Titel: Requiem for a Dream

Genre: Drama

Land: USA

År: 2000

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Jared Leto, Ellen Burstyn, Jennifer Connelly, Marlon Wayans

IMDb: 8.5 Top 250: #62

Sara är änka och lever ett trist och innehållslöst liv tills hon plötsligt får möjligheten att vara med på TV. För att bli snygg och smal när hon får sina 15 minuter i rampljuset luras hon till en livsfarlig pillerdiet. Under tiden börjar sonen Harry och hans nya flickvän Marion sakta öppna sig för varandra. Båda känner att de hittat räddningen ur åratal av isolering och smärta. Nu skapar deras kärlek en konstgjord tillflyktsort där de kan stänga världen ute. När Harry och hans bäste vän Tyrone framgångsrikt lanserar sig själva som knarkhandlare börjar de tre känna sig oövervinnerliga.

Enligt Nationalencyklopedin definieras missbruk som en okontrollerad eller överdriven användning av någon, vanligen alkohol, narkotika eller annan substans med euforiserande effekt. I medicinska termer benämns missbruk när användandet fortsätter trots att det uppenbarligen vållar problem. Även mer ”vardagliga” saker, så som till exempel mat och tv-spel, kan skapa ett beroende/missbruk. Just den här breda omfattningen gör att vi alla har kommit i kontakt med ett missbruk av det ena eller andra slaget. Antingen genom någon i vår omgivning eller personligen. Jag tror det är därför filmer om missbruk/missbrukare kan väcka så mycket känslor hos tittaren. Requiem for a Dream är inget undantag, den väcker starka och obehagliga känslor och när filmen är slut känns det som ens tankar har blivit misshandlade.

Det är lika bra att klargöra direkt att Requiem for a Dream är den raka motsatsen till en feelgood film, den är mörk, tung och man mår dåligt när den är slut. Historien skildrar fyra personers öden då missbruket, heroin i tre fall och bantningspiller i ett, tar större och större plats i deras liv. Då man egentligen inte ger någon djupare introduktion till någon av karaktärerna riskerar man att tittaren inte engageras fullt ut i deras öden. Detta har man löst genom att det hela tiden lämnas små ledtrådar i dialogen och i karaktärernas agerande som skvallrar om deras bakgrund. Här får man en bild av liv där avsaknaden av kärlek, omtanke och en mening med livet i stort lett personerna att söka tillflykt i missbruket. Aronofsky ger här en ordentlig känga till samhället som med sina krav på att lyckas och bli någon driver de som misslyckas eller hamnar utanför ner i en farlig och självdestruktiv spiral.

Filmen tar sin början under sommaren, sedan får vi följa karaktärerna under hösten fram till vintern. Det är otroligt snyggt att det i takt med att missbruket blir tyngre och hemskare så blir även årstiderna mörkare och kargare. Detta tilltag förstärker verkligen misären som karaktärerna upplever. Aronofsky lyckas fruktansvärt träffsäkert skildra den desperation och panik som oönskat kommer i abstinensens fotspår. Han gör det genom att använda sig av alla verktyg som finns tillgängliga för en filmskapare; slowmotion, speedmotion, split-screen, närbilder, annorlunda vinklar, snabba klipp, en vass ljudbild och ett fruktansvärt mörkt soundtrack. Filmen är jobbig att titta på då det hela tiden bjuds på starka intryck genom både bild och ljud. Likväl kan du inte slita bort blicken då det som utspelar sig framför dina ögon är så gripande, fascinerande och skrämmande att du bara måste se vidare. När karaktärerna är påverkade och deras liv blir behagliga för stunden blir även filmen behaglig att titta på. Under dessa scener drar man ner på alla hetsiga effekter för att vi verkligen ska dela karaktärernas sinnesstämning. Skickligt och effektfullt!

Aronofskys mörka vision hade aldrig blivit riktigt trovärdig om han inte haft så skickliga skådespelare i huvudrollerna. Jared Leto, till vardags frontman i 30 Seconds to Mars, spelar unge Harry med bravur. Även om 30 Seconds to Mars är bra blir man lite nedstämd när man funderar över hur många underbara rolltolkningar Leto kunde bjudit på om det inte varit för allt turnérande och skivskapande. Harrys ”hobbyknarkande” flickvän spelas av Jennifer Connelly som även hon imponerar stort. Paniken och desperationen under jakten på mer heroin lyser igenom så klart och trovärdigt fastän karaktären själv hävdar att hon inte är fast i ett beroende. De starkaste scenerna är när Connellys karaktär dryper av självförakt efter att hon gjort de mest förnedrande saker för att få tag på mer knark. Trots lysande prestationer av ovanstående är det ändå Ellen Burstyn som lämnar det största avtrycket som pillerknaprande mamma. En skakande rolltolkning som inte lär lämna någon oberörd.

Jag tycker att Requiem for a Dream skildrar missbruket på ett mycket trovärdigt vis och fastän den inte på något vis känns som en moraliskpekpinne lär den ha en avskräckande effekt för individer som funderar på att prova droger i de lite tyngre klasserna. Filmen är verkligen en total fullträff som suger in dig i en mörk, tung och intensiv resa som först släpper sitt tag vid ruinens brant.

Titel: Zombieland

Genre: Action/Komedi/Skräck

Land: USA

År: 2009

Regi: Ruben Fleischer

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Emma Stone, Abigail Breslin

IMDb: 7.8

Columbus är en riktig fegis - men om du är rädd att bli uppäten av zombies så kan rädslan hålla dig vid liv. Tallahassee är en automatvapenviftande, zombiedräpande hårding vars enda mål är att få tag i Jordens sista Twinkie. När de sluter sig samman med Wichita och Little Rock, som också funnit sina unika sätt att överleva zombievansinnet, så måste de bestämma sig för vad som är värst, att lita på varandra eller att bli offer för zombies.

Zombieland inleder med en oerhört snygg och cool öppningssekvens. Filmens premisser förkunnas under snygga slowmotionscener samtidigt som de mest grundläggande reglerna för att överleva en zombieapokalyps gås igenom. Det här är inte en typisk zombierulle där överlevnad och skräck står i fokus. Istället är det karaktärerna man fokuserar på och zombierna känns mest som en besvärlig parantes för karaktärerna. Även om Zombieland innehåller rikliga mängder med zombieslaktande och splatter är det den rappa och underhållande dialogen som är filmens största behållning.

Dialogen levereras träffsäkert av filmens utmärkta skådespelarensemble. Det känns verkligen som om man har hittat helt rätt skådespelare till respektive roll. Extra trevligt var det att få se Bill Murray göra ett kortare gästinhopp som sig själv, helt klockrent! Zombieland är Ruben Fleischers långfilmsdebut som regissör. Detta är något som inte märks då hela filmen känns som ett gediget hantverk. Man lyckas med konststycket att driva med genren samtidigt som man hyllar den och på sina ställen även förnyar den. Mycket skickligt. En intressant parantes att fundera på är hur mycket Twinkies har finansierat den här filmproduktionen med. Jag har nog aldrig varit med om att produktplaceringen till och med finns med i filmens handling, helt sjukt.

Zombieland är amerikanernas svar på britternas Shaun of the Dead. Jag finner nog Zombieland som den lite vassare av de två även om de flesta tycker tvärtom. Hur som helst är Zombieland en underhållande och tempofylld film som bjuder på både skratt och splatter.

Titel: Nordwand

Genre: Äventyr

Land: Tyskland

År: 2008

Regi: Philipp Stölzl

Skådespelare: Benno Fürmann, Florian Lukas, Johanna Wokalek, Georg Friedrich

IMDb: 7.3

Året är 1936, berget Eigers nordsida räknas av Hitler som "Alpernas sista problem", ingen har hittills lyckats ta sig upp där. Många europeiska klättrare drömmer om att bli först med att nå toppen. De tyska vännerna Toni och Andi förbereder sig för ett eget försök. I hälarna på dem följer även en österrikisk duo och i byn vid bergets fot finns ett reporterteam för att föreviga den första lyckade bestigningen. Allt går dock inte riktigt som planerat och snart kämpar Toni och Andi inte längre för att nå toppen utan för att komma levande ner igen.

Bergsbestigning i större skala startade på mitten av 1800-talet i Alperna. Intresset växte fort och när de flesta topparna i Europa var bestigna riktades blickarna mot toppar i resten av världen då Eigers nordsida på början av 1900-talet var en omöjlig uppgift. Drygt 100 år senare räknas fortfarande Eigers nordsida som en av de farligaste utmaningarna för en bergsklättrare. Detta beror inte på höjden eller de tekniska svårigheterna, utan främst på den oförutsägbara omgivningen. Stenras och laviner tillhör vardagen och vädret kan slå om blixtsnabbt. Bergväggen kallas av lokalbefolkningen för dödsväggen, och det med all rätt då den till dagens datum tagit minst 64 bergsklättrares liv. Med andra ord har Eiger de perfekta förutsättningarna för en verklighetsbaserad filmatisering.

Bergsklättring har aldrig intresserat mig då jag har en fruktansvärd höjdskräck. Till mitt stora obehag skapar Stölzl en riktigt grym känsla och både kylan och de branta stupen går rakt genom bilden och ut i soffan. Blev nästan höjdrädd sittandes i soffan. Man har valt att spela in så mycket som bara möjligt på plats i Alperna och detta syns verkligen. Resterande scener har man spelat in i en studio med frysaggregat, detta för att skådespelarnas lidande ska bli så trovärdigt som möjligt. Ett drag som utan tvekan får önskad effekt. Nordwand är en riktigt spännande och gripande film som man enkelt sugs in i. Mot slutet trappar man dock ner tempot lite väl mycket för min smak, känns som om man försöker dra ut på lidandet i det längsta. Jag hade gärna sett en lite snabbare avrundning.

Det skickliga hantverket spelar en stor roll, men jag tror även att filmens lugna inledning, där man får lära känna alla karaktärer, bidrar starkt till att man blir så involverad i deras öde. Karaktärerna känns trovärdiga, bara det faktum att de faktiskt drivs av utmaningen i sig och inte nazistpartiets prestigejakt eller något annat högre mål, som tyvärr ofta är fallet i den här typen av filmer, lägger grunden för deras trovärdighet. Nordwand är verklighetsbaserad och man har bara valt att ta sig några mindre artistiska friheter. Kärlekshistorien existerade till exempel inte, även om jag inte tycker den tillför särskilt mycket så stör den heller inte. I filmens slut trodde jag definitivt att de ändrat lite för att krydda till det. Men det har man tydligen inte gjort insåg jag i efterhand när jag läste historien om Andi och Toni.

Nordwand är en riktigt intensiv och snygg äventyrsfilm som bjuder på en gripande och spännande historia utan klassiska Hollywood inslag. Definitivt sevärd.

Titel: Predators

Genre: Action

Land: USA

År: 2010

Regi: Nimród Antal

Skådespelare: Adrien Brody, Topher Grace, Alice Braga, Laurence Fishburne

IMDb: 7.0

En grupp människor vaknar upp fullt beväpnade mitt ute i en okänd djungel. De är alla mänskliga "rovdjur"; legosoldater, maffiamedlemmar, fångar. Det går snart upp för dem att de samlats för att agera byte, och en skräckfylld katt-och-råtta-lek börjar där de skoningslöst jagas av en utomjordisk ras som lever för att jaga.

1987 kom den första Predator filmen, personligen håller jag den som en av filmhistoriens bästa och coolaste actionfilmer. Tre år senare gav man sig på att göra en uppföljare, den blev inte helt lyckad även om filmen hade sina ljusglimtar. Många år senare råder det total idétorka i Hollywood. Man kläcker den briljanta idén att återanvända två av filmhistoriens fräckaste monster i samma film, men denna gång vänder man dem mot varandra. Resultatet blev två riktigt dåliga actionfilmer som absolut inte borde förknippas med sina respektive original.

Med tanke på den allt annat än positiva trend som Predator serien utvecklats i var förväntningarna på Predators allt annat än hoppfulla. Filmen börjar dock i ett rasande tempo och man kastas direkt in i hetluften. Därifrån kör man mer eller mindre på full fart fram till slutet och man hinner egentligen inte reflektera över huruvida det som spelas upp på bioduken är bra eller dåligt. Det höga tempot är definitivt till filmens fördel då handlingen egentligen är exakt samma som originalets med några ändrade detaljer. Man har återigen valt att förlägga den brutala jakten i en djungel, vilket känns helt rätt då det för tankarna till den första filmens miljöer. Tyvärr saknar Predators den spänning och charm som genomsyrar originalet. Predators blir istället en typisk amerikansk actionfilm fast med en jäkligt cool motståndare. Filmen blir aldrig spännande då det känns som om man har sett det mesta innan, vilket man faktiskt nästan har.

Något som irriterar mig lite med Predators är att det känns som om man riktat in sig mot en ny publik. En publik som inte sett de tidigare filmerna. Allt om fienden förklaras väldigt noggrant och inget lämnas till mystiken och fantasin. Att man sen valt att återge det mesta av den här informationen genom Adrien Brodys karaktär är riktigt dåligt, hans slutledningsförmåga är helt övermänsklig och på flera ställen blir det bara löjligt. Brody passar för övrigt inte alls i huvudrollen. Han har visserligen gjort ett bra jobb med att pumpa upp sin kropp, men att glida runder och väsa fram sina repliker känns inte helgjutet. Resten av skådespelarensemblen passar bra i sina roller även om det är extremt stereotypa karaktärer. Det var lite oväntat att se Topher Grace (från That 70´s Show) i den här sortens film, men han gör det bra och är utan tvekan filmens intressantaste karaktär (även om det inte betyder så mycket i just det här fallet).

Predators kommer aldrig i närheten av Predator vad gäller action, spänning och coolhet. Men den slår utan tvekan alla de andra misslyckade försöken till uppföljare på fingrarna och bjuder på fungerande underhållningsaction. Värt att notera är att filmens 11-årsgräns känns lite låg då filmen är både blodig och våldsam.

3-/5