Titel: Toy Story

Genre: Komedi

Land: USA

År: 1995

Regi: John Lasseter

Skådespelare: Tom Hanks, Tim Allen, Don Rickles, Wallace Shawn

IMDb: 8.2 Top 250: #149

Tänk dig att alla dina leksaker blir levande så fort du inte tittar på dem. Två leksaker, Woody och Buzz Lightyear hatar varandra jättemycket. Men när de av en anledning blir borttagna från sitt hem går de ihop i en pakt för att kunna hitta hem igen.

Toy Story är animationsstudion Pixars första långfilm, filmen blev startskottet till en lång rad animerade succéfilmer från studion. Pixars framgång grundar sig till stor del i deras fingertoppskänsla att göra filmer som tilltalar såväl barn som vuxna. Världarna som filmerna utspelar sig i är otroligt fantasifulla vilket självklart tilltalar såväl ung som gammal.  Handlingen är oftast simpel och filmerna kretsar kring gulliga karaktärer som är enkla att ta till sig, här har man trollbundit barnen. Men man lyckas även bygga in djupare referenser och ”dolda” skämt i den barnsliga atmosfären, detta gör att filmerna även tilltalar den äldre publiken.

Man märker att Toy Story är Pixars första långfilm då balansen mellan att tilltala vuxen och barn inte riktigt är finslipad. Filmens humor ligger ofta på en ganska barnslig nivå och den riktar sig definitivt mer till barn än vuxna. Nu har jag själv en ganska barnslig humor så jag finner det fortfarande underhållande. Att filmen handlar om just leksaker skvallrar även det om den tänkta målgruppen. Senare filmer från Pixar kretsar kring mer ”åldersneutrala” djur och föremål. Vad som alltid är bra i Pixars filmer är röstskådespelet och på den här punkten är inte Toy Story ett undantag. Tom Hanks och Tim Allen bjuder på ett fenomenalt röstagerande och ger liv åt sina leksaker.

Vad som egentligen är mest imponerande med Toy Story är att filmen har 15 år på nacken men att det knappt syns. Alla leksaker är detaljrika och livfulla. Det är egentligen bara utomhusmiljöerna och människorna som inte riktigt klarat av tidens tand. Detta stör inte det minsta då båda får ytterst begränsat med utrymme i filmen. Om jag plockar fram ett 15 år gammalt tv-spel skulle jag inte hitta något grafiskt som fortfarande känns fräscht och livfullt, så hatten av till Pixar!

Toys Story är en fantasifull och händelserik film som i första hand riktar sig till en yngre publik. Fast med barnasinnet i behåll är filmen underhållande även om du växt ifrån dina leksaker.

Titel: Léon

Genre: Action/Drama/Thriller

Land: Frankrike

År: 1994

Regi: Luc Besson

Skådespelare: Jean Reno, Gary Oldman, Natalie Portman

IMDb: 8.6  Top 250: #34

Leon jobbar som yrkesmördare. Mellan uppdragen lever han ett tillbakadraget liv och går knappt ut från sin lägenhet. En dag ringer 12-åriga Mathilda på hans dörr då hennes familj blivit dödade av en korrumperad polis och bådas liv förändras för alltid.

Att göra en film om en yrkesmördare kan inte vara helt enkelt eftersom man gärna vill att publiken ska känna sympati och engagera sig i huvudkaraktärens historia. I Léon lyckas man med det här konststycket. Genom att låta Léon vara väldigt egendomlig och nästan socialt inkompetent känns han inte lika farlig. Att man väljer att lägga fokus på hur Léon och Mathildas relation utvecklas istället för på hans yrke och våld så framstår han som en väldigt sympatisk och mänsklig karaktär. För att förstärka dessa känslor så slänger du in Gary Oldmans korrumperade polis i andra ringhörnan, han personifierar allt vad omänsklighet är, vilket bara förstärker ditt engagemang för Léon.

Skådespelarna i den här filmen gör alla fenomenalt bra ifrån sig. Jean Reno är som klippt och skuren i den här rollen. Han lyckas väldigt bra med att vara cool och kylig i ena scenen för att sen framstå som lite efterbliven och älskvärd i nästa. Natalie Portman gör här sin långfilmsdebut endast tolv år gammal. Hon visar redan här vad hon går för och hanterar scener som många vuxna skådespelerskor skulle ha problem med. De mest imponerande är de scenerna när det växer fram en riktigt obekväm sexuellspänning mellan Mathilda och Léon. Samtidigt som scenerna gör mig obekväm så kan man inte annat än att imponeras av Portmans skådespel. Kung och härskare i den här filmen är ändå Gary Oldman som stjäl varje scen som han medverkar i. Han har en enorm närvaro och känns så oberäknelig och obehaglig varje gång han är med i bild så man sitter på spänn i soffan.

I vanliga fall hade det faktum att en professionell yrkesmördare väljer att ta hand om ett barn stört mig något enormt. Här lyckas man dock väldigt bra med att ge ledtrådar om en tragisk bakgrund i Léons liv som gör att han kan identifiera sig med Mathilda, vilket gör att det känns betydligt naturligare att han handlar som han gör. Genom filmens gång utvecklas deras relation och man bjuds på värme och humor såväl som obehag och våld. Léon är mer av ett drama än en actionfilm, även om när det är dags för action så ser det riktigt snyggt och coolt ut. Slutstriden är riktigt magnifik och en av de actionscener jag minns bäst från min uppväxt.

Léon är en riktig 90-tals klassiker som man, om man inte sett den innan, definitivt ska försöka se. Den bjuder på ett karaktärsgalleri och djup som få av dagens actionfilmer kan erbjuda.