Titel: The Wrestler

Genre: Drama

Land: USA

År: 2008

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood

IMDb: 8.2 Top 250 #160

I slutet av 80-talet stod wrestlaren Randy “The Ram” Robinson på toppen av sin karriär. Tjugo år senare är hans stjärnstatus ett minne blott. Tillvaron är dyster men lyses upp av helgerna då Randy brottas i slitna gymnastikhallar inför några få men dedikerade fans. Då Randy, sliten av det hårda livet, tappat kontakten till sin dotter är det endast kärleken till sporten som driver honom framåt.

Precis som Darren Aronofskys Requiem for a Dream är The Wrestler en mörk och dyster historia. Dock finns det här en del ljuspunkter och glädjeämnen som gör filmen lite mer lättsmält än den nattsvarta Requiem for a Dream. The Wrestler är även mer av ett personporträtt och skildrar endast The Rams livsöde, till skillnad från de tre livsödena som skildras i Requiem for a Dream. Filmen är inspelad med handkamera vilket ger det hela en dokumentär känsla som passar filmen och historien bra. The Ram porträtteras på ett briljant sätt av Mickey Rourke, en insats som renderade i en Oscarnominering för Rourke. Jag tycker gott att han var värd att vinna också, men som vanligt är inte jag och Oscarjuryn helt överens.

Även om The Wrestler är bra, till och med riktigt bra, så känner jag mig ändå lite snuvad på konfekten. Förutsättningarna finns för ett riktigt mästerverk, men historien lyckas inte riktigt gripa tag i mig på det sätt jag hoppats på. Jag tror filmen hade mått bra av att vara lite längre. Då hade relationen till dottern fått en chans att utvecklas. Som det är nu känns den lite åsidosatt. Dock är det fortfarande rörande att följa The Ram, en sliten och skadad föredetting som gör allt i sin makt för att hålla kvar vid det enda liv han känner till. Hans enda vän är strippan Cassidy. Precis som Randy kämpar hon för att hålla kvar vid det liv hon känner till. Även om de kämpar mot olika fiender, Randy mot sin kropps slitage och Cassidy mot ålderns påverkan, är det den sorgliga viljan att vägra släppa det förflutna som är grunden till deras vänskap. Något som, trots att det är sorligt, är ganska vackert.

The Wrestler är en bra film som är så där härligt dyster och vacker. Klart sevärd om du är på jakt efter en film som inte följer den klassiska Hollywoodmallen.

Titel: Avatar

Genre: Äventyr/Action/Sci-Fi

Land: USA

År: 2009

Regi: James Cameron

Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang

IMDb: Top 250 #144

Den desillusionerade marinsoldaten Jake Sully skickas till planeten Pandora för att med alla medel övertyga urbefolkningen att låta människan exploatera deras natur för att utvinna en ny energikälla. Allt eftersom Jake lär känna planeten och folket blir han mer och mer osäker på sitt uppdrag och när kampen ställs på sin spets måste han välja sida.

För drygt ett år sedan såg jag Avatar på bio. I biosalongens mörker, med det bombastiska ljudet och den grymma 3D-bildupplevelsen, förtrollades jag av planeten Pandora. Och Avatar var, och är, utan tvekan den mest storslagna bioupplevelse jag sett. Frågan jag burit med mig hela det här dryga året är om filmen håller i hemmets vrå, utan biosalongens överdimensionerade ljud- och bildupplevelse och utan 3D-effekter.

Avatar utspelar sig i framtiden, ca 150 år in på det senaste millenniet för att vara mer precis. En svårighet med att göra filmer som utspelar sig i framtiden är att man måste ta ställning till exakt allt i våra liv, vad kan komma att förändras och hur? Gör man inte detta arbete noggrant finns det risk att framtidsvisionen inte blir trovärdig. I Avatar är det mycket som förändrats, vi bjuds på en hel drös nya uppfinningar, maskiner etc. Det gäller även att ha trovärdiga och logiska förklaringar till förändringarna. Just det här problemet har James Cameron löst smidigt i Avatar genom att låta hela filmen utspela sig genom, den ganska korkade, marinsoldaten Jake Sullys ögon.  Eftersom han inte är smart nog för att förstå tekniken bakom de nya uppfinningar blir de förklaringarna heller inte relevanta för oss tittare.

Den huvudsakliga kritiken mot Avatar och Cameron har varit riktad mot filmens ”svaga” manus. Och visst har man sett snarlika historier förr och det krävs inget geni för att räkna ut hur filmen ska utveckla sig. Jag tycker det är bra att man i alla fall lyckats få in en ordenlig politisk pik mot västvärldens ”ta vad vi vill ha”-metalitet, detta göra att filmen känns högst aktuell trots att den utspelar sig i framtiden. Vad gäller förutsägbarheten tycker jag inte det är något som stör, detta då Cameron är en lysande sagoberättare som lyckas göra historien engagerande ändå. Till sin hjälp har han Pandora, en förtrollande och fantasirik planet som jag mer än gärna skulle besöka. Dock ska det nämnas att planeten inte blir riktigt lika levande utan 3D-effekternas djup. Det samma gäller för Na´vi, Pandoras urbefolkning. De är otroligt välgjorda, både utseende och rörelsemönster känns helt naturligt och levande men en dimension försvinner utan 3D-djupet.

Jag kan i alla fall konstatera att Avatar håller även utanför biosalongen. Filmen är ren och skär filmmagi. Det är dock en otroligt teknikberoende produktion och det ska bli intressant att se hur väl den står emot tidens tand. Oavsett så har Cameron skapat något nytt och Avatar är utan tvekan en modern milstolpe i filmhistorien som bara måste ses, om det nu finns någon där ute som inte gjort det.

För dig som:

* Gillar storslagna äventyr

* Vill drömma dig bort till en vacker och fantasirik värld

* Vill uppleva en framtida klassiker

* Alltid  tyckt att smurfarna skulle göra sig bättre om de var tre meter långa

5/5

Titel: Eragon

Genre: Äventyr

Land: USA

År: 2006

Regi: Stefen Fangmeier

Skådespelare: Ed Speleers, Jeremy Irons, Robert Carlyle, John Malkovich

IMDb: 5.0

En dag hittar den fattige bondpojken Eragon en vacker blå sten i skogen. Men han upptäcker snart att den vackra stenen i själva verket är ett drakägg. När den gnistrande blå draken Saphira kläcks ur ägget förstår Eragon att de två nu för evigt delar varandras öde och att han har blivit en Drakryttare - en sorts krigare som Eragon tidigare bara har hört talas om i sagorna. Han sveps in i en värld av magi och upptäcker snart att han har makten att rädda - eller förstöra - ett helt rike.

Eragon är en filmatisering av Christopher Paolinis bok med samma namn. Jag har inte läst böckerna, det finns två och tydligen är en tredje på väg. Dagens betraktelse objekt baserar sig dock endast på den första boken. Paolini var 15 år när han skrev den första boken och det är något som märks oerhört väl även i filmen. Eragon känns i mångt och mycket som en lightversion av Sagan om Ringen, för barn – av barn, ungefär. Filmen är mer eller mindre varje barns ultimata fantasi visualiserad. En sagovärld, med en vacker prinssessa att rädda, onda makter att besegra, en vis mentor att ta lärdom från och framförallt en alldeles egen drake. Förutom att jag inte tillhör målgruppen för den här fantasin, är utförandet för simpelt och banalt för att verkligen engagera.

Filmens starkaste sida är att den stundtals levererar en fantastiskt snygg visuell upplevelse. Snygga svepande kameraåkningar över oerhört vackra miljöer varvas med bra effekter. Ett problem är dock att man försöker efterlikna Sagan om Ringen lite för mycket i att presentera storslagna vyer. I filmen bjuds vi på en fantastiskt vacker scen när våra hjältar rider längs en bergsrygg och ett vackert landskap breder ut sig bakom dem. Men försöker man gömma sig för ondskans arméer kanske man inte ska rida på en kal bergrygg där man syns på flera mils avstånd.

Ed Speleers är den unga herre som fått i uppgift att porträttera Eragon, och maken till dålig skådespelare får man leta länge efter. Jag, närmare två meter lång, skulle vara lika övertygande som dvärg i Snövit och de sju dvärgarna som Speleers är som Eragon. Som tur är Jeremy Irons med som Eragons mentor och balanserar upp scennärvaron en aning.

Begravet djupt under filmens alla brister finns det ändå en kärna av underhållningsvärde som gör att man kan ta sig igenom filmen med relativt gott mod. Hur paradoxalt det än låter tycker jag att filmen borde varit längre, på 104 minuter hinner man inte erbjuda det djup som både värld och karaktärer behöver i den här sortens film.

För dig som:

* Tycker att Harry Potters äventyr skulle passa bättre i Midgård

* Gillar äventyr och fantasi men inte har något emot förutsägbarhet

* Har överseende med usla ungdomsskådespelare

* Tycker att effekter och visuellt godis är viktigare än substans

2/5

Titel: Die Welle

Genre: Drama

Land: Tyskland

År: 2008

Regi: Dennis Gansel

Skådespelare: Jurgen Vogel, Jennifer Ulrich, Frederick Lau, Max Riemelt

IMDb: 7.5

En gymnasielärare som leder en projektvecka i autokrati omvandlar med små medel klassen till en fascistisk rörelse. Detta för att påvisa att fascism och diktaturer kan uppstå även i ”upplysta” samhällen. Rörelsen tar sig snabbt utanför klassrummets väggar och blir okontrollerbar.

Das Experiment, som ligger mig mycket varmt om hjärtat, och Die Welle är båda tyska filmer som påvisar hur skrämmande fort människors värderingar och tankar kan förändras. Båda filmerna baserar sig på verkliga experiment, vilket gör de än mer skrämmande. Handlingen i Die Welle är flyttade till dagens Tyskland men baserar sig på ett experiment som genomfördes i USA på 1960-talet. Vill man veta mer om experimentet och alla detaljer kan man läsa boken The Wave som är skriven av läraren som genomförde experimentet.

Die Welle är högst aktuell med tanke på den politiska utveckling som sker runt om i Europa, och nu även i Sverige. Vi tror gärna att diktaturer inte är något som kan utvecklas och få fäste i västvärlden då vi är allt för upplysta. Men i filmen visar man hur införandet av disciplin och gemenskapskänslor snabbt utvecklas till en stark rörelse där alla handlingar helgar rörelsens välbefinnande. Filmen utspelar sig under en veckas tid och på den korta tiden utvecklas en vanlig klass till en sammansvetsad grupp som inte är rädda att använda våld för att skydda gruppen. Instinktivt kändes en vecka som en väldigt kort tidsrymd för en så drastisk utveckling. Men när man läser om det riktiga experimentet visar det sig att den läraren avbröt det hela redan efter fyra dagar då han kände att han tappade kontrollen över det hela. Det är skrämmande och tankeväckande hur enkelt människor kan förändras/manipuleras.

Då filmen handlar om en gymnasieklass består skådespelarensemblen till största delen av ungdomar. Detta är vanligtvis något som jag inte brukar uppskatta då ungdomar oftast spelar över och inte känns trovärdiga. Die Welle har dock inte detta problem, de flesta av ungdomarna sköter sig riktigt bra och återigen imponeras jag av tyskarnas skådespelartalang. Filmens foto är avskalat och kallt vilket fungerar bra för att förtydliga den utveckling som klassen genomgår. Egentligen vill jag skriva att bildspråket känns fascistiskt, men det känns inte som en korrekt bedömningsvariabel av en films foto.

Die Welle är en bra och sevärd film, dock lyckas den aldrig bli riktigt lika obehaglig och skrämmande som Das Experiment. Ska du bara sen en film från tyskland om skrämmande förändringar hos människor så se Das Experiment, men se helst båda.

4-/5

Titel: Das Experiment

Genre: Drama/Thriller

Land: Tyskland

År: 2001

Regi: Oliver Hirschbiegel

Skådespelare: Moritz Bleibtreu, Christian Berkel, Justus von Dohnanyi, Oliver Stokowski

IMDb: 7.9

I två veckor ska 20 manliga deltagare agera antingen som fångar eller vakter. Fångarna ska vara inlåsta och följa, till synes, enkla regler medan vakterna enbart ska hålla ordningen utan att använda fysiskt våld. Alla kan hoppa av experimentet när som helst, men går då miste om den ekonomiska ersättning som utlovats. I början är känslorna mellan de båda grupperna osäkra och något empatiska. Men snart uppstår gräl och vakterna börjar ta i mer än nödvändigt för att upprätthålla ordningen.

Handlingen i Das Experiment baseras på det ökända sociopsykologiska experimentet som genomfördes på Stanford Prison 1971. Det experimentet hade samma förutsättningar som det i filmen, men fick avbrytas efter endast sex dagar då relationen mellan fångarna och vakterna blev ohållbar. I filmen har man valt att låta experimentet fortgå och filmens andra halva blir en spekulation om hur det kunnat sluta om man inte avbrutit experimentet i tid. Just det faktum att filmen har så tät anknytning till verkligheten gör att de hemskheter som skildras berör i större utsträckning.

I filmens första scen spelas Linkin Parks One Step Closer och raderna everything you say to me, takes me one step closer to the edge – i´m about to break! är väldigt talande för både filmen och experimentets utveckling. Låten i sig är även ganska rå och texten tillsammans med musiken sätter en perfekt ton för resten av filmen. Das Experiment är en väldigt obehaglig film. Man bjuds inte på utmärkande visuella obehagligheter eller andra ”billiga” skrämselmetoder. Utan det är istället den resa människorna i filmen gör som berör och skapar obehag. Att på några dagar förvandla en trevlig och fläckfri relation mellan varandra, till att använda sina medmänniskor som mål för att leva ut sina mörkaste sidor är skrämmande.

Det finns inte mycket att klaga på när det gäller Das Experiment. Skådespelarna sköter sig utmärkt, något som ofta är fallet när det gäller tysk film. Bildspråket är avskalat och återspeglar karaktärernas kalla och känslolösa agerande väl. Dock finns det ett romantiskt sidospår som inte alls passar in och fyller ingen funktion, i alla fall inte för mig. Som tur är får det inte tillräckligt med utrymme för att förstöra filmens helhetsintryck. Das Experiment är en riktig fullpottare som är svår att slita blicken från – fastän det ibland är just vad man vill göra.

Titel: Memento

Genre: Thriller

Land: USA

År: 2000

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Guy Pearce, Joe Pantoliano, Carrie-Anne Moss, Jorja Fox

IMDb: 8.7 Top 250 #29

Leonard Shelby är en man plågad av en mycket sällsynt form av minnesåkomma; han har defekt korttidsminne, vilket får honom att glömma allt som händer inom fem minuter. Därför för han konstant anteckningar och tar bilder med Polaroid-kamera. Trots sin åkomma så försöker han lokalisera sin frus mördare för att utkräva hämnd.

Åkomman som hindrar en person att skapa nya korttidsminnen kallas anterograde amnesia. I korthet innebär det att en händelse, antingen drogrelaterad eller fysisk skada på hjärnan, förhindrar en person från att skapa nya minnen. Dock kommer personen ihåg allt som hände innan händelsen. Filmens huvudkaraktär, Leonard, lider av just den här åkomman.

För att ge tittaren en större förståelse för den här sortens situation berättas filmens historia inte i kronologisk ordning. Filmen börjar med att visa historiens slut och filmens slut visar historiens början. Filmen i sig spelas dock inte upp baklänges, i bemärkelsen att händelser och dialog inte sker baklänges. Utan vi får istället uppleva Leonards fem minuters minnen berättade från början till slut men utan att veta vad som föranlett händelsen. Efterföljande scen visar ett tidigare fem minuters minne som förklarar föregående minne. Som tittare gäller det alltså att koncentrera sig och pussla ihop minnesfragmenten för att hänga med i historien. Mellan dessa fem minuters minnen visas korta svartvita klipp där Leonard berättar om sitt tidigare liv för någon över telefon.

Med tanke på den speciella berättarstilen Christopher Nolan valt att använda sig av förändras också förutsättningarna för hela genren. Vanligtvis är det ”hur ska detta sluta?” tankegången som skapar spänning och intresse i en thriller. I Memento lyckas Nolan skickligt knyta intresset till ”varför gjorde han så?” och gör det till filmens drivkraft. Det här är en fräsch approach och definitivt en bidragande orsak till filmens storhet. Guy Pearce spelar Leonard. Då hela filmen kretsar kring Leonard är Pearce mer eller mindre med i alla filmens scener. Pearce gör det hela mycket bra och har troligen aldrig varit så här övertygande. De svartvita scenerna domineras av Pearce berättarröst, och hela konceptet fungerar väl då de bidrar till att man lär känna Leonard på djupet.

Mementos sista svartvita scen övergår på ett snyggt och smidigt sätt till färg via ett polaroidkort. Den här övergången skvallrar om hur hela historien egentligen borde utspela sig. Skulle man se Memento ”framlänges”(vilket man kan om man köper den engelska specialutgåvan, har inte sett den själv) hade filmen börjat med alla svartvita scener i rad för att sen via polaroidkortet övergå till att visa alla scener i färg, från sista till första.

SPOILERVARNING, läs inte följande stycke om du inte sett filmen. Min teori är att Leonard är den som dödat sin fru med insulin och inte Sammy Jankis, som Leonard bestämt hävdar. En sak som talar för detta är att i några klipp med Sammy skymtar Leonards ansikte förbi sekundsnabbt istället för Sammys. Teddy vet att Leonard själv dödat sin fru och utnyttjar Leonards tillstånd för egen vinning. Detta genom att manipulera bevis och ledtrådar och på så sätt låta Leonard döda män som han tror mördat hans fru. I ett bråk avslöjar Teddy hur det egentligen ligger till, detta upprör Leonard och han manipulerar sig själv att förfalska bevis för att rikta jakten efter sin frus mördare mot Teddy. Då Leonard inte kan skapa nya minnen kan han aldrig komma ihåg känslan av upprättelse efter att dödat fruns mördare, detta gör att han är fast i en evig jakt på den känslan. /SPOILER

Memento är en av 2000-talets bästa filmer och borde ses av alla som uppskattar en tankenöt eller bara en spännande thriller. Memento är, motsägelsefullt nog, en riktigt minnesvärd film.

Titel: Requiem for a Dream

Genre: Drama

Land: USA

År: 2000

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Jared Leto, Ellen Burstyn, Jennifer Connelly, Marlon Wayans

IMDb: 8.5 Top 250: #62

Sara är änka och lever ett trist och innehållslöst liv tills hon plötsligt får möjligheten att vara med på TV. För att bli snygg och smal när hon får sina 15 minuter i rampljuset luras hon till en livsfarlig pillerdiet. Under tiden börjar sonen Harry och hans nya flickvän Marion sakta öppna sig för varandra. Båda känner att de hittat räddningen ur åratal av isolering och smärta. Nu skapar deras kärlek en konstgjord tillflyktsort där de kan stänga världen ute. När Harry och hans bäste vän Tyrone framgångsrikt lanserar sig själva som knarkhandlare börjar de tre känna sig oövervinnerliga.

Enligt Nationalencyklopedin definieras missbruk som en okontrollerad eller överdriven användning av någon, vanligen alkohol, narkotika eller annan substans med euforiserande effekt. I medicinska termer benämns missbruk när användandet fortsätter trots att det uppenbarligen vållar problem. Även mer ”vardagliga” saker, så som till exempel mat och tv-spel, kan skapa ett beroende/missbruk. Just den här breda omfattningen gör att vi alla har kommit i kontakt med ett missbruk av det ena eller andra slaget. Antingen genom någon i vår omgivning eller personligen. Jag tror det är därför filmer om missbruk/missbrukare kan väcka så mycket känslor hos tittaren. Requiem for a Dream är inget undantag, den väcker starka och obehagliga känslor och när filmen är slut känns det som ens tankar har blivit misshandlade.

Det är lika bra att klargöra direkt att Requiem for a Dream är den raka motsatsen till en feelgood film, den är mörk, tung och man mår dåligt när den är slut. Historien skildrar fyra personers öden då missbruket, heroin i tre fall och bantningspiller i ett, tar större och större plats i deras liv. Då man egentligen inte ger någon djupare introduktion till någon av karaktärerna riskerar man att tittaren inte engageras fullt ut i deras öden. Detta har man löst genom att det hela tiden lämnas små ledtrådar i dialogen och i karaktärernas agerande som skvallrar om deras bakgrund. Här får man en bild av liv där avsaknaden av kärlek, omtanke och en mening med livet i stort lett personerna att söka tillflykt i missbruket. Aronofsky ger här en ordentlig känga till samhället som med sina krav på att lyckas och bli någon driver de som misslyckas eller hamnar utanför ner i en farlig och självdestruktiv spiral.

Filmen tar sin början under sommaren, sedan får vi följa karaktärerna under hösten fram till vintern. Det är otroligt snyggt att det i takt med att missbruket blir tyngre och hemskare så blir även årstiderna mörkare och kargare. Detta tilltag förstärker verkligen misären som karaktärerna upplever. Aronofsky lyckas fruktansvärt träffsäkert skildra den desperation och panik som oönskat kommer i abstinensens fotspår. Han gör det genom att använda sig av alla verktyg som finns tillgängliga för en filmskapare; slowmotion, speedmotion, split-screen, närbilder, annorlunda vinklar, snabba klipp, en vass ljudbild och ett fruktansvärt mörkt soundtrack. Filmen är jobbig att titta på då det hela tiden bjuds på starka intryck genom både bild och ljud. Likväl kan du inte slita bort blicken då det som utspelar sig framför dina ögon är så gripande, fascinerande och skrämmande att du bara måste se vidare. När karaktärerna är påverkade och deras liv blir behagliga för stunden blir även filmen behaglig att titta på. Under dessa scener drar man ner på alla hetsiga effekter för att vi verkligen ska dela karaktärernas sinnesstämning. Skickligt och effektfullt!

Aronofskys mörka vision hade aldrig blivit riktigt trovärdig om han inte haft så skickliga skådespelare i huvudrollerna. Jared Leto, till vardags frontman i 30 Seconds to Mars, spelar unge Harry med bravur. Även om 30 Seconds to Mars är bra blir man lite nedstämd när man funderar över hur många underbara rolltolkningar Leto kunde bjudit på om det inte varit för allt turnérande och skivskapande. Harrys ”hobbyknarkande” flickvän spelas av Jennifer Connelly som även hon imponerar stort. Paniken och desperationen under jakten på mer heroin lyser igenom så klart och trovärdigt fastän karaktären själv hävdar att hon inte är fast i ett beroende. De starkaste scenerna är när Connellys karaktär dryper av självförakt efter att hon gjort de mest förnedrande saker för att få tag på mer knark. Trots lysande prestationer av ovanstående är det ändå Ellen Burstyn som lämnar det största avtrycket som pillerknaprande mamma. En skakande rolltolkning som inte lär lämna någon oberörd.

Jag tycker att Requiem for a Dream skildrar missbruket på ett mycket trovärdigt vis och fastän den inte på något vis känns som en moraliskpekpinne lär den ha en avskräckande effekt för individer som funderar på att prova droger i de lite tyngre klasserna. Filmen är verkligen en total fullträff som suger in dig i en mörk, tung och intensiv resa som först släpper sitt tag vid ruinens brant.

Titel: Zombieland

Genre: Action/Komedi/Skräck

Land: USA

År: 2009

Regi: Ruben Fleischer

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Emma Stone, Abigail Breslin

IMDb: 7.8

Columbus är en riktig fegis - men om du är rädd att bli uppäten av zombies så kan rädslan hålla dig vid liv. Tallahassee är en automatvapenviftande, zombiedräpande hårding vars enda mål är att få tag i Jordens sista Twinkie. När de sluter sig samman med Wichita och Little Rock, som också funnit sina unika sätt att överleva zombievansinnet, så måste de bestämma sig för vad som är värst, att lita på varandra eller att bli offer för zombies.

Zombieland inleder med en oerhört snygg och cool öppningssekvens. Filmens premisser förkunnas under snygga slowmotionscener samtidigt som de mest grundläggande reglerna för att överleva en zombieapokalyps gås igenom. Det här är inte en typisk zombierulle där överlevnad och skräck står i fokus. Istället är det karaktärerna man fokuserar på och zombierna känns mest som en besvärlig parantes för karaktärerna. Även om Zombieland innehåller rikliga mängder med zombieslaktande och splatter är det den rappa och underhållande dialogen som är filmens största behållning.

Dialogen levereras träffsäkert av filmens utmärkta skådespelarensemble. Det känns verkligen som om man har hittat helt rätt skådespelare till respektive roll. Extra trevligt var det att få se Bill Murray göra ett kortare gästinhopp som sig själv, helt klockrent! Zombieland är Ruben Fleischers långfilmsdebut som regissör. Detta är något som inte märks då hela filmen känns som ett gediget hantverk. Man lyckas med konststycket att driva med genren samtidigt som man hyllar den och på sina ställen även förnyar den. Mycket skickligt. En intressant parantes att fundera på är hur mycket Twinkies har finansierat den här filmproduktionen med. Jag har nog aldrig varit med om att produktplaceringen till och med finns med i filmens handling, helt sjukt.

Zombieland är amerikanernas svar på britternas Shaun of the Dead. Jag finner nog Zombieland som den lite vassare av de två även om de flesta tycker tvärtom. Hur som helst är Zombieland en underhållande och tempofylld film som bjuder på både skratt och splatter.

Titel: Nordwand

Genre: Äventyr

Land: Tyskland

År: 2008

Regi: Philipp Stölzl

Skådespelare: Benno Fürmann, Florian Lukas, Johanna Wokalek, Georg Friedrich

IMDb: 7.3

Året är 1936, berget Eigers nordsida räknas av Hitler som "Alpernas sista problem", ingen har hittills lyckats ta sig upp där. Många europeiska klättrare drömmer om att bli först med att nå toppen. De tyska vännerna Toni och Andi förbereder sig för ett eget försök. I hälarna på dem följer även en österrikisk duo och i byn vid bergets fot finns ett reporterteam för att föreviga den första lyckade bestigningen. Allt går dock inte riktigt som planerat och snart kämpar Toni och Andi inte längre för att nå toppen utan för att komma levande ner igen.

Bergsbestigning i större skala startade på mitten av 1800-talet i Alperna. Intresset växte fort och när de flesta topparna i Europa var bestigna riktades blickarna mot toppar i resten av världen då Eigers nordsida på början av 1900-talet var en omöjlig uppgift. Drygt 100 år senare räknas fortfarande Eigers nordsida som en av de farligaste utmaningarna för en bergsklättrare. Detta beror inte på höjden eller de tekniska svårigheterna, utan främst på den oförutsägbara omgivningen. Stenras och laviner tillhör vardagen och vädret kan slå om blixtsnabbt. Bergväggen kallas av lokalbefolkningen för dödsväggen, och det med all rätt då den till dagens datum tagit minst 64 bergsklättrares liv. Med andra ord har Eiger de perfekta förutsättningarna för en verklighetsbaserad filmatisering.

Bergsklättring har aldrig intresserat mig då jag har en fruktansvärd höjdskräck. Till mitt stora obehag skapar Stölzl en riktigt grym känsla och både kylan och de branta stupen går rakt genom bilden och ut i soffan. Blev nästan höjdrädd sittandes i soffan. Man har valt att spela in så mycket som bara möjligt på plats i Alperna och detta syns verkligen. Resterande scener har man spelat in i en studio med frysaggregat, detta för att skådespelarnas lidande ska bli så trovärdigt som möjligt. Ett drag som utan tvekan får önskad effekt. Nordwand är en riktigt spännande och gripande film som man enkelt sugs in i. Mot slutet trappar man dock ner tempot lite väl mycket för min smak, känns som om man försöker dra ut på lidandet i det längsta. Jag hade gärna sett en lite snabbare avrundning.

Det skickliga hantverket spelar en stor roll, men jag tror även att filmens lugna inledning, där man får lära känna alla karaktärer, bidrar starkt till att man blir så involverad i deras öde. Karaktärerna känns trovärdiga, bara det faktum att de faktiskt drivs av utmaningen i sig och inte nazistpartiets prestigejakt eller något annat högre mål, som tyvärr ofta är fallet i den här typen av filmer, lägger grunden för deras trovärdighet. Nordwand är verklighetsbaserad och man har bara valt att ta sig några mindre artistiska friheter. Kärlekshistorien existerade till exempel inte, även om jag inte tycker den tillför särskilt mycket så stör den heller inte. I filmens slut trodde jag definitivt att de ändrat lite för att krydda till det. Men det har man tydligen inte gjort insåg jag i efterhand när jag läste historien om Andi och Toni.

Nordwand är en riktigt intensiv och snygg äventyrsfilm som bjuder på en gripande och spännande historia utan klassiska Hollywood inslag. Definitivt sevärd.

Titel: State of Play

Genre: Thriller

Land: USA

År: 2009

Regi: Kevin Macdonald

Skådespelare: Russell Crowe, Ben Affleck, Rachel McAdams, Helen Mirren

IMDb: 7.3

Mordet på en lovande kongressmans älskarinna leder den undersökande journalisten McCaffrey in i en härva av mörkläggningar och politiskt maktspel på hög nivå där enorma summor pengar och politisk heder står på spel.

Jag måste erkänna att jag allt som oftast är väldigt svag för thrillers som kretsar kring konspirationer. Jag fullkomligen älskar de ögonblicken där karaktärerna upptäcker ett samband man inte sett innan och de börjar ana vidden av konspirationen. State of Play har gott om dessa ögonblick. Filmen har även en väldigt bra nerv rakt igenom och fastän filmen mer eller mindre är helt dialogdriven hålls spänningen upp och man tappar aldrig intresset. State of Play är sprängfylld med duktiga skådespelare (alla utom Ben Affleck) som skänker intensitet och trovärdighet till historien.

Men filmens främsta egenskap tror jag ligger i själva konspirationen. Många konspirationsfilmer har en tendens att spåra ur lite när det visar sig vilken sanslöst stor och i många fall osannolik konspiration det rör sig om. I State of Play känns konspirationen hela tiden ytterst trovärdig, vilket inte är konstigt då handlingen baseras på Jeremy Scahills bok Blackwater: The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army (beställde boken direkt när filmen var slut då ämnet var riktigt intressant). Det är just konspirationens trovärdighet som jag tror ger State of Play ett litet försprång gentemot andra filmer i genren.

Något annat som behandlas väldigt skickligt i State of Play är synen på dagens journalistik. Dels ställer man de olika kanalerna som man kan använda för att föra ut sitt budskap mot varandra, papperstidningar vs Internet. Man ställer även journalistens hederskodex ”att alltid rapportera sanningen” mot ägarnas/arbetsgivarens önskan att sälja många lösnummer för att tjäna pengar. Även journalistens förmåga att vara objektiv när han ska rapportera en nyhet behandlas, där aspekter som journalistens etik och moral men även personliga anknytningar påverkar utfallet. Alla dessa ”ämnen” diskuteras flitigt bland journalister och det är kul att se en så nyanserad skildringen av en tidningsredaktion.

State of Play är en spännande thriller om en politisk konspiration av stora men trovärdiga mått. Filmen bjuder på bra skådespel och fungerar även som ett intressant inlägg i dagens journalistik debatt.

Titel: The Road

Genre: Drama/Thriller

Land: USA

År: 2009

Regi: John Hillcoat

Skådespelare: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Robert Duvall, Charlize Theron

IMDb: 7.5

Det enda de har kvar är varandra. Världen är i stort sett död efter en enorm kollaps av okänd art och av mänskligheten finns knappt någonting kvar, endast enstaka individer som inte hunnit lägga sig ner och dö än. En far och hans son går ensamma genom det ödsliga och förkolnade landskapet. Inget liv syns till och endast en svag vind kan skönjas. Kylan är bitande och snön som faller är grå. Himlen är mörk. De är på väg mot kusten trots att de inte vet vad, om någonting alls, väntar på dem där. De har ingenting kvar, förutom en kundvagn med ett fåtal tillhörigheter och en pistol att försvara sig med om de skulle bli hotade av någon av de fåtal förvildade människor vars enda mål är att överleva. Kärleken mellan far och son ställs mot en hopplöst skrämmande framtid, en framtid som skapats av människan.

Enligt den grekiska mytologin är kaos det ursprungliga tillståndet, det som fanns innan något annat. Ska man tro dystopin som målas upp i The Road så råder kaos även vid världens upphällning.  Dock är det inte samma sorts kaos, i den grekiska mytologin råder det kaos eftersom ingenting existerar och allt som finns är mörker. I The Road råder visserligen också mörker, men det är ett mörker som grundar sig i människans värsta egenskaper, dels gentemot varandra men även gentemot vår planet.

The Road är en oerhört obehaglig och tung film. Detta beror på att dystopin som Hillcoat skildrar känns så väldigt trovärdig. Allt från världen och miljöerna till händelserna i filmen känns realistiska och bidrar till att bygga upp en kolossalt mörk och nedstämd stämning. Filmens foto saknar mer eller mindre färger så det vi får se är genomgående en askgrå värld som ackompanjeras av dyster musik. Allt detta är i sig är redan en ganska sorlig framtid utan större hopp, men lägg där till det fåtal människor som överlevt katastrofen och nu gör vad som helst för att överleva. Människorna som överlevt gör inte ett dyft för att samarbeta och försöka överleva den vägen, istället tänker var och en på sig själv och brutala handlingar stapplas på varandra. Allt vad empati och medmänsklighet heter lyser med sin frånvaro. Fadern hävdar envist för sonen att godhet fortfarande finns kvar men varje gång de kommer i kontakt med andra människor agerar han som om ondska är allt som existerar. Det som gör skildringen av människornas agerande på ruinens brant så jävla obehaglig är att det redan nu, i jämfört goda förhållande, finns många människor som agerar på detta vis.

När filmen är över känns det som man blivit golvad av en stenhård rak höger och det är svårt att resa sig ur soffan. Även om jag tycker att slutet kommer lite väl plötsligt så tycker jag ändå att det är bra att det innehåller en strimma av hopp, annars hade jag troligen aldrig rest mig ur soffan. Man lämnas även med en ordentlig tankeställare. Även om man aldrig får veta vad det är som drabbat världen så diskuterar karaktärerna kring att de såg faran långt innan men inget gjorde. Exakt så agerar vi just nu, där vi alla är medvetna om riskerna med vår planet men där vi alla gömmer oss i mängden och undviker att ta ansvar.

Viggo Mortensen förtjänar ett omnämnande. Hans rolltolkning som pappan är helt lysande och varför Oscarjuryn inte valde att nominera honom är ett nästan lika stort mysterium som vad som drabbade vår planet i filmen.

The Road är förra årets bästa film och har man inte sett den så borde den vara det självklara valet nästa gång man står framför filmhyllan i videobutiken. Filmen är dock fruktansvärt tung så förbered dig på att vara lite nedstämd och tyngd timmarna efter den är slut.

Titel: Up in the Air

Genre: Drama/Komedi

Land: USA

År: 2009

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman

IMDb: 7.8

Ryan Bingham tillbringar större delen av sitt liv på resande fot för ett konsultföretag som tar hand om nedskärningar på andra företag. Han har ett mål i livet, att nå en viss resesträcka i American Airlines bonusprogram. Två olika kvinnor och ett bröllop får honom dock att fundera över sitt livsval och sina prioriteringar.

Jason Reitman, mannen bakom Thank You for Smoking och Juno, har snabbt blivit en personlig favorit. Detta eftersom jag tycker att han på ett välavvägt vis behandlar allvarliga ämnen och presenterar dem i en lättillgänglig och underhållande form. Up in the Air är inget undantag, här gör man satir över hur det kapitalistiska samhället låter företag kasta allt vad moral och etik heter åt sidan och utnyttja en samhällskris för att tjäna multum på den lilla människans bekostnad. Under filmens gång får vi flera gånger se personer bli sparkade, eller friställda (det låter vänligare), och dessa scener känns väldigt osminkade och påvisar tydligt det moraliskt tveksamma med att faktiskt tjäna pengar på att avskeda människor.

Precis som i Thank You for Smoking och Juno kretsar manus kring en person som har talet som främsta verktyg. Och just som i Reitmans tidigare verk gör detta filmen till stor del dialogdriven, vilket återigen fungerar utmärkt då manuset är välskrivet och dialogen både intressant och underhållande. George Clooney gör ett strålande jobb som Ryan Bingham, konsulten vars retoriska egenskaper oftast lyckas övertyga den avskedade att den givits en möjlighet istället för att ha förlorat något. Clooney visar en bredd i sitt skådespel jag inte sett innan och han förvandlar Ryan Bingham till en oerhört nyanserad karaktär som inte går att placera i något stereotypfack. Även om Clooneys rolltolkning är strålande så hamnar karaktären Ryan Bingham ändå lite i lä jämfört med Juno (Juno) och Nick Naylor (Thank You for Smoking).

Up in the Air har en hel del romantiska inslag, dessa fungerar väldigt bra. Man undviker de vanliga sockersöta fallgroparna som så många, främst amerikanska, filmer faller ner i. Istället för man fram de romantiska spåren via en och annan oväntad händelse vilket gör slutresultatet ovisst enda fram till mållinjen. Då det är ”kärleken” som helt plötsligt uppenbarar sig för Bingham och får han att omvärdera sitt liv är det viktigt att man vågar gå sitt eget håll med kärlekshistorien och håller den intressant genom hela filmen.

Gillar man något av Reitmans tidigare verk så kommer inte Up in the Air göra en besviken, det är en underhållande dramakomedi som bjuder på det mesta du kan önska dig av genren. Det ska bli intressant att se vad Reitman ska ge sig på för ämne härnäst nu när han behandlat tobaksindustrin, tonårsgraviditet och kapitalism.

Titel: The Day the Earth Stood Still

Genre: Science-Fiction

Land: USA

År: 2008

Regi: Scott Derrickson

Skådespelare: Keanu Reeves, Jennifer Connelly, Kathy Bates, Jaden Smith

IMDb: 5.5

För att rädda vår planet finns det bara en lösning. Att utplåna den mänskliga rasen helt. Utomjordingen Klaatu kommer till jorden med ett uppdrag; att rädda världen från människans angrepp och förstörelse.

1951 kunde man för första gången se The Day the Earth Stood Still på vita duken, av många räknas den till en av grundstenarna i science fiction genren, en genre som aldrig tilltalat mig fullt ut. Troligen beroende på att filmerna som omfattas av benämningen håller så oerhört blandad kvalité. Grundstenen från 1951 har jag inte lyckats se, men nu har jag i alla fall sett den bespottade nyinspelningen från 2008. Och vad som direkt kan konstateras är att The Day the Earth Stood Still inte är särskilt bra även om man saknar originalet i sin referensram.

Filmen faller överraskande nog inte på Keanu Reeves agerande, vilket annars är mer en regel än ett undantag när han finns med i rollistan. Hans träiga skådespel passar faktiskt riktigt bra för att porträttera utomjordingen Klaatu. Istället är det Jaden Smith som på egenhand mer eller mindre lyckas haverera en annars halvt fungerande popcornrulle. ”Lillvuxna” barn på film måste vara det mest irriterande moment man överhuvudtaget kan inkludera i en filmproduktion. Det finns många exempel på filmer där upplevelsen skadas eller totalt förstörs på grund av barn i för stora eller onaturliga roller. Varför envisas filmindustrin med att fortsätta skjuta sig själv i foten på detta vis?

I övrigt är faktiskt The Day the Earth Stood Still bitvis en småtrevlig science fiction film som gör ett inlägg i den pågående klimatdebatten. Ett ganska lamt inlägg ska dock tilläggas, troligen påverkar det bara amerikanska ungdomar som hellre hänger på biografen än i skolan, men det är tanken som räknas heter det ju.

Titel: Twilight

Genre: Romantik/Thriller

Land: USA

År: 2008

Regi: Catherine Hardwicke

Skådespelare: Kristen Stewart, Robert Pattison, Billy Burke

IMDb: 5.7

Isabella Swan flyttar till Forks, en liten regnig sovstad i Washington. Hon förväntar sig att hennes nya liv ska bli lika långtråkigt som staden själv. Men när hon träffar den gåtfulla Edward Cullen tar hennes liv en oväntad och farlig vändning. Edward har länge lyckats hålla sin identitet som vampyr hemlig, men nu går ingen säker, minst av allt Bella. Edward och Bellas förhållande balanserar på knivseggen mellan begär och livsfara.

Twilight är en film som jag på förhand hatat utan att ens ha sett den, mest på grund av den otroliga hajpen den fått, speciellt hos ungdomar. Men det är väldigt svårt att ge sig in i några ordentliga diskussioner och kritisera en film man inte sett, så det var på tiden att ta tjuren vid hornen och se denna överskattade film.

Twilight är i mångt och mycket en klassisk amerikansk high school film. Det intressanta är att i USA är high school årskurserna som motsvarar ungefär åldern 14-18 år, men när high school hamnar på den vita duken brukar det ofta se ut som om eleverna är bra mycket äldre. Twilight är inget undantag, men då Twilight inte är en komedi utan en mörkare och seriösare film blir det ett irritationsmoment att gymnasieeleverna ser ut som om dom är dryga 20 år. Ett annat ordentligt irritationsmoment är vampyrernas makeup. Den vita färgen de har i ansiktet ser så otroligt falsk ut, jag tycker att en film med så pass stor budget borde kunna prestera något mer realistiskt. Men framförallt är det pinsamt att man endast målat ansiktet och halsen, i vissa scener där tröjor skiftar lite i höjd ser man tydligt linjen mellan makeup och hudfärg. En liten petitess kan tyckas, men det stör verkligen helheten.

Twilight är drygt två timmar lång och är stundtals ganska tempofattig. Filmen har varken dialog eller skådespelare för att vara intressant någon längre stund i ett lågt tempo. Trots alla dessa brister och irritationsmoment har filmen en mystik eller nerv som gör att man vill veta hur det hela slutar och gör att man orkar ta sig igenom de sämre partierna. Vad som fascinerade mig var att man undvikit den traditionella människan vs vampyrer konflikten. Istället är människorna i stor utsträckning ovetande om vampyrerna. Vampyrerna å andra sidan är delade i två läger, de som vill anpassa sig och smälta in i det vanliga samhället och de som ser människorna som mat. Så konflikten ligger egentligen mellan två olika sorters vampyrer vilket jag fann som en fräsch infallsvinkel. Något annat som imponerade på mig är hur författarinnan (som är mormon) till böckerna, som filmerna bygger på, lyckas använda vampyrinfallsvinkeln för att skapa ett passionerat och sexuellt laddat förhållande som ändå är fritt från sex och där avhållsamhet bokstavligen är nyckeln till förhållandets överlevnad. Smart smygpropaganda.

Twilight visade sig vara betydligt bättre än vad jag förväntade mig, men den lyckas ändå inte på långa vägar leva upp till den hajp som omger den.

Titel: There Will Be Blood

Genre: Drama

Land: USA

År: 2007

Regi: Paul Thomas Anderson

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Paul Dano, David Warshofsky

IMDb: 8.2 Top 250: #129

Det är slutet på förra sekelskiftet och Daniel Plainview och hans son letar efter oljefyndigheter i USA. När de hittar en stor oljefyndighet i Kalifornien får de problem av en ung präst som sätter käppar i hjulen för dem och vill ha sin del av oljeförmögenheten.

There Will Be Blood är en två och en halv timme lång skildring av en persons handlösa fall ner i ondska och girighet. Daniel Plainview är en entreprenör i oljebranschen som inte låter någonting komma i vägen på hans väg till framgång. Inledningsvis verkar han vara en bildad, vältalig och delvis kärleksfull affärsman och pappa. Men i takt med att han kör över mindre farthinder på vägen mot framgång så börjar också hans sanna personlighet bubbla upp till ytan. Det är en personlighet som fullkomligt domineras av hat mot allt levande och en omättlig girighet. Sakta men säkert tar hatet och girigheten över och vältaligheten och de uns av kärlek som fanns är som bortblåsta. Till slut finns bara hatet kvar och då blir tillflyktsorten alkohol i mängder. Att följa Daniel Plainviews resa från vettig affärsman till fullkomlig sociopat är otroligt fascinerande och skrämmande.

Daniel Day-Lewis vann en Oscar för sin rolltolkning av Daniel Plainview och jag har svårt att se någon i historien som förtjänat sin Oscar mer. Han fullkomligen dominerar filmen, eller rättare sagt han ÄR filmen. Han ger en så otroligt trovärdig tolkning av en persons resa mot total galenskap och ondska att man är helt övertygad om att Daniel Plainview är en riktig person. Detta leder i sin tur till att man blir smått mörkrädd då Daniel Plainview är bland de obehagligaste personer som figurerat i en film. Jag vill nästan gå så långt som att påstå att Daniel Day-Lewis bjuder på den starkaste rollprestationen genom tiderna här. Paul Dano spelar Eli, en lokal präst som försöker få sin del av oljerikedomarna och på så sätt blir han Plainviews främsta antagonist. Han gör det riktigt bra och hans karaktär är också högst obehaglig. Jag tycker det är bra att det finns en så tydlig konflikt i filmen, det ger liv och fart åt en annars otroligt långsam film. Filmens långsamma tempo ger karaktärerna ordentligt med utrymme att utvecklas men på sina ställen går det för sakta och man tappar intresset lite.

There Will Be Bloods enda brist är egentligen att den aldrig lyckas engagera tittaren fullt ut. Att följa Daniel Plainviews livshistoria är intressant, men det räcker inte riktigt ända fram. Dock ska det anmärkas att hans livshistoria är otroligt välpaketerad. Förutom det förstklassiga skådespelet bjuder även på filmen på ett vackert och foto och en originell användning av musiken. Musiken skiljer sig mycket från den ton som resten av filmen har, under vissa scener tar den över scenen helt och hela historien förs mer eller mindre fram av musiken.

There Will be Blood är ett sevärt drama som levererar den starkaste rolltolkningen man kan se i en film, bara det är en anledning att se den. Utöver det är det en bra film men för mig lever den ändå inte riktigt upp till förväntningarna.

Titel: Memories of Murder/Salinui chueok

Genre: Thriller

Land: Sydkorea

År: 2003

Regi: Joon-ho Bong

Skådespelare: Kang-ho Song, Sang-kyung Kim, Roe-ha Kim

IMDb: 8.1

Handlingen baseras på verkliga händelser och skildrar jakten på Sydkoreas första seriemördare. Seriemördaren mördade och våldtog ensamma kvinnor och fallet förbryllade lokalpolisen. Efter att ett par offer påträffats får lokalpolisen hjälp från den statliga polisen för att lösa fallet.

Fastän jag hört en hel del positivt om Memories of Murder blev jag lite tveksam när filmens slut fanns utskrivet i handlingen. Men så här i efterhand är jag glad att jag inte lät det avskräcka mig från att ge den en chans, detta då Joon-ho Bong lyckas skapa en fruktansvärt spännande och tät thriller. Som åskådare sugs man mer eller mindre in i filmen från första bildrutan och man ges aldrig någon tid att reflektera över det faktum att man vet hur det hela slutar. Memories of Murder är i grunden en enormt mörk och obehaglig thriller, men på ett skickligt och naturligt sätt lyckas man ändå involvera en hel del humor i mixen. Humorn får dock stå åt sidan när filmen tätnar till och närmar sig slutet. Men inledningsvis bidrar den till att ge karaktärerna extra dimensioner vilket ökar deras trovärdighet. Och detta behövs då filmen innehåller en hel del ”udda” karaktärer som behöver kontrasten mellan humorn och allvaret för att kännas mänskliga.

Memories of Murder bjuder på ett föredömligt visuellt arbete och en fantastisk användning av sin musik. Filmen innehåller mängder med vackra och magiska vyer över den sydkoreanska landsbygden och det är stundtals nästan så att man blir sugen på att resa dit. Bong arbetar mycket med ljus och kontraster i det visuella. Jag tycker det är smakfullt och passande att bilden tappar färg och blir dyster när något sorligt håller på att inträffa. Och på samma sätt är det härligt att se en otroligt färgglad och ljus bild när personerna ingjuts av hopp. Musiken används efter samma principer och framförallt i de spännande partierna är den en riktig stämningshöjare.

Memories of Murder är en otroligt bra thriller som slår de flesta av sina amerikanska vänner på fingrarna. Det är synd att den inte fått mer uppmärksamhet då den helt klart har kvalitéer nog att tilltala alla som uppskattar en spännande film.

Titel: The Hurt Locker

Genre: Krig/Drama

Land: USA

År: 2008

Regi: Kathryn Bigelow

Skådespelare: Jeremy Renner, Anthony Mackie, Guy Pearce, David Morse

IMDb: 7.9

När det amerikanska bombröjningsteamet i Bagdad får en ny befälhavare kastas de unga bombexperterna ut på ett hisnande uppdrag i den sönderskjutna storstaden. Kan man överleva ett jobb som bokstavligen är en tickande bomb?

The Hurt Locker blir för mig lidande av sina egna framgångar. Förväntningarna blir skyhöga när en film kammar hem alla de tyngre Oscars statyetterna och får omdömen såsom ”en av årets bästa filmer” (SVT) och ”den bästa krigsfilmen sedan Apocalypse Now” (Filmstar). I mångt och mycket är The Hurt Locker en riktigt bra och intensiv krigsfilm som levererar allt det man förväntar sig av en krigsfilm. Tyvärr faller den på målsnöret då den inte klarar av att leva upp till sin egen hype.

Filmen är inspelade både med vanliga handhållna kameror och riktiga proffskameror från filmstudion. Det här är ett smart val då de handhållna kamerorna ger en dokumentärkänsla som bidrar till att skapa autenticitet och närhet till händelserna i filmen. Proffskamerorna möjliggör att man kan skapa coola och maffiga krigsscener i bästa Hollywoodanda. Just krigsscenerna är The Hurt Lockers starkaste sida, man lyckas mycket bra med att göra dem otroligt intensiva och spännande. Dels är det den tickande bomben som väntar på att desarmeras som bygger upp spänningen, men framförallt är det känslan av att Bagdad är en farlig stad där alla invånare är potentiella fiender som gör scenerna så nervkittlande.

Även om krigsscenerna är The Hurt Lockers starkaste sida så är de också en stjälpande faktor för filmens helhetsintryck. Kathryn Bigelow och kompani har nog varit väldigt medvetna om att deras krigsscener hållit högklass och därför har man packat filmen sprängfylld med dessa. Detta gör att det blir lite ”tv-spels”-känsla över det hela, att man går från ett uppdrag till ett annat utan någon egentlig röd tråd eller syfte. Man lyckas visserligen flicka in krigets påverkan på soldaternas psyke lite här och där men det känns definitivt som ett sekundärt fokus. Jag hade gärna sett att man utökat filmens längd med en halvtimme och gett karaktärerna och livet mellan uppdragen mer utrymme.

Inledningsvis när Jeremy Renners karaktär introduceras känns han otroligt felplacerad i den här sortens seriösa krigsskildring. Detta då karaktären först uppfattas som en övermänsklig enmansarmé som bättre hade passat in i en rulle med Stallone från 80-talet. Men ju längre filmen lider desto mer nyanserad och mänsklig framstår karaktären och Renner gör en otrolig insats i huvudrollen för att förmedla detta. Dock har karaktären/filmen en ”enmansarmésekvens” mitt i allt som verkligen inte passar in i helheten och drar ner mitt helhetsintryck av filmen.

The Hurt Locker är en snygg och spännande men aning ojämn krigsskildring. Något som kändes fräscht med filmen var att den inte kändes överdrivet patriotisk och flaggviftande som annars amerikanska krigsproduktioner har en tendens att göra (slutet på Saving Private Ryan någon?). Filmen har dock fått oförtjänt mycket hype och jag har svårt att förstå hur den kunde knipa de finaste Oscars statyetterna framför ögonen på Avatar. Men sen å andra sidan är det inte första gången jag och Oscarsjuryn tycker olika.

Titel: Collateral

Genre: Thriller

Land: USA

År: 2004

Regi: Michael Mann

Skådespelare: Tom Cruise, Jamie Foxx, Mark Ruffalo, Jada Pinkett Smith

IMDb: 7.8

Max har i tolv år arbetat som taxichaufför i Los Angeles. En sen kväll får han en ovanlig kund, Vincent. Han är yrkesmördare och är i staden för att utöva sitt yrke, inte bara en utan flera gånger denna natt och han behöver en chaufför.

Collateral är inte bara en djupdykning i ett mörkt och våldsamt Los Angeles utan det är även en skildring av de mörkaste delarna av det mänskliga psyket. Inledningsvis känns karaktärerna aningen stereotypa, Max känns otroligt godhjärtad och väldigt principfast och Vincent upplevs precis så kall och likgiltig som en yrkesmördare behöver vara. Men samtidigt som den spännande taxifärden går från stopp till stopp i Los Angeles utvecklas också karaktärerna i bilen. Max skräck och hjälplöshet gentemot situationen byts sakta ut mot ilska och handlingskraft och en mörkare sida av Max börjar träda fram. Ju längre filmen lider desto mer tar han efter Vincent när han hamnar i trängda situationer. Vincents likgiltiga och kyliga fasad är intakt filmen igenom men vid några tillfällen så ser man en strimma av mänsklighet som är på väg att bryta sig igenom fasaden. Båda karaktärernas djup och utveckling är starkt bidragande till att Collateral står ut ur mängden.

Max och Vincent porträtteras av Jamie Foxx och Tom Cruise. Foxx imponerar på mig, vilket är första gången i hans karriär. Han hanterar rollen mycket bra och visar att han är en duktig skådespelare om han bara väljer rätt roller. Cruise presterar här sitt livs roll, han gör Vincent till en otroligt cool yrkesmördare. Absolut bland de bästa tolkningar av en yrkesmördare jag sett. Michael Mann står även han för en fantominsats, Collateral är en otroligt snygg film med flertalet genialiska partier. Min personliga favorit är ”breakdownet” när vargarna springer över vägen precis innan skottlossningen på diskoteket. Fantastiskt hur han lugnar ner hela filmen och sen sakta bygger upp stämning och tempo via musiken för att sen låta allt kulminera i totalt kaos minuter senare.

Något som irriterat mig tidigare gånger jag sett filmen är slutet. Jag har tyckt det känns för ”Hollywood-aktigt” och det har inte passat ihop med resten av filmen. Men den här gången irriterar det mig inte alls lika mycket, det är nästan så jag tycker det är vackert. Man lägger en fin grund med historien om mannen som sitter död sex timmar på ett pendeltåg i Los Angeles innan någon upptäcker att han är död, som ett bevis på storstadens opersonlighet och kyla. Framåt slutet har Max och Vincent ofrivilligt lärt känna varandra mycket väl, men likväl blir en av dem lämnade på ett pendeltåg för att dö. Jag tycker den här scenen knyter samman filmen mycket väl och blir en bra avslutning på en enormt spännande och intressant thriller.

Titel: Bröllopsfotografen

Genre: Komedi/Drama

Land: Sverige

År: 2009

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare: Björn Starrin, Kjell Bergqvist, Tuva Novotny

IMDb: 6.5

Robin är en bröllopsfotograf från en håla i Värmland. Han får uppdraget att plåta ett överklassbröllop i Djursholm, där han förälskar sig i brudens syster och försöker göra om sig för att passa in i den fina världen.

När man ska marknadsföra en produkt är det viktigt att man vet vilken målgrupp man vill nå ut till och varför de ska köpa just den här produkten. Om du i marknadsföringen lovar mer än produkten levererar blir kunden besviken och ditt varumärke skadas. Bröllopsfotografen lanseras som en komedi, dels proklameras detta på framsidan, trailern visar några roliga klipp från bröllopssessioner och framsidan signalerar tydligt lättsam komedi. Någon komedi är det här inte, skämten du får se i trailern är alla avklarade innan tio minuter har passerat. Resten av filmen är ett drygt romantisktdrama med en så klassisk dramaturgi att man kan räkna ut filmens alla skeden direkt efter att karaktärerna introducerats. Även filmens titel, Bröllopsfotografen, är ett kapitalt misslyckande då filmen inte alls handlar om en bröllopsfotograf utan om en hobbyfotograf från landet som fotograferar ETT bröllop.

Kjell Bergqvist, Tuva Novotny och Johannes Brost har förutom deras medverkan i Bröllopsfotografen en sak till gemensamt, nämligen att de alla här bjuder publiken på en lektion i överspel, modell grövre. Den ende som räddar lite värdighet till Bröllopsfotografen är Björn Starrin som faktiskt visar prov på viss komisktajming och närvaro. Jag måste även ställa mig frågande till Malmros användning av ljudeffekter, i filmens alla ”allvarliga” klimax har man valt att lägga in en ljudeffekt som påminner om laserkanonen på ett rymdskepp. Om detta är för att göra scenerna mer lättsamma eller om man tror att effekterna på något sätt ska förstärka allvaret låter jag vara osagt då de är ett misslyckande oavsett vilken funktion de fyller.

Bröllopsfotografen klarar sig undan bottenbetyget tackvare de inledande tio minuterna som håller hyfsad kvalité och Björn Starrins stabila försök att rädda ett sjunkande skepp.

Titel: Videocracy

Genre: Dokumentär

Land: Sverige/Italien

År: 2009

Regi: Erik Gandini

Skådespelare: -

IMDb: 6.6

Kommersiell TV i Italien har rykte om sig som den sämsta i Europa och har blivit en maktfaktor för den sittande premiärministern och ägaren Silvio Berlusconi. Bakom en fond av skrattspäckad underhållning och lättklädda kvinnor döljer sig ett skrämmande maskineri.

Som A.C. Milan supporter och Italienälskare har man en hatkärlek till Silvio Berlusconi. Efter att han köpte Milan 1986 och investerade miljoner i klubben blev Milan under 90-talet världens framgångsrikaste fotbollsklubb. Berlusconi byggde senare starten på sin politiska karriär kring kärleken till fotbollen och dess kultur. Idag är han inblandad i den ena korruptionsskandalen efter den andra och hans åtagande som premiärminister hindrar han från att spendera pengar i fotbollsklubben. Hade det varit upp till mig skulle Berlusconi ersättas som premiärminister och återgå till livet som affärsman och fotbollsälskare.

Personligen hade jag hoppats att Videocracy skulle gå betydligt djupare på Berlusconis makt i Italien och hur han format dagens samhälle. Istället känns Videocracy mer som en skildring av kändis och Tv - världen i Italien. En hel del motbjudande och giriga personer och händelser hinner avverkas under filmens knappa 1,5 timmar. Tyvärr känns dokumentären väldigt ytlig och man går inte djupare in på något ämne. Även filmens berättarröst har brister, personen har en konstig engelskbrytning och är troligen inte särskilt duktig på engelska då han hela tiden använder ett väldigt simpelt språk. Det simpla språket gör att vissa inslag tappar i tyngd då omformuleringarna inte ger den korrekta innebörden.

Jag ställer mig även tveksam till valet av personer som intervjuas för att ge bättre inblick i den italienska medievärlden. Ta mekanikern Rick som exempel. Hans största dröm är att bli känd, för att uppnå detta har han utvecklat det perfekta uppträdandet, nämligen en mix mellan karate och framförande av Ricky Martin låtar. Han redovisar en hel del siffror under sin intervju, man kan ifrågasätta hur mycket han egentligen vet och hur mycket han bara höftar. Gandini borde snegla på The Cove och ta inspiration därifrån hur man gör en dokumentär som är intressant och berör.

Även om utförandet är ganska uselt så är Videocracy långt ifrån ointressant. Det är skrämmande att se hur många Nazisympatisörer som har högt uppsatta positioner i Italien och hur mediestrukturen gynnar de giriga och omoraliska. Även om Italien är praktexemplet i denna diskussion så ska man ha i åtanke att de långt ifrån är ensamma om det här problemet.

PS. Dokumentären finns för tillfället på SVT-Play för er som är intresserade av att se den. Ni hittar den här.