Titel: Collateral

Genre: Thriller

Land: USA

År: 2004

Regi: Michael Mann

Skådespelare: Tom Cruise, Jamie Foxx, Mark Ruffalo, Jada Pinkett Smith

IMDb: 7.8

Max har i tolv år arbetat som taxichaufför i Los Angeles. En sen kväll får han en ovanlig kund, Vincent. Han är yrkesmördare och är i staden för att utöva sitt yrke, inte bara en utan flera gånger denna natt och han behöver en chaufför.

Collateral är inte bara en djupdykning i ett mörkt och våldsamt Los Angeles utan det är även en skildring av de mörkaste delarna av det mänskliga psyket. Inledningsvis känns karaktärerna aningen stereotypa, Max känns otroligt godhjärtad och väldigt principfast och Vincent upplevs precis så kall och likgiltig som en yrkesmördare behöver vara. Men samtidigt som den spännande taxifärden går från stopp till stopp i Los Angeles utvecklas också karaktärerna i bilen. Max skräck och hjälplöshet gentemot situationen byts sakta ut mot ilska och handlingskraft och en mörkare sida av Max börjar träda fram. Ju längre filmen lider desto mer tar han efter Vincent när han hamnar i trängda situationer. Vincents likgiltiga och kyliga fasad är intakt filmen igenom men vid några tillfällen så ser man en strimma av mänsklighet som är på väg att bryta sig igenom fasaden. Båda karaktärernas djup och utveckling är starkt bidragande till att Collateral står ut ur mängden.

Max och Vincent porträtteras av Jamie Foxx och Tom Cruise. Foxx imponerar på mig, vilket är första gången i hans karriär. Han hanterar rollen mycket bra och visar att han är en duktig skådespelare om han bara väljer rätt roller. Cruise presterar här sitt livs roll, han gör Vincent till en otroligt cool yrkesmördare. Absolut bland de bästa tolkningar av en yrkesmördare jag sett. Michael Mann står även han för en fantominsats, Collateral är en otroligt snygg film med flertalet genialiska partier. Min personliga favorit är ”breakdownet” när vargarna springer över vägen precis innan skottlossningen på diskoteket. Fantastiskt hur han lugnar ner hela filmen och sen sakta bygger upp stämning och tempo via musiken för att sen låta allt kulminera i totalt kaos minuter senare.

Något som irriterat mig tidigare gånger jag sett filmen är slutet. Jag har tyckt det känns för ”Hollywood-aktigt” och det har inte passat ihop med resten av filmen. Men den här gången irriterar det mig inte alls lika mycket, det är nästan så jag tycker det är vackert. Man lägger en fin grund med historien om mannen som sitter död sex timmar på ett pendeltåg i Los Angeles innan någon upptäcker att han är död, som ett bevis på storstadens opersonlighet och kyla. Framåt slutet har Max och Vincent ofrivilligt lärt känna varandra mycket väl, men likväl blir en av dem lämnade på ett pendeltåg för att dö. Jag tycker den här scenen knyter samman filmen mycket väl och blir en bra avslutning på en enormt spännande och intressant thriller.