Titel: Thank You for Smoking

Genre: Drama/Komedi

Land: USA

År: 2005

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: Aaron Eckhart, Maria Bello, Robert Duvall, William H Macy

IMDb: 7.8

Nick Naylor är oerhört duktig på att tala och argumentera och går aldrig ur en diskussion som förlorare. Nick är dock inte särskilt omtyckt av allmänheten då han är tobaksbolagens talesman. Hälsomedvetenheten blossar än en gång upp i USA och Nick måste göra allt i sin makt för att få folk att röka.

Reitman lyckas här, precis som i hans senare verk Juno, ta ett allvarligt ämne och en aktuell diskussion och baka ihop det till en svartkomedi som är både lättillgänglig och underhållande. Denna gång tycker jag att han egentligen lyckas sammanföra tre viktiga ämnen i ett och samma paket. De två mest uppenbara är lobbyistverksamheten och den evigt pågående diskussionen kring rökning. Men Thank You for Smoking ger även en ordentlig känga till alla som låter sig styras och manipuleras av andra utan att ifrågasätta deras motiv, troligen främst riktat till det amerikanska folket i allmänhet. Och detta är egentligen inte så konstigt då Public Service inte existerar i USA och alla som kommunicerar/informerar gör det med en baktanke. Thank You for Smoking var faktiskt filmen som öppnade upp mina ögon för information och kommunikationsvärlden och är en starkt bidragande orsak till att jag nu sitter i Sundsvall och pluggar Informations och PR – programmet.

Precis som i Juno lyckas Reitman vända och vrida på alla Hollywood stereotyper och här blir de som vanligtvis är ”bad guys” de fyndiga och karismatiska medan de som vanligtvis är ”good guys” känns tråkiga och inskränkta. Detta är troligen den främsta orsaken till att Reitmans filmer känns som friska fläktar i ett annars ganska vindstilla filmlandskap. Nick Naylor är en oerhört karismatisk karaktär, sitt yrke till trotts. Jag själv känner igen mig i hans ”moraliska flexibilitet” vilket sannolikt gör att jag gillar han än mer. Hur som helst ska Aaron Eckhart berömmas då han spelar rollen föredömligt och bär till stor del filmen på sina axlar. Detta eftersom manuset är sprängfyllt med fyndig och rapp dialog som underhåller, men när man bygger en film på dialog faller den ofta platt ifall man inte har rätt skådespelare att leverera den.

Filmen har dock några mindre goda kvalitéer där Nick Naylors barn är den sämsta. Barn som agerar som en vuxen är bland det mest irriterande jag vet. Och här bjuder återigen Hollywood på ett übersmart barn som inte känns det minsta realistiskt. Sen är jag heller inte särskilt förtjust i filmens kidnappningshistoria. Det känns som om man är rädd att filmen inte ska orka bäras av dialogen och skådespelarna och slänger in en actionsekvens för att helgardera sig. Jag tycker bara den bryter av filmens ton och den passar inte alls in.

En intressant notis är att i en film som kretsar kring tobaksindustrin och har karaktärer i legio som är rökare så får du aldrig se en tänd cigarett i filmen.