Titel: Requiem for a Dream

Genre: Drama

Land: USA

År: 2000

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Jared Leto, Ellen Burstyn, Jennifer Connelly, Marlon Wayans

IMDb: 8.5 Top 250: #62

Sara är änka och lever ett trist och innehållslöst liv tills hon plötsligt får möjligheten att vara med på TV. För att bli snygg och smal när hon får sina 15 minuter i rampljuset luras hon till en livsfarlig pillerdiet. Under tiden börjar sonen Harry och hans nya flickvän Marion sakta öppna sig för varandra. Båda känner att de hittat räddningen ur åratal av isolering och smärta. Nu skapar deras kärlek en konstgjord tillflyktsort där de kan stänga världen ute. När Harry och hans bäste vän Tyrone framgångsrikt lanserar sig själva som knarkhandlare börjar de tre känna sig oövervinnerliga.

Enligt Nationalencyklopedin definieras missbruk som en okontrollerad eller överdriven användning av någon, vanligen alkohol, narkotika eller annan substans med euforiserande effekt. I medicinska termer benämns missbruk när användandet fortsätter trots att det uppenbarligen vållar problem. Även mer ”vardagliga” saker, så som till exempel mat och tv-spel, kan skapa ett beroende/missbruk. Just den här breda omfattningen gör att vi alla har kommit i kontakt med ett missbruk av det ena eller andra slaget. Antingen genom någon i vår omgivning eller personligen. Jag tror det är därför filmer om missbruk/missbrukare kan väcka så mycket känslor hos tittaren. Requiem for a Dream är inget undantag, den väcker starka och obehagliga känslor och när filmen är slut känns det som ens tankar har blivit misshandlade.

Det är lika bra att klargöra direkt att Requiem for a Dream är den raka motsatsen till en feelgood film, den är mörk, tung och man mår dåligt när den är slut. Historien skildrar fyra personers öden då missbruket, heroin i tre fall och bantningspiller i ett, tar större och större plats i deras liv. Då man egentligen inte ger någon djupare introduktion till någon av karaktärerna riskerar man att tittaren inte engageras fullt ut i deras öden. Detta har man löst genom att det hela tiden lämnas små ledtrådar i dialogen och i karaktärernas agerande som skvallrar om deras bakgrund. Här får man en bild av liv där avsaknaden av kärlek, omtanke och en mening med livet i stort lett personerna att söka tillflykt i missbruket. Aronofsky ger här en ordentlig känga till samhället som med sina krav på att lyckas och bli någon driver de som misslyckas eller hamnar utanför ner i en farlig och självdestruktiv spiral.

Filmen tar sin början under sommaren, sedan får vi följa karaktärerna under hösten fram till vintern. Det är otroligt snyggt att det i takt med att missbruket blir tyngre och hemskare så blir även årstiderna mörkare och kargare. Detta tilltag förstärker verkligen misären som karaktärerna upplever. Aronofsky lyckas fruktansvärt träffsäkert skildra den desperation och panik som oönskat kommer i abstinensens fotspår. Han gör det genom att använda sig av alla verktyg som finns tillgängliga för en filmskapare; slowmotion, speedmotion, split-screen, närbilder, annorlunda vinklar, snabba klipp, en vass ljudbild och ett fruktansvärt mörkt soundtrack. Filmen är jobbig att titta på då det hela tiden bjuds på starka intryck genom både bild och ljud. Likväl kan du inte slita bort blicken då det som utspelar sig framför dina ögon är så gripande, fascinerande och skrämmande att du bara måste se vidare. När karaktärerna är påverkade och deras liv blir behagliga för stunden blir även filmen behaglig att titta på. Under dessa scener drar man ner på alla hetsiga effekter för att vi verkligen ska dela karaktärernas sinnesstämning. Skickligt och effektfullt!

Aronofskys mörka vision hade aldrig blivit riktigt trovärdig om han inte haft så skickliga skådespelare i huvudrollerna. Jared Leto, till vardags frontman i 30 Seconds to Mars, spelar unge Harry med bravur. Även om 30 Seconds to Mars är bra blir man lite nedstämd när man funderar över hur många underbara rolltolkningar Leto kunde bjudit på om det inte varit för allt turnérande och skivskapande. Harrys ”hobbyknarkande” flickvän spelas av Jennifer Connelly som även hon imponerar stort. Paniken och desperationen under jakten på mer heroin lyser igenom så klart och trovärdigt fastän karaktären själv hävdar att hon inte är fast i ett beroende. De starkaste scenerna är när Connellys karaktär dryper av självförakt efter att hon gjort de mest förnedrande saker för att få tag på mer knark. Trots lysande prestationer av ovanstående är det ändå Ellen Burstyn som lämnar det största avtrycket som pillerknaprande mamma. En skakande rolltolkning som inte lär lämna någon oberörd.

Jag tycker att Requiem for a Dream skildrar missbruket på ett mycket trovärdigt vis och fastän den inte på något vis känns som en moraliskpekpinne lär den ha en avskräckande effekt för individer som funderar på att prova droger i de lite tyngre klasserna. Filmen är verkligen en total fullträff som suger in dig i en mörk, tung och intensiv resa som först släpper sitt tag vid ruinens brant.