Titel: Prince of Persia: The Sands of Time

Genre: Action/Äventyr

Land: USA

År: 2010

Regi: Mike Newell

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Gemma Arterton, Ben Kingsley, Alfred Molina

IMDb: 6.9

För att kämpa mot mörka krafter och förhindra dem att komma över en uråldrig dolk, som är nyckeln till att släppa lös tidens sand, måste prins Dastan motvilligt samarbeta med prinsessan Tamina.

Om man bortser från Prince of Persias premiärdatum (19:e maj) så har filmen alla ingredienser för att vara en typisk sommarblockbuster; där finns lättillgänglig action, humor, lite romantik, mycket äventyr men framförallt Jerry Bruckheimer hållandes i en stor påse med pengar. Och som oftast när den stora pengapåsen är framme blir resultatet ganska bra, förutsatt att det är en bra popcornrulle man är på jakt efter.

Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen som prins Dastan och han gör det bra. Rollen i sig är inte särskilt krävande (dock måste timmarna på gymmet varit det, fy f*n vad bitig han blivit) men kemin mellan han och Gemma Arterton känns helt naturlig vilket gör att deras gnabbande blir riktigt underhållande. Även om det bara är en biroll så är det ändå Alfred Molina i rollen som bandit/strutsentreprenör som lämnar den bästa eftersmaken, levererar en förtjusande rolltolkning med glimten i ögat.

Som sig bör i den här typen av film är det en hel del actionscener och jag tycker man lyckats riktigt bra med att fånga känslan från tv-spelen i striderna. Nu har jag bara spelat de senare spelen så jag kan inte göra någon bedömning gentemot de första klassiska spelen. Men i de senare spelen är det i alla fall så att storyn får stå åt sidan för coola actionscener och kanske inte helt oväntat är det även så i filmversionen. Man försöker sig dock på att involvera lite vändningar och twists i storyn men det går inte hem då man som åskådare räknat ut allt långt innan det avslöjas. Bruckheimer delar producentrollen med Disney, vilket jag tyvärr tror är orsaken till det lite väl ”perfekta” slutet.

Prince of Persia står sig bra jämfört med många andra tv-spelsadaptioner och det är en underhållande biofilm. Emellertid bjuder den inte på mycket mer, men är man på humör för lättsmält underhållning a la Hollywood blir man inte besviken.