Titel: Twilight

Genre: Romantik/Thriller

Land: USA

År: 2008

Regi: Catherine Hardwicke

Skådespelare: Kristen Stewart, Robert Pattison, Billy Burke

IMDb: 5.7

Isabella Swan flyttar till Forks, en liten regnig sovstad i Washington. Hon förväntar sig att hennes nya liv ska bli lika långtråkigt som staden själv. Men när hon träffar den gåtfulla Edward Cullen tar hennes liv en oväntad och farlig vändning. Edward har länge lyckats hålla sin identitet som vampyr hemlig, men nu går ingen säker, minst av allt Bella. Edward och Bellas förhållande balanserar på knivseggen mellan begär och livsfara.

Twilight är en film som jag på förhand hatat utan att ens ha sett den, mest på grund av den otroliga hajpen den fått, speciellt hos ungdomar. Men det är väldigt svårt att ge sig in i några ordentliga diskussioner och kritisera en film man inte sett, så det var på tiden att ta tjuren vid hornen och se denna överskattade film.

Twilight är i mångt och mycket en klassisk amerikansk high school film. Det intressanta är att i USA är high school årskurserna som motsvarar ungefär åldern 14-18 år, men när high school hamnar på den vita duken brukar det ofta se ut som om eleverna är bra mycket äldre. Twilight är inget undantag, men då Twilight inte är en komedi utan en mörkare och seriösare film blir det ett irritationsmoment att gymnasieeleverna ser ut som om dom är dryga 20 år. Ett annat ordentligt irritationsmoment är vampyrernas makeup. Den vita färgen de har i ansiktet ser så otroligt falsk ut, jag tycker att en film med så pass stor budget borde kunna prestera något mer realistiskt. Men framförallt är det pinsamt att man endast målat ansiktet och halsen, i vissa scener där tröjor skiftar lite i höjd ser man tydligt linjen mellan makeup och hudfärg. En liten petitess kan tyckas, men det stör verkligen helheten.

Twilight är drygt två timmar lång och är stundtals ganska tempofattig. Filmen har varken dialog eller skådespelare för att vara intressant någon längre stund i ett lågt tempo. Trots alla dessa brister och irritationsmoment har filmen en mystik eller nerv som gör att man vill veta hur det hela slutar och gör att man orkar ta sig igenom de sämre partierna. Vad som fascinerade mig var att man undvikit den traditionella människan vs vampyrer konflikten. Istället är människorna i stor utsträckning ovetande om vampyrerna. Vampyrerna å andra sidan är delade i två läger, de som vill anpassa sig och smälta in i det vanliga samhället och de som ser människorna som mat. Så konflikten ligger egentligen mellan två olika sorters vampyrer vilket jag fann som en fräsch infallsvinkel. Något annat som imponerade på mig är hur författarinnan (som är mormon) till böckerna, som filmerna bygger på, lyckas använda vampyrinfallsvinkeln för att skapa ett passionerat och sexuellt laddat förhållande som ändå är fritt från sex och där avhållsamhet bokstavligen är nyckeln till förhållandets överlevnad. Smart smygpropaganda.

Twilight visade sig vara betydligt bättre än vad jag förväntade mig, men den lyckas ändå inte på långa vägar leva upp till den hajp som omger den.