Titel: The Road

Genre: Drama/Thriller

Land: USA

År: 2009

Regi: John Hillcoat

Skådespelare: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Robert Duvall, Charlize Theron

IMDb: 7.5

Det enda de har kvar är varandra. Världen är i stort sett död efter en enorm kollaps av okänd art och av mänskligheten finns knappt någonting kvar, endast enstaka individer som inte hunnit lägga sig ner och dö än. En far och hans son går ensamma genom det ödsliga och förkolnade landskapet. Inget liv syns till och endast en svag vind kan skönjas. Kylan är bitande och snön som faller är grå. Himlen är mörk. De är på väg mot kusten trots att de inte vet vad, om någonting alls, väntar på dem där. De har ingenting kvar, förutom en kundvagn med ett fåtal tillhörigheter och en pistol att försvara sig med om de skulle bli hotade av någon av de fåtal förvildade människor vars enda mål är att överleva. Kärleken mellan far och son ställs mot en hopplöst skrämmande framtid, en framtid som skapats av människan.

Enligt den grekiska mytologin är kaos det ursprungliga tillståndet, det som fanns innan något annat. Ska man tro dystopin som målas upp i The Road så råder kaos även vid världens upphällning.  Dock är det inte samma sorts kaos, i den grekiska mytologin råder det kaos eftersom ingenting existerar och allt som finns är mörker. I The Road råder visserligen också mörker, men det är ett mörker som grundar sig i människans värsta egenskaper, dels gentemot varandra men även gentemot vår planet.

The Road är en oerhört obehaglig och tung film. Detta beror på att dystopin som Hillcoat skildrar känns så väldigt trovärdig. Allt från världen och miljöerna till händelserna i filmen känns realistiska och bidrar till att bygga upp en kolossalt mörk och nedstämd stämning. Filmens foto saknar mer eller mindre färger så det vi får se är genomgående en askgrå värld som ackompanjeras av dyster musik. Allt detta är i sig är redan en ganska sorlig framtid utan större hopp, men lägg där till det fåtal människor som överlevt katastrofen och nu gör vad som helst för att överleva. Människorna som överlevt gör inte ett dyft för att samarbeta och försöka överleva den vägen, istället tänker var och en på sig själv och brutala handlingar stapplas på varandra. Allt vad empati och medmänsklighet heter lyser med sin frånvaro. Fadern hävdar envist för sonen att godhet fortfarande finns kvar men varje gång de kommer i kontakt med andra människor agerar han som om ondska är allt som existerar. Det som gör skildringen av människornas agerande på ruinens brant så jävla obehaglig är att det redan nu, i jämfört goda förhållande, finns många människor som agerar på detta vis.

När filmen är över känns det som man blivit golvad av en stenhård rak höger och det är svårt att resa sig ur soffan. Även om jag tycker att slutet kommer lite väl plötsligt så tycker jag ändå att det är bra att det innehåller en strimma av hopp, annars hade jag troligen aldrig rest mig ur soffan. Man lämnas även med en ordentlig tankeställare. Även om man aldrig får veta vad det är som drabbat världen så diskuterar karaktärerna kring att de såg faran långt innan men inget gjorde. Exakt så agerar vi just nu, där vi alla är medvetna om riskerna med vår planet men där vi alla gömmer oss i mängden och undviker att ta ansvar.

Viggo Mortensen förtjänar ett omnämnande. Hans rolltolkning som pappan är helt lysande och varför Oscarjuryn inte valde att nominera honom är ett nästan lika stort mysterium som vad som drabbade vår planet i filmen.

The Road är förra årets bästa film och har man inte sett den så borde den vara det självklara valet nästa gång man står framför filmhyllan i videobutiken. Filmen är dock fruktansvärt tung så förbered dig på att vara lite nedstämd och tyngd timmarna efter den är slut.