Titel: Every Day

Genre: Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: Richard Levine

Skådespelare: Liev Schreiber, Helen Hunt, Carla Gugino, Eddie Izzard

IMDb: 5.6

Vid första anblicken verkar Ned ha det perfekta livet. Gift med Jeannie, två välartade söner, ett vackert hem och ett välbetalt jobb som manusförfattare. Men under ytan håller hans tillvaro på att slås i kras. Allt kulminerar när Jeannies bittre far flyttar in hos familjen.

Hur dåligt måste ett manus vara för att en filmstudio i Hollywood inte ska köpa det? Det är frågan man sitter och begrundar när eftertexterna till Every Day rullar. Every Day är den sorts film som aldrig borde fått grönt ljus på produktionsstadiet. Och hur man lyckades knyta rutinerade namn som Helen Hunt och Liev Schreiber till produktionen kommer för alltid förbli ett mysterium. Skådespelarna insåg nog när de kom till inspelningen vad det var för skit de skrivit under att göra. Vilket i sådana fall förklarar varför alla verkar agera på autopilot.

Familjen vi får följa i Every Day tampas med problem som alla ”vanliga” familjer tampas med; ingen tid för passion, barn att uppfostra och sjuka föräldrar. Men för just den här familjen är de här ”vardagsproblemen” otroligt betungande och jobbiga. Filmen försöker heller inte gå djupare och förklara varför de här problemen är extra jobbiga för just den här familjen. Kort och gott är Every Day en 90 minuter lång redogörelse för problem som kan uppstå i en familj. Varför ska jag bry mig om just den här familjens öde? Vi har en galen diktator i Afrika som slaktar sitt eget folk, vi har flodvågor och kärnkraftshaverier i Japan, varför ska jag engagera mig det minst i en självömkande familjs tråkiga berättelse?

Svaret är kort och gott; det finns ingen anledning. Se inte den här filmen, det är 90 minuter du aldrig får tillbaka av dit liv. Spendera de 90 minuterna visare.

Titel: Black Swan

Genre: Drama/Thriller

Land: USA

År: 2010

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder

IMDb: 8.5 Top 250: #64

Precis som för de flesta ballerinor kretsar hela Ninas liv kring balett och hon är en av de hårdast jobbande ballerinorna i New York City Ballet Company. När det blir dags att ersätta prima ballerinan Beth står Nina på tur. Hennes första projekt blir Svansjön. Dock får hon oväntad konkurrens av nykomlingen Lily som imponerar stort på regissören med sin sensualitet och passion. De två utvecklar en udda relation samtidigt som Nina blir mer och mer desperat och frågan är hur långt hon är villig att pressa sig själv för sin karriär.

Då Nina vigt hela sitt liv åt baletten har hon helt försakat att leva, utvecklas som människa och bygga känslor för andra personer. Istället har hon hela tiden strävat efter att uppnå perfektion med sin balett, något som inneburit en enorm press både från sin omgivning men framförallt från sig själv. Ninas nya huvudroll kräver att hon kommer i kontakt med sina känslor för att vara övertygande. När känslorna sakta får ta plats i Ninas pressade psyke startar en mörk och kaotisk resa. Black Swan är en visualisering av denna mörka resa, eller mänskliga känslotillstånd om man så vill. Och vilken resa vi bjuds på.

Darren Aronofsky tar med oss på en nattsvart resa djupt in i det mänskliga psyket. Sin vana trogen låter han filmen ingjuta starka känslor av obehag när mörkret och det mänskliga förfallet sakta tar mer och mer plats. Berättelsen stegrar också i intensitet ju närmare ruinens brant vi kommer. Mot slutet sitter man iskall i biostolen med varenda muskel på helspänn och känner att man vill blunda, samtidigt som det enda man kan göra är att stirra på det som spelas upp framför ögonen. Att bildspråket är ganska färglöst och dystert är inte särskilt förvånande. Vad som däremot förvånar är hur skrämmande balettmusik kan vara. Man har valt att enbart använda sig utav balettmusik i produktionen. Ett val som känns perfekt med tanke på att filmmakarna lyckas förmedla såväl lugn och skönhet som skräck och obehag med musiken.

Natalie Portman plockade hem en guldstatyett på årets Oscarsgala för sin insats i Black Swan. Helt välförtjänt tycker jag, trots att jag knappt hunnit se någon av de andra nominerade filmerna, så briljant är hennes rollprestation. Portman som vanligtvis är charmig och söt som socker går knappt att känna igen i rollen som Nina. Utmärglad, paranoid och knäckt är ord som beskriver hennes karaktär, och Portman lyckas gestalta dessa med bravur.

För mig var det faktum att filmen kretsade kring balett lite avskräckande på förhand. Dock var detta helt obefogat, Black Swan är ingen typisk balettfilm. Även om baletten får stort utrymme i filmen så är den egentligen bara en katalysator i sammanhanget. För mig bidrog istället baletten till att bygga obehag, närbilder på fötter och fotleder samt knakande ljud under danssekvenser signalerar allt annat än välbehag. Black Swan är en mörk och obehaglig film som ändå på något skruvat vis är fantastiskt vacker. Se den.

5/5

Titel: The Wrestler

Genre: Drama

Land: USA

År: 2008

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood

IMDb: 8.2 Top 250 #160

I slutet av 80-talet stod wrestlaren Randy “The Ram” Robinson på toppen av sin karriär. Tjugo år senare är hans stjärnstatus ett minne blott. Tillvaron är dyster men lyses upp av helgerna då Randy brottas i slitna gymnastikhallar inför några få men dedikerade fans. Då Randy, sliten av det hårda livet, tappat kontakten till sin dotter är det endast kärleken till sporten som driver honom framåt.

Precis som Darren Aronofskys Requiem for a Dream är The Wrestler en mörk och dyster historia. Dock finns det här en del ljuspunkter och glädjeämnen som gör filmen lite mer lättsmält än den nattsvarta Requiem for a Dream. The Wrestler är även mer av ett personporträtt och skildrar endast The Rams livsöde, till skillnad från de tre livsödena som skildras i Requiem for a Dream. Filmen är inspelad med handkamera vilket ger det hela en dokumentär känsla som passar filmen och historien bra. The Ram porträtteras på ett briljant sätt av Mickey Rourke, en insats som renderade i en Oscarnominering för Rourke. Jag tycker gott att han var värd att vinna också, men som vanligt är inte jag och Oscarjuryn helt överens.

Även om The Wrestler är bra, till och med riktigt bra, så känner jag mig ändå lite snuvad på konfekten. Förutsättningarna finns för ett riktigt mästerverk, men historien lyckas inte riktigt gripa tag i mig på det sätt jag hoppats på. Jag tror filmen hade mått bra av att vara lite längre. Då hade relationen till dottern fått en chans att utvecklas. Som det är nu känns den lite åsidosatt. Dock är det fortfarande rörande att följa The Ram, en sliten och skadad föredetting som gör allt i sin makt för att hålla kvar vid det enda liv han känner till. Hans enda vän är strippan Cassidy. Precis som Randy kämpar hon för att hålla kvar vid det liv hon känner till. Även om de kämpar mot olika fiender, Randy mot sin kropps slitage och Cassidy mot ålderns påverkan, är det den sorgliga viljan att vägra släppa det förflutna som är grunden till deras vänskap. Något som, trots att det är sorligt, är ganska vackert.

The Wrestler är en bra film som är så där härligt dyster och vacker. Klart sevärd om du är på jakt efter en film som inte följer den klassiska Hollywoodmallen.

Titel: Avatar

Genre: Äventyr/Action/Sci-Fi

Land: USA

År: 2009

Regi: James Cameron

Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang

IMDb: Top 250 #144

Den desillusionerade marinsoldaten Jake Sully skickas till planeten Pandora för att med alla medel övertyga urbefolkningen att låta människan exploatera deras natur för att utvinna en ny energikälla. Allt eftersom Jake lär känna planeten och folket blir han mer och mer osäker på sitt uppdrag och när kampen ställs på sin spets måste han välja sida.

För drygt ett år sedan såg jag Avatar på bio. I biosalongens mörker, med det bombastiska ljudet och den grymma 3D-bildupplevelsen, förtrollades jag av planeten Pandora. Och Avatar var, och är, utan tvekan den mest storslagna bioupplevelse jag sett. Frågan jag burit med mig hela det här dryga året är om filmen håller i hemmets vrå, utan biosalongens överdimensionerade ljud- och bildupplevelse och utan 3D-effekter.

Avatar utspelar sig i framtiden, ca 150 år in på det senaste millenniet för att vara mer precis. En svårighet med att göra filmer som utspelar sig i framtiden är att man måste ta ställning till exakt allt i våra liv, vad kan komma att förändras och hur? Gör man inte detta arbete noggrant finns det risk att framtidsvisionen inte blir trovärdig. I Avatar är det mycket som förändrats, vi bjuds på en hel drös nya uppfinningar, maskiner etc. Det gäller även att ha trovärdiga och logiska förklaringar till förändringarna. Just det här problemet har James Cameron löst smidigt i Avatar genom att låta hela filmen utspela sig genom, den ganska korkade, marinsoldaten Jake Sullys ögon.  Eftersom han inte är smart nog för att förstå tekniken bakom de nya uppfinningar blir de förklaringarna heller inte relevanta för oss tittare.

Den huvudsakliga kritiken mot Avatar och Cameron har varit riktad mot filmens ”svaga” manus. Och visst har man sett snarlika historier förr och det krävs inget geni för att räkna ut hur filmen ska utveckla sig. Jag tycker det är bra att man i alla fall lyckats få in en ordenlig politisk pik mot västvärldens ”ta vad vi vill ha”-metalitet, detta göra att filmen känns högst aktuell trots att den utspelar sig i framtiden. Vad gäller förutsägbarheten tycker jag inte det är något som stör, detta då Cameron är en lysande sagoberättare som lyckas göra historien engagerande ändå. Till sin hjälp har han Pandora, en förtrollande och fantasirik planet som jag mer än gärna skulle besöka. Dock ska det nämnas att planeten inte blir riktigt lika levande utan 3D-effekternas djup. Det samma gäller för Na´vi, Pandoras urbefolkning. De är otroligt välgjorda, både utseende och rörelsemönster känns helt naturligt och levande men en dimension försvinner utan 3D-djupet.

Jag kan i alla fall konstatera att Avatar håller även utanför biosalongen. Filmen är ren och skär filmmagi. Det är dock en otroligt teknikberoende produktion och det ska bli intressant att se hur väl den står emot tidens tand. Oavsett så har Cameron skapat något nytt och Avatar är utan tvekan en modern milstolpe i filmhistorien som bara måste ses, om det nu finns någon där ute som inte gjort det.

För dig som:

* Gillar storslagna äventyr

* Vill drömma dig bort till en vacker och fantasirik värld

* Vill uppleva en framtida klassiker

* Alltid  tyckt att smurfarna skulle göra sig bättre om de var tre meter långa

5/5

Titel: Eragon

Genre: Äventyr

Land: USA

År: 2006

Regi: Stefen Fangmeier

Skådespelare: Ed Speleers, Jeremy Irons, Robert Carlyle, John Malkovich

IMDb: 5.0

En dag hittar den fattige bondpojken Eragon en vacker blå sten i skogen. Men han upptäcker snart att den vackra stenen i själva verket är ett drakägg. När den gnistrande blå draken Saphira kläcks ur ägget förstår Eragon att de två nu för evigt delar varandras öde och att han har blivit en Drakryttare - en sorts krigare som Eragon tidigare bara har hört talas om i sagorna. Han sveps in i en värld av magi och upptäcker snart att han har makten att rädda - eller förstöra - ett helt rike.

Eragon är en filmatisering av Christopher Paolinis bok med samma namn. Jag har inte läst böckerna, det finns två och tydligen är en tredje på väg. Dagens betraktelse objekt baserar sig dock endast på den första boken. Paolini var 15 år när han skrev den första boken och det är något som märks oerhört väl även i filmen. Eragon känns i mångt och mycket som en lightversion av Sagan om Ringen, för barn – av barn, ungefär. Filmen är mer eller mindre varje barns ultimata fantasi visualiserad. En sagovärld, med en vacker prinssessa att rädda, onda makter att besegra, en vis mentor att ta lärdom från och framförallt en alldeles egen drake. Förutom att jag inte tillhör målgruppen för den här fantasin, är utförandet för simpelt och banalt för att verkligen engagera.

Filmens starkaste sida är att den stundtals levererar en fantastiskt snygg visuell upplevelse. Snygga svepande kameraåkningar över oerhört vackra miljöer varvas med bra effekter. Ett problem är dock att man försöker efterlikna Sagan om Ringen lite för mycket i att presentera storslagna vyer. I filmen bjuds vi på en fantastiskt vacker scen när våra hjältar rider längs en bergsrygg och ett vackert landskap breder ut sig bakom dem. Men försöker man gömma sig för ondskans arméer kanske man inte ska rida på en kal bergrygg där man syns på flera mils avstånd.

Ed Speleers är den unga herre som fått i uppgift att porträttera Eragon, och maken till dålig skådespelare får man leta länge efter. Jag, närmare två meter lång, skulle vara lika övertygande som dvärg i Snövit och de sju dvärgarna som Speleers är som Eragon. Som tur är Jeremy Irons med som Eragons mentor och balanserar upp scennärvaron en aning.

Begravet djupt under filmens alla brister finns det ändå en kärna av underhållningsvärde som gör att man kan ta sig igenom filmen med relativt gott mod. Hur paradoxalt det än låter tycker jag att filmen borde varit längre, på 104 minuter hinner man inte erbjuda det djup som både värld och karaktärer behöver i den här sortens film.

För dig som:

* Tycker att Harry Potters äventyr skulle passa bättre i Midgård

* Gillar äventyr och fantasi men inte har något emot förutsägbarhet

* Har överseende med usla ungdomsskådespelare

* Tycker att effekter och visuellt godis är viktigare än substans

2/5

Titel: The Book of Eli

Genre: Action/Sci-Fi

Land: USA

År: 2010

Regi: Albert Hughes & Allen Hughes

Skådespelare: Denzel Washington, Gary Oldman, Mila Kunis, Ray Stevenson

IMDb: 6.9

En ensam man, Eli, vandrar genom det som en gång var USA. Med sig har Eli en bok som han tror är mänsklighetens sista hopp och som han därför vaktar med sitt liv. På väg väster ut möter Eli en självutnämnd krigsherre som också inser bokens makt och inte skyr några medel för att få den i sin ägo. Men Eli tänker inte låta något eller någon stoppa honom från att fullfölja sin livsuppgift.

The Book of Eli inleds otroligt stämningsfullt med en fantastiskt snyggt filmad scen ute i en apokalyptisk skog, där vi får följa Eli när han jagar mat. Det dröjer drygt fem minuter innan de första meningarna av dialog yttras i filmen, detta bidrar verkligen till att förflytta tittaren in i den dystra framtiden som skildras. Filmen är genomgående fantastiskt snygg och bjuder på mycket visuellt godis. Musiken verkar vara vald med omsorg och kompletterar det visuella perfekt. Hela den dystotopiska framtidsvärlden skildras snyggt och detaljrikt.

Att recensera The Book of Eli utan att dra paralleller och jämföra den med The Road känns som en smärre omöjlighet. Filmerna har en hel del gemensamt. Övergripande kan man säga att The Book of Eli känns som en light, Hollywood, variant av The Road. Filmen bjuder på mer action och fart, där finns en potentiell relation mellan en man och en kvinna, och istället för totalt elände och bara mörker finns här ljusglimtar och en tydlig antagonist i form av Gary Oldman. Helt enkelt en The Road med ingredienser för att passa en bredare publik och spela in mer slantar runt om på biograferna.

När det gäller Gary Oldman och Denzel Washington kan man aldrig använda termer som dålig eller svag, båda två är oerhört kompetenta skådespelare. Och det visar de även i den här filmen även om ingen av dem gör någon av sina mer minnesvärda roller. Mila Kunis, som spelar den kvinnliga huvudrollen, är en duglig skådespelerska. Hon gör absolut inte bort sig i sammanhanget men hennes främsta bidrag till filmen är att agera ögongodis, något hon gör mycket väl.

Jag gillar filmer som skildrar en dystotopiskframtid, därför är det kanske inte helt förvånande att The Book of Eli föll mig i smaken. Personligen föredrar jag dock The Road som är tyngre, hemskare och långsammare. Men vilken av filmerna man gillar bäst avgörs helt av tittarens preferenser. Så ogillade du The Road kan du ändå ge The Book of Eli en chans, för fastän att de har mycket gemensamt så skiljer de sig samtidigt mycket åt.

4-/5

Titel: Die Welle

Genre: Drama

Land: Tyskland

År: 2008

Regi: Dennis Gansel

Skådespelare: Jurgen Vogel, Jennifer Ulrich, Frederick Lau, Max Riemelt

IMDb: 7.5

En gymnasielärare som leder en projektvecka i autokrati omvandlar med små medel klassen till en fascistisk rörelse. Detta för att påvisa att fascism och diktaturer kan uppstå även i ”upplysta” samhällen. Rörelsen tar sig snabbt utanför klassrummets väggar och blir okontrollerbar.

Das Experiment, som ligger mig mycket varmt om hjärtat, och Die Welle är båda tyska filmer som påvisar hur skrämmande fort människors värderingar och tankar kan förändras. Båda filmerna baserar sig på verkliga experiment, vilket gör de än mer skrämmande. Handlingen i Die Welle är flyttade till dagens Tyskland men baserar sig på ett experiment som genomfördes i USA på 1960-talet. Vill man veta mer om experimentet och alla detaljer kan man läsa boken The Wave som är skriven av läraren som genomförde experimentet.

Die Welle är högst aktuell med tanke på den politiska utveckling som sker runt om i Europa, och nu även i Sverige. Vi tror gärna att diktaturer inte är något som kan utvecklas och få fäste i västvärlden då vi är allt för upplysta. Men i filmen visar man hur införandet av disciplin och gemenskapskänslor snabbt utvecklas till en stark rörelse där alla handlingar helgar rörelsens välbefinnande. Filmen utspelar sig under en veckas tid och på den korta tiden utvecklas en vanlig klass till en sammansvetsad grupp som inte är rädda att använda våld för att skydda gruppen. Instinktivt kändes en vecka som en väldigt kort tidsrymd för en så drastisk utveckling. Men när man läser om det riktiga experimentet visar det sig att den läraren avbröt det hela redan efter fyra dagar då han kände att han tappade kontrollen över det hela. Det är skrämmande och tankeväckande hur enkelt människor kan förändras/manipuleras.

Då filmen handlar om en gymnasieklass består skådespelarensemblen till största delen av ungdomar. Detta är vanligtvis något som jag inte brukar uppskatta då ungdomar oftast spelar över och inte känns trovärdiga. Die Welle har dock inte detta problem, de flesta av ungdomarna sköter sig riktigt bra och återigen imponeras jag av tyskarnas skådespelartalang. Filmens foto är avskalat och kallt vilket fungerar bra för att förtydliga den utveckling som klassen genomgår. Egentligen vill jag skriva att bildspråket känns fascistiskt, men det känns inte som en korrekt bedömningsvariabel av en films foto.

Die Welle är en bra och sevärd film, dock lyckas den aldrig bli riktigt lika obehaglig och skrämmande som Das Experiment. Ska du bara sen en film från tyskland om skrämmande förändringar hos människor så se Das Experiment, men se helst båda.

4-/5

Titel: Das Experiment

Genre: Drama/Thriller

Land: Tyskland

År: 2001

Regi: Oliver Hirschbiegel

Skådespelare: Moritz Bleibtreu, Christian Berkel, Justus von Dohnanyi, Oliver Stokowski

IMDb: 7.9

I två veckor ska 20 manliga deltagare agera antingen som fångar eller vakter. Fångarna ska vara inlåsta och följa, till synes, enkla regler medan vakterna enbart ska hålla ordningen utan att använda fysiskt våld. Alla kan hoppa av experimentet när som helst, men går då miste om den ekonomiska ersättning som utlovats. I början är känslorna mellan de båda grupperna osäkra och något empatiska. Men snart uppstår gräl och vakterna börjar ta i mer än nödvändigt för att upprätthålla ordningen.

Handlingen i Das Experiment baseras på det ökända sociopsykologiska experimentet som genomfördes på Stanford Prison 1971. Det experimentet hade samma förutsättningar som det i filmen, men fick avbrytas efter endast sex dagar då relationen mellan fångarna och vakterna blev ohållbar. I filmen har man valt att låta experimentet fortgå och filmens andra halva blir en spekulation om hur det kunnat sluta om man inte avbrutit experimentet i tid. Just det faktum att filmen har så tät anknytning till verkligheten gör att de hemskheter som skildras berör i större utsträckning.

I filmens första scen spelas Linkin Parks One Step Closer och raderna everything you say to me, takes me one step closer to the edge – i´m about to break! är väldigt talande för både filmen och experimentets utveckling. Låten i sig är även ganska rå och texten tillsammans med musiken sätter en perfekt ton för resten av filmen. Das Experiment är en väldigt obehaglig film. Man bjuds inte på utmärkande visuella obehagligheter eller andra ”billiga” skrämselmetoder. Utan det är istället den resa människorna i filmen gör som berör och skapar obehag. Att på några dagar förvandla en trevlig och fläckfri relation mellan varandra, till att använda sina medmänniskor som mål för att leva ut sina mörkaste sidor är skrämmande.

Det finns inte mycket att klaga på när det gäller Das Experiment. Skådespelarna sköter sig utmärkt, något som ofta är fallet när det gäller tysk film. Bildspråket är avskalat och återspeglar karaktärernas kalla och känslolösa agerande väl. Dock finns det ett romantiskt sidospår som inte alls passar in och fyller ingen funktion, i alla fall inte för mig. Som tur är får det inte tillräckligt med utrymme för att förstöra filmens helhetsintryck. Das Experiment är en riktig fullpottare som är svår att slita blicken från – fastän det ibland är just vad man vill göra.

Titel: Toy Story

Genre: Komedi

Land: USA

År: 1995

Regi: John Lasseter

Skådespelare: Tom Hanks, Tim Allen, Don Rickles, Wallace Shawn

IMDb: 8.2 Top 250: #149

Tänk dig att alla dina leksaker blir levande så fort du inte tittar på dem. Två leksaker, Woody och Buzz Lightyear hatar varandra jättemycket. Men när de av en anledning blir borttagna från sitt hem går de ihop i en pakt för att kunna hitta hem igen.

Toy Story är animationsstudion Pixars första långfilm, filmen blev startskottet till en lång rad animerade succéfilmer från studion. Pixars framgång grundar sig till stor del i deras fingertoppskänsla att göra filmer som tilltalar såväl barn som vuxna. Världarna som filmerna utspelar sig i är otroligt fantasifulla vilket självklart tilltalar såväl ung som gammal.  Handlingen är oftast simpel och filmerna kretsar kring gulliga karaktärer som är enkla att ta till sig, här har man trollbundit barnen. Men man lyckas även bygga in djupare referenser och ”dolda” skämt i den barnsliga atmosfären, detta gör att filmerna även tilltalar den äldre publiken.

Man märker att Toy Story är Pixars första långfilm då balansen mellan att tilltala vuxen och barn inte riktigt är finslipad. Filmens humor ligger ofta på en ganska barnslig nivå och den riktar sig definitivt mer till barn än vuxna. Nu har jag själv en ganska barnslig humor så jag finner det fortfarande underhållande. Att filmen handlar om just leksaker skvallrar även det om den tänkta målgruppen. Senare filmer från Pixar kretsar kring mer ”åldersneutrala” djur och föremål. Vad som alltid är bra i Pixars filmer är röstskådespelet och på den här punkten är inte Toy Story ett undantag. Tom Hanks och Tim Allen bjuder på ett fenomenalt röstagerande och ger liv åt sina leksaker.

Vad som egentligen är mest imponerande med Toy Story är att filmen har 15 år på nacken men att det knappt syns. Alla leksaker är detaljrika och livfulla. Det är egentligen bara utomhusmiljöerna och människorna som inte riktigt klarat av tidens tand. Detta stör inte det minsta då båda får ytterst begränsat med utrymme i filmen. Om jag plockar fram ett 15 år gammalt tv-spel skulle jag inte hitta något grafiskt som fortfarande känns fräscht och livfullt, så hatten av till Pixar!

Toys Story är en fantasifull och händelserik film som i första hand riktar sig till en yngre publik. Fast med barnasinnet i behåll är filmen underhållande även om du växt ifrån dina leksaker.

Titel: The Social Network

Genre: Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: David Fincher

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Andrew Garfield, Justin Timberlake, Rooney Mara

IMDb: 8.5 Top 250 #115

En sen kväll 2003 sätter sig Harvardstudenten och dataprogrammeringsgeniet Mark Zuckerberg ner vid sin dator och börjar intensivt jobba med en ny idé. Ur allt bloggande och programmerande växer det fram som snabbt ska komma att bli ett globalt socialt nätverk och en revolution inom kommunikation. Bara sex år och 500 miljoner kompisar senare är Mark Zuckerberg den yngsta biljonären genom tiderna… men för den här entreprenören så leder framgången till både privata och rättsliga komplikationer.

Både innan och efter The Social Networks reales har kritiska röster hävdat att en film om Facebook bara är Hollywoods sätt att tjäna en enkel slant på alla Facebook-användande tonåringar. I det här resonemanget finns två ordentliga fel. För det första är sociala medier, med Facebook i spetsen, inte ett fenomen som bara används av dagens ungdomar. Sociala medier har ersatt porr som den huvudsakliga aktiviteten på internet. Bara i Sverige använder drygt fyra miljoner människor Facebook. Facebook fick på knappt ett år drygt 200 miljoner användare, vilket kan jämföras med internet, som på fyra år nådde 50 miljoner användare. Eller tv för den delen, som först efter tretton år nådde 50 miljoner användare. Att skriva av sociala medier som ett ”ungdomligt fenomen” är ungefär lika naivt som när Ines Uusmann hävdade att internet bara var en fluga. Sociala medier måste ses för vad det är, en revolution för sättet vi kommunicerar på. I själva verket berör The Social Network en högst aktuell samhällsförändring och borde inte skrivas av som ett snabbt sätt för Hollywood att tjäna lite extra deg.

För det andra har jag svårt att se hur någon som sett filmen kan hävda att ungdomar är den primära målgruppen. The Social Network är inte en ”händelse-baserad” film med mycket fart och specialeffekter. Utan det är en dialogdriven film som vill berätta, en något förvriden version av, hur Facebook startades. Dialogen är extremt välskriven och levereras i ett rasande tempo som håller intresset uppe filmen igenom. Facebookgrundaren Zuckerberg hävdar att filmen är fylld med fakta fel, vilket säkert stämmer då man inte valt att konsultera med Zuckerberg när man skrev manus. Oavsett om filmen innehåller detaljer som inte stämmer överens med verkligheten är manuset baserat på rykten och utspel som omgivit Facebook sedan starten. Och rykten uppstår aldrig på egen hand.

Jag tror även att filmens distanserande från Zuckerberg kan bero på en skepsis mot sociala medier från Hollywood, som på något sätt får representera de klassiska medieformerna. Zuckerberg får i filmen mer eller mindre på egenhand representera de sociala medierna. Och hans oförmåga att skapa djupa relationer kan ses som kritik mot de sociala medierna där kritikerna hävdar att det bara handlar om ytliga online relationer. Hollywood, och andra klassiska medieformer, har insett vilken makt de sociala medierna har fått och The Social Network kan i vissa aspekter ses som ett sista försök att underminera revolutionen.

Personligen blev jag lite orolig när jag läste att min absoluta favoritregissör David Fincher skulle regissera filmen om Facebook. Finchers filmer brukar vara mörka och beröra ämnen som död och ondska, därför kändes Facebook som ett lite väl ljust och optimistiskt ämne. Men man ska inte luras av ämnet, The Social Network är en mörk resa som skildrar människors egoistiska sidor. I filmen finns egentligen inte en enda karaktär som man tycker om, utan alla har någon form av egenvinning som mål och manipulerar och kör över de som behövs för att nå detta mål. I mångt och mycket är det en skildring av verkligheten, det är inte ofta ”the good guy” finns i verkligheten.

Som vanligt när det gäller David Fincher är det visuella otroligt snyggt. Filmen är väldigt matt i färgerna, vilket troligen ska representera karaktärernas mörkare sidor. The Social Network har ett helt gäng snygga scener där det visuella tillsammans med musiken skapar en riktig nerv. Det bästa exemplet på detta är roddtävlingen, där musiken sakta ökar i intensitet samtidigt som klippen blir snabbare och snabbare och man sugs in i tävlingen fastän den egentligen är betydelselös för filmens historia.

The Social Network är en bra film som även om den inte når upp i samma klass som Finchers två mästerverk, Seven och Fight Club, stärker hans aktier som den skickligaste regissören just nu.

Titel: Memento

Genre: Thriller

Land: USA

År: 2000

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Guy Pearce, Joe Pantoliano, Carrie-Anne Moss, Jorja Fox

IMDb: 8.7 Top 250 #29

Leonard Shelby är en man plågad av en mycket sällsynt form av minnesåkomma; han har defekt korttidsminne, vilket får honom att glömma allt som händer inom fem minuter. Därför för han konstant anteckningar och tar bilder med Polaroid-kamera. Trots sin åkomma så försöker han lokalisera sin frus mördare för att utkräva hämnd.

Åkomman som hindrar en person att skapa nya korttidsminnen kallas anterograde amnesia. I korthet innebär det att en händelse, antingen drogrelaterad eller fysisk skada på hjärnan, förhindrar en person från att skapa nya minnen. Dock kommer personen ihåg allt som hände innan händelsen. Filmens huvudkaraktär, Leonard, lider av just den här åkomman.

För att ge tittaren en större förståelse för den här sortens situation berättas filmens historia inte i kronologisk ordning. Filmen börjar med att visa historiens slut och filmens slut visar historiens början. Filmen i sig spelas dock inte upp baklänges, i bemärkelsen att händelser och dialog inte sker baklänges. Utan vi får istället uppleva Leonards fem minuters minnen berättade från början till slut men utan att veta vad som föranlett händelsen. Efterföljande scen visar ett tidigare fem minuters minne som förklarar föregående minne. Som tittare gäller det alltså att koncentrera sig och pussla ihop minnesfragmenten för att hänga med i historien. Mellan dessa fem minuters minnen visas korta svartvita klipp där Leonard berättar om sitt tidigare liv för någon över telefon.

Med tanke på den speciella berättarstilen Christopher Nolan valt att använda sig av förändras också förutsättningarna för hela genren. Vanligtvis är det ”hur ska detta sluta?” tankegången som skapar spänning och intresse i en thriller. I Memento lyckas Nolan skickligt knyta intresset till ”varför gjorde han så?” och gör det till filmens drivkraft. Det här är en fräsch approach och definitivt en bidragande orsak till filmens storhet. Guy Pearce spelar Leonard. Då hela filmen kretsar kring Leonard är Pearce mer eller mindre med i alla filmens scener. Pearce gör det hela mycket bra och har troligen aldrig varit så här övertygande. De svartvita scenerna domineras av Pearce berättarröst, och hela konceptet fungerar väl då de bidrar till att man lär känna Leonard på djupet.

Mementos sista svartvita scen övergår på ett snyggt och smidigt sätt till färg via ett polaroidkort. Den här övergången skvallrar om hur hela historien egentligen borde utspela sig. Skulle man se Memento ”framlänges”(vilket man kan om man köper den engelska specialutgåvan, har inte sett den själv) hade filmen börjat med alla svartvita scener i rad för att sen via polaroidkortet övergå till att visa alla scener i färg, från sista till första.

SPOILERVARNING, läs inte följande stycke om du inte sett filmen. Min teori är att Leonard är den som dödat sin fru med insulin och inte Sammy Jankis, som Leonard bestämt hävdar. En sak som talar för detta är att i några klipp med Sammy skymtar Leonards ansikte förbi sekundsnabbt istället för Sammys. Teddy vet att Leonard själv dödat sin fru och utnyttjar Leonards tillstånd för egen vinning. Detta genom att manipulera bevis och ledtrådar och på så sätt låta Leonard döda män som han tror mördat hans fru. I ett bråk avslöjar Teddy hur det egentligen ligger till, detta upprör Leonard och han manipulerar sig själv att förfalska bevis för att rikta jakten efter sin frus mördare mot Teddy. Då Leonard inte kan skapa nya minnen kan han aldrig komma ihåg känslan av upprättelse efter att dödat fruns mördare, detta gör att han är fast i en evig jakt på den känslan. /SPOILER

Memento är en av 2000-talets bästa filmer och borde ses av alla som uppskattar en tankenöt eller bara en spännande thriller. Memento är, motsägelsefullt nog, en riktigt minnesvärd film.

Titel: Requiem for a Dream

Genre: Drama

Land: USA

År: 2000

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Jared Leto, Ellen Burstyn, Jennifer Connelly, Marlon Wayans

IMDb: 8.5 Top 250: #62

Sara är änka och lever ett trist och innehållslöst liv tills hon plötsligt får möjligheten att vara med på TV. För att bli snygg och smal när hon får sina 15 minuter i rampljuset luras hon till en livsfarlig pillerdiet. Under tiden börjar sonen Harry och hans nya flickvän Marion sakta öppna sig för varandra. Båda känner att de hittat räddningen ur åratal av isolering och smärta. Nu skapar deras kärlek en konstgjord tillflyktsort där de kan stänga världen ute. När Harry och hans bäste vän Tyrone framgångsrikt lanserar sig själva som knarkhandlare börjar de tre känna sig oövervinnerliga.

Enligt Nationalencyklopedin definieras missbruk som en okontrollerad eller överdriven användning av någon, vanligen alkohol, narkotika eller annan substans med euforiserande effekt. I medicinska termer benämns missbruk när användandet fortsätter trots att det uppenbarligen vållar problem. Även mer ”vardagliga” saker, så som till exempel mat och tv-spel, kan skapa ett beroende/missbruk. Just den här breda omfattningen gör att vi alla har kommit i kontakt med ett missbruk av det ena eller andra slaget. Antingen genom någon i vår omgivning eller personligen. Jag tror det är därför filmer om missbruk/missbrukare kan väcka så mycket känslor hos tittaren. Requiem for a Dream är inget undantag, den väcker starka och obehagliga känslor och när filmen är slut känns det som ens tankar har blivit misshandlade.

Det är lika bra att klargöra direkt att Requiem for a Dream är den raka motsatsen till en feelgood film, den är mörk, tung och man mår dåligt när den är slut. Historien skildrar fyra personers öden då missbruket, heroin i tre fall och bantningspiller i ett, tar större och större plats i deras liv. Då man egentligen inte ger någon djupare introduktion till någon av karaktärerna riskerar man att tittaren inte engageras fullt ut i deras öden. Detta har man löst genom att det hela tiden lämnas små ledtrådar i dialogen och i karaktärernas agerande som skvallrar om deras bakgrund. Här får man en bild av liv där avsaknaden av kärlek, omtanke och en mening med livet i stort lett personerna att söka tillflykt i missbruket. Aronofsky ger här en ordentlig känga till samhället som med sina krav på att lyckas och bli någon driver de som misslyckas eller hamnar utanför ner i en farlig och självdestruktiv spiral.

Filmen tar sin början under sommaren, sedan får vi följa karaktärerna under hösten fram till vintern. Det är otroligt snyggt att det i takt med att missbruket blir tyngre och hemskare så blir även årstiderna mörkare och kargare. Detta tilltag förstärker verkligen misären som karaktärerna upplever. Aronofsky lyckas fruktansvärt träffsäkert skildra den desperation och panik som oönskat kommer i abstinensens fotspår. Han gör det genom att använda sig av alla verktyg som finns tillgängliga för en filmskapare; slowmotion, speedmotion, split-screen, närbilder, annorlunda vinklar, snabba klipp, en vass ljudbild och ett fruktansvärt mörkt soundtrack. Filmen är jobbig att titta på då det hela tiden bjuds på starka intryck genom både bild och ljud. Likväl kan du inte slita bort blicken då det som utspelar sig framför dina ögon är så gripande, fascinerande och skrämmande att du bara måste se vidare. När karaktärerna är påverkade och deras liv blir behagliga för stunden blir även filmen behaglig att titta på. Under dessa scener drar man ner på alla hetsiga effekter för att vi verkligen ska dela karaktärernas sinnesstämning. Skickligt och effektfullt!

Aronofskys mörka vision hade aldrig blivit riktigt trovärdig om han inte haft så skickliga skådespelare i huvudrollerna. Jared Leto, till vardags frontman i 30 Seconds to Mars, spelar unge Harry med bravur. Även om 30 Seconds to Mars är bra blir man lite nedstämd när man funderar över hur många underbara rolltolkningar Leto kunde bjudit på om det inte varit för allt turnérande och skivskapande. Harrys ”hobbyknarkande” flickvän spelas av Jennifer Connelly som även hon imponerar stort. Paniken och desperationen under jakten på mer heroin lyser igenom så klart och trovärdigt fastän karaktären själv hävdar att hon inte är fast i ett beroende. De starkaste scenerna är när Connellys karaktär dryper av självförakt efter att hon gjort de mest förnedrande saker för att få tag på mer knark. Trots lysande prestationer av ovanstående är det ändå Ellen Burstyn som lämnar det största avtrycket som pillerknaprande mamma. En skakande rolltolkning som inte lär lämna någon oberörd.

Jag tycker att Requiem for a Dream skildrar missbruket på ett mycket trovärdigt vis och fastän den inte på något vis känns som en moraliskpekpinne lär den ha en avskräckande effekt för individer som funderar på att prova droger i de lite tyngre klasserna. Filmen är verkligen en total fullträff som suger in dig i en mörk, tung och intensiv resa som först släpper sitt tag vid ruinens brant.

Titel: Zombieland

Genre: Action/Komedi/Skräck

Land: USA

År: 2009

Regi: Ruben Fleischer

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Emma Stone, Abigail Breslin

IMDb: 7.8

Columbus är en riktig fegis - men om du är rädd att bli uppäten av zombies så kan rädslan hålla dig vid liv. Tallahassee är en automatvapenviftande, zombiedräpande hårding vars enda mål är att få tag i Jordens sista Twinkie. När de sluter sig samman med Wichita och Little Rock, som också funnit sina unika sätt att överleva zombievansinnet, så måste de bestämma sig för vad som är värst, att lita på varandra eller att bli offer för zombies.

Zombieland inleder med en oerhört snygg och cool öppningssekvens. Filmens premisser förkunnas under snygga slowmotionscener samtidigt som de mest grundläggande reglerna för att överleva en zombieapokalyps gås igenom. Det här är inte en typisk zombierulle där överlevnad och skräck står i fokus. Istället är det karaktärerna man fokuserar på och zombierna känns mest som en besvärlig parantes för karaktärerna. Även om Zombieland innehåller rikliga mängder med zombieslaktande och splatter är det den rappa och underhållande dialogen som är filmens största behållning.

Dialogen levereras träffsäkert av filmens utmärkta skådespelarensemble. Det känns verkligen som om man har hittat helt rätt skådespelare till respektive roll. Extra trevligt var det att få se Bill Murray göra ett kortare gästinhopp som sig själv, helt klockrent! Zombieland är Ruben Fleischers långfilmsdebut som regissör. Detta är något som inte märks då hela filmen känns som ett gediget hantverk. Man lyckas med konststycket att driva med genren samtidigt som man hyllar den och på sina ställen även förnyar den. Mycket skickligt. En intressant parantes att fundera på är hur mycket Twinkies har finansierat den här filmproduktionen med. Jag har nog aldrig varit med om att produktplaceringen till och med finns med i filmens handling, helt sjukt.

Zombieland är amerikanernas svar på britternas Shaun of the Dead. Jag finner nog Zombieland som den lite vassare av de två även om de flesta tycker tvärtom. Hur som helst är Zombieland en underhållande och tempofylld film som bjuder på både skratt och splatter.

Titel: Nordwand

Genre: Äventyr

Land: Tyskland

År: 2008

Regi: Philipp Stölzl

Skådespelare: Benno Fürmann, Florian Lukas, Johanna Wokalek, Georg Friedrich

IMDb: 7.3

Året är 1936, berget Eigers nordsida räknas av Hitler som "Alpernas sista problem", ingen har hittills lyckats ta sig upp där. Många europeiska klättrare drömmer om att bli först med att nå toppen. De tyska vännerna Toni och Andi förbereder sig för ett eget försök. I hälarna på dem följer även en österrikisk duo och i byn vid bergets fot finns ett reporterteam för att föreviga den första lyckade bestigningen. Allt går dock inte riktigt som planerat och snart kämpar Toni och Andi inte längre för att nå toppen utan för att komma levande ner igen.

Bergsbestigning i större skala startade på mitten av 1800-talet i Alperna. Intresset växte fort och när de flesta topparna i Europa var bestigna riktades blickarna mot toppar i resten av världen då Eigers nordsida på början av 1900-talet var en omöjlig uppgift. Drygt 100 år senare räknas fortfarande Eigers nordsida som en av de farligaste utmaningarna för en bergsklättrare. Detta beror inte på höjden eller de tekniska svårigheterna, utan främst på den oförutsägbara omgivningen. Stenras och laviner tillhör vardagen och vädret kan slå om blixtsnabbt. Bergväggen kallas av lokalbefolkningen för dödsväggen, och det med all rätt då den till dagens datum tagit minst 64 bergsklättrares liv. Med andra ord har Eiger de perfekta förutsättningarna för en verklighetsbaserad filmatisering.

Bergsklättring har aldrig intresserat mig då jag har en fruktansvärd höjdskräck. Till mitt stora obehag skapar Stölzl en riktigt grym känsla och både kylan och de branta stupen går rakt genom bilden och ut i soffan. Blev nästan höjdrädd sittandes i soffan. Man har valt att spela in så mycket som bara möjligt på plats i Alperna och detta syns verkligen. Resterande scener har man spelat in i en studio med frysaggregat, detta för att skådespelarnas lidande ska bli så trovärdigt som möjligt. Ett drag som utan tvekan får önskad effekt. Nordwand är en riktigt spännande och gripande film som man enkelt sugs in i. Mot slutet trappar man dock ner tempot lite väl mycket för min smak, känns som om man försöker dra ut på lidandet i det längsta. Jag hade gärna sett en lite snabbare avrundning.

Det skickliga hantverket spelar en stor roll, men jag tror även att filmens lugna inledning, där man får lära känna alla karaktärer, bidrar starkt till att man blir så involverad i deras öde. Karaktärerna känns trovärdiga, bara det faktum att de faktiskt drivs av utmaningen i sig och inte nazistpartiets prestigejakt eller något annat högre mål, som tyvärr ofta är fallet i den här typen av filmer, lägger grunden för deras trovärdighet. Nordwand är verklighetsbaserad och man har bara valt att ta sig några mindre artistiska friheter. Kärlekshistorien existerade till exempel inte, även om jag inte tycker den tillför särskilt mycket så stör den heller inte. I filmens slut trodde jag definitivt att de ändrat lite för att krydda till det. Men det har man tydligen inte gjort insåg jag i efterhand när jag läste historien om Andi och Toni.

Nordwand är en riktigt intensiv och snygg äventyrsfilm som bjuder på en gripande och spännande historia utan klassiska Hollywood inslag. Definitivt sevärd.

Titel: Predators

Genre: Action

Land: USA

År: 2010

Regi: Nimród Antal

Skådespelare: Adrien Brody, Topher Grace, Alice Braga, Laurence Fishburne

IMDb: 7.0

En grupp människor vaknar upp fullt beväpnade mitt ute i en okänd djungel. De är alla mänskliga "rovdjur"; legosoldater, maffiamedlemmar, fångar. Det går snart upp för dem att de samlats för att agera byte, och en skräckfylld katt-och-råtta-lek börjar där de skoningslöst jagas av en utomjordisk ras som lever för att jaga.

1987 kom den första Predator filmen, personligen håller jag den som en av filmhistoriens bästa och coolaste actionfilmer. Tre år senare gav man sig på att göra en uppföljare, den blev inte helt lyckad även om filmen hade sina ljusglimtar. Många år senare råder det total idétorka i Hollywood. Man kläcker den briljanta idén att återanvända två av filmhistoriens fräckaste monster i samma film, men denna gång vänder man dem mot varandra. Resultatet blev två riktigt dåliga actionfilmer som absolut inte borde förknippas med sina respektive original.

Med tanke på den allt annat än positiva trend som Predator serien utvecklats i var förväntningarna på Predators allt annat än hoppfulla. Filmen börjar dock i ett rasande tempo och man kastas direkt in i hetluften. Därifrån kör man mer eller mindre på full fart fram till slutet och man hinner egentligen inte reflektera över huruvida det som spelas upp på bioduken är bra eller dåligt. Det höga tempot är definitivt till filmens fördel då handlingen egentligen är exakt samma som originalets med några ändrade detaljer. Man har återigen valt att förlägga den brutala jakten i en djungel, vilket känns helt rätt då det för tankarna till den första filmens miljöer. Tyvärr saknar Predators den spänning och charm som genomsyrar originalet. Predators blir istället en typisk amerikansk actionfilm fast med en jäkligt cool motståndare. Filmen blir aldrig spännande då det känns som om man har sett det mesta innan, vilket man faktiskt nästan har.

Något som irriterar mig lite med Predators är att det känns som om man riktat in sig mot en ny publik. En publik som inte sett de tidigare filmerna. Allt om fienden förklaras väldigt noggrant och inget lämnas till mystiken och fantasin. Att man sen valt att återge det mesta av den här informationen genom Adrien Brodys karaktär är riktigt dåligt, hans slutledningsförmåga är helt övermänsklig och på flera ställen blir det bara löjligt. Brody passar för övrigt inte alls i huvudrollen. Han har visserligen gjort ett bra jobb med att pumpa upp sin kropp, men att glida runder och väsa fram sina repliker känns inte helgjutet. Resten av skådespelarensemblen passar bra i sina roller även om det är extremt stereotypa karaktärer. Det var lite oväntat att se Topher Grace (från That 70´s Show) i den här sortens film, men han gör det bra och är utan tvekan filmens intressantaste karaktär (även om det inte betyder så mycket i just det här fallet).

Predators kommer aldrig i närheten av Predator vad gäller action, spänning och coolhet. Men den slår utan tvekan alla de andra misslyckade försöken till uppföljare på fingrarna och bjuder på fungerande underhållningsaction. Värt att notera är att filmens 11-årsgräns känns lite låg då filmen är både blodig och våldsam.

3-/5