Titel: Videocracy

Genre: Dokumentär

Land: Sverige/Italien

År: 2009

Regi: Erik Gandini

Skådespelare: -

IMDb: 6.6

Kommersiell TV i Italien har rykte om sig som den sämsta i Europa och har blivit en maktfaktor för den sittande premiärministern och ägaren Silvio Berlusconi. Bakom en fond av skrattspäckad underhållning och lättklädda kvinnor döljer sig ett skrämmande maskineri.

Som A.C. Milan supporter och Italienälskare har man en hatkärlek till Silvio Berlusconi. Efter att han köpte Milan 1986 och investerade miljoner i klubben blev Milan under 90-talet världens framgångsrikaste fotbollsklubb. Berlusconi byggde senare starten på sin politiska karriär kring kärleken till fotbollen och dess kultur. Idag är han inblandad i den ena korruptionsskandalen efter den andra och hans åtagande som premiärminister hindrar han från att spendera pengar i fotbollsklubben. Hade det varit upp till mig skulle Berlusconi ersättas som premiärminister och återgå till livet som affärsman och fotbollsälskare.

Personligen hade jag hoppats att Videocracy skulle gå betydligt djupare på Berlusconis makt i Italien och hur han format dagens samhälle. Istället känns Videocracy mer som en skildring av kändis och Tv - världen i Italien. En hel del motbjudande och giriga personer och händelser hinner avverkas under filmens knappa 1,5 timmar. Tyvärr känns dokumentären väldigt ytlig och man går inte djupare in på något ämne. Även filmens berättarröst har brister, personen har en konstig engelskbrytning och är troligen inte särskilt duktig på engelska då han hela tiden använder ett väldigt simpelt språk. Det simpla språket gör att vissa inslag tappar i tyngd då omformuleringarna inte ger den korrekta innebörden.

Jag ställer mig även tveksam till valet av personer som intervjuas för att ge bättre inblick i den italienska medievärlden. Ta mekanikern Rick som exempel. Hans största dröm är att bli känd, för att uppnå detta har han utvecklat det perfekta uppträdandet, nämligen en mix mellan karate och framförande av Ricky Martin låtar. Han redovisar en hel del siffror under sin intervju, man kan ifrågasätta hur mycket han egentligen vet och hur mycket han bara höftar. Gandini borde snegla på The Cove och ta inspiration därifrån hur man gör en dokumentär som är intressant och berör.

Även om utförandet är ganska uselt så är Videocracy långt ifrån ointressant. Det är skrämmande att se hur många Nazisympatisörer som har högt uppsatta positioner i Italien och hur mediestrukturen gynnar de giriga och omoraliska. Även om Italien är praktexemplet i denna diskussion så ska man ha i åtanke att de långt ifrån är ensamma om det här problemet.

PS. Dokumentären finns för tillfället på SVT-Play för er som är intresserade av att se den. Ni hittar den här.