Titel: World War Z

Genre: Action/Thriller

Land: USA

År: 2013

Regi: Marc Forster

Skådespelare: Brad Pitt, Daniella Kertesz, Mireille Enos, David Morse

IMDb: 7.3

En pandemi sprider sig över jorden och förvandlar alla som smittas till aggressiva zombier som snabbt får både arméer och länder på fall. Den före detta FN-anställde Gerry Lane tvingas att överge sin familj för att hjälpa sin tidigare arbetsgivare i en kamp mot klockan. Uppdraget är att hitta ett vaccin mot viruset och på så sätt rädda både sin egen familj och mänskligheten.

När jag i höstas såg den första trailern för World War Z blev jag direkt fast. Zombies och zombie-apokalypser ligger mig varmt om hjärtat, därför var det svårt att inte bli hänförd av trailerns storslagna scener. Självklart införskaffades boken, Världskrig Z av Max Brooks, och strecklästes. Boken är riktigt bra och rekommenderas varmt. Tyvärr insåg jag när boken var utläst att upplägget inte alls gick hand i hand med en sommar-blockbuster från Hollywood. Och det är lika bra att vara tydlig med att det enda boken och filmen har gemensamt är att mänskligheten står på kanten till utrotning på grund av en zombie-invasion. Inget annat.

Som sommar-blockbuster fungerar World War Z bra, och troligen riktigt bra om du inte läst boken. Brad Pitt står i centrum och gör som vanligt det med bravur. Runt sig har han ganska okända men duktiga birollsskådespelare. Filmen fortlöper i ett galet högt tempo där storslagna actionscener varvas med mer intima actionscener. Det lämnas egentligen inte en sekund för tittaren att hämta andan eller reflektera över vad som händer. Det faktum att zombierna är så otroligt snabba och finns i tusentals och åter tusentals gör att Forster och co kunnat skapa riktigt coola scener där zombiernas invasion nästan påminner om insekter som väller fram. Kul med ett nytt inslag i zombie-genren.

Något jag snabbt reagerade på var att World War Z egentligen helt saknar blod och splatter, något som är ovanligt när det handlar om zombies. Den avsaknaden är inget som stör i sig. Vad som däremot stör är att det i flera scener är uppenbart att det från början var tänkt det skulle vara blod och splatter med, vilket gör att vissa scener tar abrupt slut då man valt att klippa bort blodet för att få ner åldersgränsen. En annan sak som irriterar mig är att man ibland för handlingen framåt med hjälp av korkade och enkla skeenden. Ett bra exempel är när zombierna invaderar Israel. Landet har byggt en mur och hittat ett säkerhetssystem som gör att de klarat sig bra i inledningen av invasionen. Sen kommer en sjungande kvinna och raserar allt på en halv minut. Lite mer kreativitet i manusförfattandet tack!

World War Z är en helt okej film med ett högt underhållningsvärde. Mina vänner som jag var på bio med, som inte läst boken, uppskattade filmen riktigt mycket. Jag kan tyvärr inte slå bort tanken på hur mycket bättre den kunde varit om den byggt mer på boken. I boken är varje kapitel en ny historia, en intervju med en överlevare som delar med sig av sin berättelse. Och just de här berättelserna, detaljerna kring zombierna samt de politiska och samhälleliga konsekvenserna saknar jag i filmen. För att boken verkligen ska komma till sin rätt tror jag att den hade passat mycket bättre som en HBO-serie än som en sommar-blockbuster.

3/5

Titel: The Ides of March

Genre: Thriller/Drama

Land: USA

År: 2011

Regi: George Clooney

Skådespelare: Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, George Clooney, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood

IMDb: 7.3

Stephen arbetar som mediestrateg åt en guvernör i det demokratiska presidentkandidatsvalet. Han sugs ofrivilligt in i det politiska maktspel som äger rum bakom kulisserna, där förrädiska manipulationer och hämnd blir en del av vardagen.

Efter att ha sett briljanta tv-serien The West Wing så har jag en helt ny måttstock för filmer med politiskt fokus. Tyvärr resulterar mina nya kriterier oftast i lägre betyg till de politiska filmerna. Detta då den djupa, trovärdiga och engagerande skildringen av amerikansk politik som ges i The West Wing är svår att överträffa. Oftast framstår den politiska skildringen på vita duken som alltför generell och aldrig särskilt trovärdig. Inledningsvis har The Ides of March samma problem, men då filmen sakta skiftar fokus från att vara ett drama till att bli en thriller blir det samtidigt möjligt för filmen att frigöra sig från den stora skugga som The West Wing kastar över genren.

Jag tycker att George Clooney återigen lyckas riktigt bra i regissörsstolen. Precis som i hans Good Night, and Good Luck så är det dialogen och karaktärerna som står i fokus i The Ides of March. Jag fann det uppfriskande med en thriller som bygger sin nerv och spänning via dialog istället för via händelser. För att lyckas med detta krävs det, förutom en bra regissör och en välskriven dialog, duktiga skådespelare. Och i den här filmen är duktiga skådespelare ingen bristvara, Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, George Clooney, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood och Marisa Tomei finns alla med på rollistan. Och att det bjuds på gedigna skådespelarinsatser är föga förvånande. Jag tycker även att det var lite befriande att man vågade vara lite ”oamerikansk” i sitt utförande då allt som sker inte förklaras övertydligt för att alla ska förstå.

The Ides of March är helt enkelt en välgjord film som man utan tvekan kan spendera två timmar framför utan att ångra sig. Dock ska man kanske leta på annat håll om man är på jakt efter en thriller där spänningen bygger på obehagligheter och våld.

Titel: Hugo

Genre: Äventyr/Drama

Land: USA

År: 2011

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Asa Butterfield, Chloë Grace Moretz, Ben Kingsley, Sacha Baron Cohen

IMDb: 8.2

Hugo Cabret är en föräldralös pojke som lever sitt liv i hemlighet inne i väggarna på tågstationen I Paris. Tillsammans med Isabelle försöker han lösa ett mysterium som kretsar kring hans döda pappa, ägaren till en liten leksaksaffär på tågstationen och ett hjärtformat lås som verkar sakna en nyckel.

Martin Scorsese är inte direkt den regissör som man i första hand förknippar med familjefilmer, men hans senaste alster Hugo är verkligen en familjefilm. Filmen berättas och är paketerad som en klassisk saga. Och wow vad snygg paketeringen är. Tågstationen i Paris känns som en förtrollad plats där vardagsstress och försenade tåg inte verkar existera. Istället finns det mysiga små affärer och en grupp människor som av olika anledningar spenderar sina dagar på stationen, dessa får vi lära känna främst genom Hugos ögon när han spanar ut över stationen. Det visuella är verkligen en fullträff och filmens mysfaktor blir därför hög.

Scorseses passion för filmhistoria får verkligen fritt svängrum i Hugo då mysteriet som Hugo och Isabelle försöker lösa kretsar kring filmens underbara värld. Och då jag är en filmnörd blir historien enkel att ta till sig. Dock tycker jag inte att historien har tillräcklig substans för att motivera en speltid på över två timmar, jag tror det hade gynnat filmen om man kapat speltiden en aning. Filmen blir visserligen aldrig tråkig, men emellanåt känns det som om man tar onödiga omvägar mot målet vilket jag tycker stör filmens rytm.

Jag är ingen beundrare av barnskådespelare, man kan till och med sträcka sig så långt och säga att jag hatar dem. Därför var det högst förvånande att filmens två huvudrollsinnehavare, som är barnskådespelare, faktiskt fungerade ganska bra. De två unga aktörerna är flankerade av ett helt gäng kända och rutinerade namn så som Ben Kingsley, Christopher Lee, Jude Law och Emily Mortimer. En av de större birollerna innehar Sacha Baron Cohen och jag tycker att han är filmens svaga länk då jag inte finner honom det minsta underhållande.

Hugo har blivit nominerad till hela 11 Oscars, men jag tror inte att den kommer att kamma hem särskilt många statyetter. I alla fall inte några av de tyngre guldgubbarna, så bra är inte filmen. Det är en mysig saga men inte så mycket mer än så. Det är definitivt inte en av Scorseses bästa filmer, hans kvalitéer kommer mer till sin rätt i mörkare och våldsammare filmer så som Shutter Island och Gangs of New York.

Titel: Moneyball

Genre: Drama

Land: USA

År: 2011

Regi: Bennett Miller

Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Chris Pratt

IMDb: 7.7

Filmen är baserad på historien om Billy Beane, baseballaget Oakland Athletics General Manager. Berättelsen fokuserar på hans framgångsrika arbete med att bygga ett baseball lag som ska vara med och utmana om mästartiteln fastän man har en betydligt mindre budget än konkurrenterna. Han bygger sitt lag utifrån statistik från ett specialdesignat datorprogram som tar hänsyn till parametrar som vanligtvis förbises.   

Baseball är inte en sport som fascinerar mig eller som jag kan särskilt mycket om, jag tror inte ens att jag kan reglerna. Således var jag redan på förhand lite tveksam till Moneyball då den utspelar sig i hjärtat av detta amerikanska fenomen. Men hade jag spanat in filmen närmre på förhand hade jag kunnat konstatera att några betänkligheter kring filmens attraktionskraft skulle vara helt obefogade eftersom Aaron Sorkin varit med och skrivet manuset. Sorkin vann en Oscar förra året för sitt manus till The Social Network, men framförallt är han mannen som skapat den fullkomligt briljanta tv-serien The West Wing. Och lika lite som du behöver vara intresserade av amerikansk politik för att gilla The West Wing, lika lite behöver du vara intresserade av baseball för att uppskatta Moneyball. Filmen fokuserar alltså inte på sporten utan på personerna och spelet bakom kulisserna.

Regissören Bennett Miller gör ett bra jobb med att få filmen att kännas som en verklig historia. Ofta när amerikaner ska göra filmer som baserar sig på verkliga händelser har de en tendens att bli sentimentala och pressa in så mycket moralkakor att man blir illamående, Moneyball är helt befriad från sådant trams. Utöver det använder även Miller emellanåt verkliga tv-klipp för att förstärka verklighetskänslan, något som fungerar bra. Man har även lyckats skapa en väldigt bra nerv i de baseballscener som finns. Trots att jag inte kan sporten lyckas man ändå göra scenerna spännande och intressanta.

I huvudrollen som Billy Beane ser vi Brad Pitt, och oj vad den här rolltolkningen luktar som en seger på Oscarsgalan. Det här kan mycket väl vara den mest övertygande rolltolkningen som herr Pitt levererat. Som statistikern Peter Brand, som hjälper Beane med den nya värvningstaktiken, ser vi Jonah Hill. Hill överaskar stort på mig då han här bevisar att han är en kompetent skådespelare även utanför komedisfären.

Även om baseball är totalt ointressant för mig så är jag en stor fotbollsentusiast och många av mekanikerna bakom kulisserna går definitivt att jämföra sporterna emellan. Jag fann relationen mellan sportsliga resultat och personerna bakom dem väldigt intressant. Som supporter är det ofta enkelt att kräva en försäljning av en spelare som underpresterar, men man tänker ofta inte på att den spelaren även är en person vars hela liv förändras när klubben helt plötsligt bestämmer sig för att han inte duger längre. Moneyball berör den här problematiken och får tittaren att tänka till. Jag tror visserligen att den här problematiken är mer påtaglig i USA där spelarna har mindre att säga till om då de kan bytas mellan klubbar som om de vore slavar.

Just den statistiska analysen som filmen är uppbyggd kring är även den högst relevant i fotbollens värld. Titt som tätt kommer det nyheter om proffsklubbar som använder datorspelet Fotball Managers databas när de ska värva spelare. I vilken utsträckning detta är sant kan man fråga sig, men även om jag inte tror att det finns någon proffsklubb som genomför ett köp baserat endast på Fotball Manager så tror jag det finns flera klubbar som använder databasen som ett stöd i sin scouting. I Moneyball bygger man ett framgångsrikt lag med spelare som inte är attraktiva för de stora rika föreningarna, Bolton Wanderers under Sam Allardyce ledningen ett exempel på att detta fungerar även inom proffsfotbollen. Han byggde ett framgångsrikt lag med äldre spelare som sett sin topp men fortfarande hade en eller två säsonger kvar i benen (stort tack till Kalle Karlsson för informationshjälp).

Moneyball är ett bra och engagerande drama som mycket väl kan kamma hem ett gäng guldgubbar på årets Oscarsgala. Man behöver varken gilla baseball eller sport för att kunna uppskatta filmen, dock tror jag man får ut lite mer om man har ett sportintresse att hänga upp filmen på.

Titel: Every Day

Genre: Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: Richard Levine

Skådespelare: Liev Schreiber, Helen Hunt, Carla Gugino, Eddie Izzard

IMDb: 5.6

Vid första anblicken verkar Ned ha det perfekta livet. Gift med Jeannie, två välartade söner, ett vackert hem och ett välbetalt jobb som manusförfattare. Men under ytan håller hans tillvaro på att slås i kras. Allt kulminerar när Jeannies bittre far flyttar in hos familjen.

Hur dåligt måste ett manus vara för att en filmstudio i Hollywood inte ska köpa det? Det är frågan man sitter och begrundar när eftertexterna till Every Day rullar. Every Day är den sorts film som aldrig borde fått grönt ljus på produktionsstadiet. Och hur man lyckades knyta rutinerade namn som Helen Hunt och Liev Schreiber till produktionen kommer för alltid förbli ett mysterium. Skådespelarna insåg nog när de kom till inspelningen vad det var för skit de skrivit under att göra. Vilket i sådana fall förklarar varför alla verkar agera på autopilot.

Familjen vi får följa i Every Day tampas med problem som alla ”vanliga” familjer tampas med; ingen tid för passion, barn att uppfostra och sjuka föräldrar. Men för just den här familjen är de här ”vardagsproblemen” otroligt betungande och jobbiga. Filmen försöker heller inte gå djupare och förklara varför de här problemen är extra jobbiga för just den här familjen. Kort och gott är Every Day en 90 minuter lång redogörelse för problem som kan uppstå i en familj. Varför ska jag bry mig om just den här familjens öde? Vi har en galen diktator i Afrika som slaktar sitt eget folk, vi har flodvågor och kärnkraftshaverier i Japan, varför ska jag engagera mig det minst i en självömkande familjs tråkiga berättelse?

Svaret är kort och gott; det finns ingen anledning. Se inte den här filmen, det är 90 minuter du aldrig får tillbaka av dit liv. Spendera de 90 minuterna visare.

Titel: Black Swan

Genre: Drama/Thriller

Land: USA

År: 2010

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder

IMDb: 8.5 Top 250: #64

Precis som för de flesta ballerinor kretsar hela Ninas liv kring balett och hon är en av de hårdast jobbande ballerinorna i New York City Ballet Company. När det blir dags att ersätta prima ballerinan Beth står Nina på tur. Hennes första projekt blir Svansjön. Dock får hon oväntad konkurrens av nykomlingen Lily som imponerar stort på regissören med sin sensualitet och passion. De två utvecklar en udda relation samtidigt som Nina blir mer och mer desperat och frågan är hur långt hon är villig att pressa sig själv för sin karriär.

Då Nina vigt hela sitt liv åt baletten har hon helt försakat att leva, utvecklas som människa och bygga känslor för andra personer. Istället har hon hela tiden strävat efter att uppnå perfektion med sin balett, något som inneburit en enorm press både från sin omgivning men framförallt från sig själv. Ninas nya huvudroll kräver att hon kommer i kontakt med sina känslor för att vara övertygande. När känslorna sakta får ta plats i Ninas pressade psyke startar en mörk och kaotisk resa. Black Swan är en visualisering av denna mörka resa, eller mänskliga känslotillstånd om man så vill. Och vilken resa vi bjuds på.

Darren Aronofsky tar med oss på en nattsvart resa djupt in i det mänskliga psyket. Sin vana trogen låter han filmen ingjuta starka känslor av obehag när mörkret och det mänskliga förfallet sakta tar mer och mer plats. Berättelsen stegrar också i intensitet ju närmare ruinens brant vi kommer. Mot slutet sitter man iskall i biostolen med varenda muskel på helspänn och känner att man vill blunda, samtidigt som det enda man kan göra är att stirra på det som spelas upp framför ögonen. Att bildspråket är ganska färglöst och dystert är inte särskilt förvånande. Vad som däremot förvånar är hur skrämmande balettmusik kan vara. Man har valt att enbart använda sig utav balettmusik i produktionen. Ett val som känns perfekt med tanke på att filmmakarna lyckas förmedla såväl lugn och skönhet som skräck och obehag med musiken.

Natalie Portman plockade hem en guldstatyett på årets Oscarsgala för sin insats i Black Swan. Helt välförtjänt tycker jag, trots att jag knappt hunnit se någon av de andra nominerade filmerna, så briljant är hennes rollprestation. Portman som vanligtvis är charmig och söt som socker går knappt att känna igen i rollen som Nina. Utmärglad, paranoid och knäckt är ord som beskriver hennes karaktär, och Portman lyckas gestalta dessa med bravur.

För mig var det faktum att filmen kretsade kring balett lite avskräckande på förhand. Dock var detta helt obefogat, Black Swan är ingen typisk balettfilm. Även om baletten får stort utrymme i filmen så är den egentligen bara en katalysator i sammanhanget. För mig bidrog istället baletten till att bygga obehag, närbilder på fötter och fotleder samt knakande ljud under danssekvenser signalerar allt annat än välbehag. Black Swan är en mörk och obehaglig film som ändå på något skruvat vis är fantastiskt vacker. Se den.

5/5

Titel: The Book of Eli

Genre: Action/Sci-Fi

Land: USA

År: 2010

Regi: Albert Hughes & Allen Hughes

Skådespelare: Denzel Washington, Gary Oldman, Mila Kunis, Ray Stevenson

IMDb: 6.9

En ensam man, Eli, vandrar genom det som en gång var USA. Med sig har Eli en bok som han tror är mänsklighetens sista hopp och som han därför vaktar med sitt liv. På väg väster ut möter Eli en självutnämnd krigsherre som också inser bokens makt och inte skyr några medel för att få den i sin ägo. Men Eli tänker inte låta något eller någon stoppa honom från att fullfölja sin livsuppgift.

The Book of Eli inleds otroligt stämningsfullt med en fantastiskt snyggt filmad scen ute i en apokalyptisk skog, där vi får följa Eli när han jagar mat. Det dröjer drygt fem minuter innan de första meningarna av dialog yttras i filmen, detta bidrar verkligen till att förflytta tittaren in i den dystra framtiden som skildras. Filmen är genomgående fantastiskt snygg och bjuder på mycket visuellt godis. Musiken verkar vara vald med omsorg och kompletterar det visuella perfekt. Hela den dystotopiska framtidsvärlden skildras snyggt och detaljrikt.

Att recensera The Book of Eli utan att dra paralleller och jämföra den med The Road känns som en smärre omöjlighet. Filmerna har en hel del gemensamt. Övergripande kan man säga att The Book of Eli känns som en light, Hollywood, variant av The Road. Filmen bjuder på mer action och fart, där finns en potentiell relation mellan en man och en kvinna, och istället för totalt elände och bara mörker finns här ljusglimtar och en tydlig antagonist i form av Gary Oldman. Helt enkelt en The Road med ingredienser för att passa en bredare publik och spela in mer slantar runt om på biograferna.

När det gäller Gary Oldman och Denzel Washington kan man aldrig använda termer som dålig eller svag, båda två är oerhört kompetenta skådespelare. Och det visar de även i den här filmen även om ingen av dem gör någon av sina mer minnesvärda roller. Mila Kunis, som spelar den kvinnliga huvudrollen, är en duglig skådespelerska. Hon gör absolut inte bort sig i sammanhanget men hennes främsta bidrag till filmen är att agera ögongodis, något hon gör mycket väl.

Jag gillar filmer som skildrar en dystotopiskframtid, därför är det kanske inte helt förvånande att The Book of Eli föll mig i smaken. Personligen föredrar jag dock The Road som är tyngre, hemskare och långsammare. Men vilken av filmerna man gillar bäst avgörs helt av tittarens preferenser. Så ogillade du The Road kan du ändå ge The Book of Eli en chans, för fastän att de har mycket gemensamt så skiljer de sig samtidigt mycket åt.

4-/5

Titel: The Social Network

Genre: Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: David Fincher

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Andrew Garfield, Justin Timberlake, Rooney Mara

IMDb: 8.5 Top 250 #115

En sen kväll 2003 sätter sig Harvardstudenten och dataprogrammeringsgeniet Mark Zuckerberg ner vid sin dator och börjar intensivt jobba med en ny idé. Ur allt bloggande och programmerande växer det fram som snabbt ska komma att bli ett globalt socialt nätverk och en revolution inom kommunikation. Bara sex år och 500 miljoner kompisar senare är Mark Zuckerberg den yngsta biljonären genom tiderna… men för den här entreprenören så leder framgången till både privata och rättsliga komplikationer.

Både innan och efter The Social Networks reales har kritiska röster hävdat att en film om Facebook bara är Hollywoods sätt att tjäna en enkel slant på alla Facebook-användande tonåringar. I det här resonemanget finns två ordentliga fel. För det första är sociala medier, med Facebook i spetsen, inte ett fenomen som bara används av dagens ungdomar. Sociala medier har ersatt porr som den huvudsakliga aktiviteten på internet. Bara i Sverige använder drygt fyra miljoner människor Facebook. Facebook fick på knappt ett år drygt 200 miljoner användare, vilket kan jämföras med internet, som på fyra år nådde 50 miljoner användare. Eller tv för den delen, som först efter tretton år nådde 50 miljoner användare. Att skriva av sociala medier som ett ”ungdomligt fenomen” är ungefär lika naivt som när Ines Uusmann hävdade att internet bara var en fluga. Sociala medier måste ses för vad det är, en revolution för sättet vi kommunicerar på. I själva verket berör The Social Network en högst aktuell samhällsförändring och borde inte skrivas av som ett snabbt sätt för Hollywood att tjäna lite extra deg.

För det andra har jag svårt att se hur någon som sett filmen kan hävda att ungdomar är den primära målgruppen. The Social Network är inte en ”händelse-baserad” film med mycket fart och specialeffekter. Utan det är en dialogdriven film som vill berätta, en något förvriden version av, hur Facebook startades. Dialogen är extremt välskriven och levereras i ett rasande tempo som håller intresset uppe filmen igenom. Facebookgrundaren Zuckerberg hävdar att filmen är fylld med fakta fel, vilket säkert stämmer då man inte valt att konsultera med Zuckerberg när man skrev manus. Oavsett om filmen innehåller detaljer som inte stämmer överens med verkligheten är manuset baserat på rykten och utspel som omgivit Facebook sedan starten. Och rykten uppstår aldrig på egen hand.

Jag tror även att filmens distanserande från Zuckerberg kan bero på en skepsis mot sociala medier från Hollywood, som på något sätt får representera de klassiska medieformerna. Zuckerberg får i filmen mer eller mindre på egenhand representera de sociala medierna. Och hans oförmåga att skapa djupa relationer kan ses som kritik mot de sociala medierna där kritikerna hävdar att det bara handlar om ytliga online relationer. Hollywood, och andra klassiska medieformer, har insett vilken makt de sociala medierna har fått och The Social Network kan i vissa aspekter ses som ett sista försök att underminera revolutionen.

Personligen blev jag lite orolig när jag läste att min absoluta favoritregissör David Fincher skulle regissera filmen om Facebook. Finchers filmer brukar vara mörka och beröra ämnen som död och ondska, därför kändes Facebook som ett lite väl ljust och optimistiskt ämne. Men man ska inte luras av ämnet, The Social Network är en mörk resa som skildrar människors egoistiska sidor. I filmen finns egentligen inte en enda karaktär som man tycker om, utan alla har någon form av egenvinning som mål och manipulerar och kör över de som behövs för att nå detta mål. I mångt och mycket är det en skildring av verkligheten, det är inte ofta ”the good guy” finns i verkligheten.

Som vanligt när det gäller David Fincher är det visuella otroligt snyggt. Filmen är väldigt matt i färgerna, vilket troligen ska representera karaktärernas mörkare sidor. The Social Network har ett helt gäng snygga scener där det visuella tillsammans med musiken skapar en riktig nerv. Det bästa exemplet på detta är roddtävlingen, där musiken sakta ökar i intensitet samtidigt som klippen blir snabbare och snabbare och man sugs in i tävlingen fastän den egentligen är betydelselös för filmens historia.

The Social Network är en bra film som även om den inte når upp i samma klass som Finchers två mästerverk, Seven och Fight Club, stärker hans aktier som den skickligaste regissören just nu.

Titel: Predators

Genre: Action

Land: USA

År: 2010

Regi: Nimród Antal

Skådespelare: Adrien Brody, Topher Grace, Alice Braga, Laurence Fishburne

IMDb: 7.0

En grupp människor vaknar upp fullt beväpnade mitt ute i en okänd djungel. De är alla mänskliga "rovdjur"; legosoldater, maffiamedlemmar, fångar. Det går snart upp för dem att de samlats för att agera byte, och en skräckfylld katt-och-råtta-lek börjar där de skoningslöst jagas av en utomjordisk ras som lever för att jaga.

1987 kom den första Predator filmen, personligen håller jag den som en av filmhistoriens bästa och coolaste actionfilmer. Tre år senare gav man sig på att göra en uppföljare, den blev inte helt lyckad även om filmen hade sina ljusglimtar. Många år senare råder det total idétorka i Hollywood. Man kläcker den briljanta idén att återanvända två av filmhistoriens fräckaste monster i samma film, men denna gång vänder man dem mot varandra. Resultatet blev två riktigt dåliga actionfilmer som absolut inte borde förknippas med sina respektive original.

Med tanke på den allt annat än positiva trend som Predator serien utvecklats i var förväntningarna på Predators allt annat än hoppfulla. Filmen börjar dock i ett rasande tempo och man kastas direkt in i hetluften. Därifrån kör man mer eller mindre på full fart fram till slutet och man hinner egentligen inte reflektera över huruvida det som spelas upp på bioduken är bra eller dåligt. Det höga tempot är definitivt till filmens fördel då handlingen egentligen är exakt samma som originalets med några ändrade detaljer. Man har återigen valt att förlägga den brutala jakten i en djungel, vilket känns helt rätt då det för tankarna till den första filmens miljöer. Tyvärr saknar Predators den spänning och charm som genomsyrar originalet. Predators blir istället en typisk amerikansk actionfilm fast med en jäkligt cool motståndare. Filmen blir aldrig spännande då det känns som om man har sett det mesta innan, vilket man faktiskt nästan har.

Något som irriterar mig lite med Predators är att det känns som om man riktat in sig mot en ny publik. En publik som inte sett de tidigare filmerna. Allt om fienden förklaras väldigt noggrant och inget lämnas till mystiken och fantasin. Att man sen valt att återge det mesta av den här informationen genom Adrien Brodys karaktär är riktigt dåligt, hans slutledningsförmåga är helt övermänsklig och på flera ställen blir det bara löjligt. Brody passar för övrigt inte alls i huvudrollen. Han har visserligen gjort ett bra jobb med att pumpa upp sin kropp, men att glida runder och väsa fram sina repliker känns inte helgjutet. Resten av skådespelarensemblen passar bra i sina roller även om det är extremt stereotypa karaktärer. Det var lite oväntat att se Topher Grace (från That 70´s Show) i den här sortens film, men han gör det bra och är utan tvekan filmens intressantaste karaktär (även om det inte betyder så mycket i just det här fallet).

Predators kommer aldrig i närheten av Predator vad gäller action, spänning och coolhet. Men den slår utan tvekan alla de andra misslyckade försöken till uppföljare på fingrarna och bjuder på fungerande underhållningsaction. Värt att notera är att filmens 11-årsgräns känns lite låg då filmen är både blodig och våldsam.

3-/5

Titel: Inception

Genre: Thriller/Action/Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Ellen Page, Joseph Gordon-Levitt, Ken Watanabe

IMDb: 9.3 Top 250: #3

Dominic Cobb är en skicklig tjuv, den absolut bästa på att stjäla värdefulla hemligheter från människors undermedvetna när de drömmer. Cobbs ovanliga förmåga har gjort honom till en åtråvärd spelare i denna förrädiska nya värld av industrispionage, men det har också gjort honom till en internationell flykting och kostat honom allt han någonsin älskat. Han erbjuds ett betydande uppdrag där han istället för att stjäla heligheter ska plantera en idé i en företagsledares undermedvetna. Om han lyckas så skulle det kunna vara det perfekta brottet.

Vanligtvis när en film har premiär mitt i sommaren brukar det vara en typisk blockbuster från Hollywood, sprängfylld med just rätt mix av underhållning/action/romantik och med några av de större namnen i huvudrollerna. Inception är inte en typisk blockbuster, allt är inte färdigpaketerat och självklart utan filmen utmanar tittaren och det gäller att inte slumra till om man vill hänga med i vändningarna. Christofer Nolan har med Inception kombinerat element från sina tidigare filmer, från Batman Begins och The Dark Knight har han tagit det fartfyllda berättandet, de snygga actionscenerna och det höga underhållningsvärdet. Från Memento och The Prestige har han tagit ett välskrivet och smart manus och ett originellt berättande. När han kokar ihop dessa ingredienser får vi Inception, en film som är smart och har flera nivåer i sitt berättande samtidigt som den bjuder på underhållning och action av absolut världsklass.

Ska man förklara vad Inception handlar om blir det snabbt väldigt komplext, ibland är karaktärerna i verkligheten, ibland i en dröm eller rent av i en dröm i en dröm osv. Tycker ni det låter rörigt? Då kan ni andas ut, för med Nolans stadiga hand vid rodret blir det hur enkelt och tydligt som helst. Hans korsklippande mellan olika ”drömnivåer” är mästerlig och allt flyter på felfritt. För att försäkra sig om att vi i publiken verkligen ska följa med i svängarna så är det tydliga skillnader i vilka miljöer som de olika ”drömnivåerna” utspelas i. Nolan har till stor del med sig samma gäng som han gjort Batman filmerna med. Detta syns verkligen, specialeffekter, miljöer och klippning ser lika fantastiska ut som de gör i Batman filmerna. Även Hans Zimmer har följt med på äventyret och hans musik är verkligen dominant. Den tar inte över scenerna, men den är utan tvivel markernade och höjer verkligen filmens intensitet.

Hela konceptet som filmen är uppbyggd kring tilltalar mig och jag tycker manuset är välskrivet. Dock finns det en detalj som stör mig; Dominic Cobb tar sig ann detta farliga uppdrag då arbetsgivaren lovar att hans historik i USA stryks så att han kan återvända hem och träffa sina barn. Varför kan inte barnen bara flytta till Europa istället, verkar betydligt smidigare. Men det måste väl vara för att USA är världens bästa land och ingen vill flytta därifrån.

Efter alla vändningar och hopp mellan olika ”drömnivåer” tar filmen slut. Och slutet lär diskuteras långt längre än vad filmen visas på bio. Jag gillar verkligen slutet då det lämnar mycket öppet för tolkning och man kan fundera kring vad som varit dröm och vad som varit verklighet i filmen. Om man vill kan man bortse från den problematiken och helt enkelt bestämma sig för att det är ett lyckligt eller tragiskt slut beroende på vad man föredrar. SPOILERVARNING Personligen tror jag att hela filmen är Dominic Cobbs dröm och att vi som tittare aldrig får se ”verkligheten”. Detta skulle förklara varför barnen inte kan komma till Europa, logik är ju inte alltid en dröms kännetecken. Men framförallt grundar sig min teori i den brist på mänskliga kontakter som drabbar alla filmens karaktärer utom Cobb. Om man bortser från en snabb puss så är det bara Cobb som egentligen har ett emotionellt band till en annan människa och om det är hans dröm är det inte konstigt att det är han och hans relationer som står i fokus.

Inception är utan tvekan sommarens bästa film, grym underhållning som ändå kräver eftertanke. I övrigt kan jag konstatera att årets två bästa filmer, Shutter Island och Inception har en gemensam nämnare i Leonardo DiCaprio. Snacka om att han utvecklats något enormt sedan Gilbert Grape och Titanic åren.

Titel: Prince of Persia: The Sands of Time

Genre: Action/Äventyr

Land: USA

År: 2010

Regi: Mike Newell

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Gemma Arterton, Ben Kingsley, Alfred Molina

IMDb: 6.9

För att kämpa mot mörka krafter och förhindra dem att komma över en uråldrig dolk, som är nyckeln till att släppa lös tidens sand, måste prins Dastan motvilligt samarbeta med prinsessan Tamina.

Om man bortser från Prince of Persias premiärdatum (19:e maj) så har filmen alla ingredienser för att vara en typisk sommarblockbuster; där finns lättillgänglig action, humor, lite romantik, mycket äventyr men framförallt Jerry Bruckheimer hållandes i en stor påse med pengar. Och som oftast när den stora pengapåsen är framme blir resultatet ganska bra, förutsatt att det är en bra popcornrulle man är på jakt efter.

Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen som prins Dastan och han gör det bra. Rollen i sig är inte särskilt krävande (dock måste timmarna på gymmet varit det, fy f*n vad bitig han blivit) men kemin mellan han och Gemma Arterton känns helt naturlig vilket gör att deras gnabbande blir riktigt underhållande. Även om det bara är en biroll så är det ändå Alfred Molina i rollen som bandit/strutsentreprenör som lämnar den bästa eftersmaken, levererar en förtjusande rolltolkning med glimten i ögat.

Som sig bör i den här typen av film är det en hel del actionscener och jag tycker man lyckats riktigt bra med att fånga känslan från tv-spelen i striderna. Nu har jag bara spelat de senare spelen så jag kan inte göra någon bedömning gentemot de första klassiska spelen. Men i de senare spelen är det i alla fall så att storyn får stå åt sidan för coola actionscener och kanske inte helt oväntat är det även så i filmversionen. Man försöker sig dock på att involvera lite vändningar och twists i storyn men det går inte hem då man som åskådare räknat ut allt långt innan det avslöjas. Bruckheimer delar producentrollen med Disney, vilket jag tyvärr tror är orsaken till det lite väl ”perfekta” slutet.

Prince of Persia står sig bra jämfört med många andra tv-spelsadaptioner och det är en underhållande biofilm. Emellertid bjuder den inte på mycket mer, men är man på humör för lättsmält underhållning a la Hollywood blir man inte besviken.

Titel: Kick-Ass

Genre: Action/Komedi

Land: USA

År: 2010

Regi: Matthew Vaughn

Skådespelare: Aaron Johnson, Nicolas Cage, Mark Strong, Chloe Moretz

IMDb: 8.3 Top 250: #144

Dave Lizewski är en vanlig gymnasieelev som har ett stort intresse för serietidningar. En dag bestämmer han sig för att bli en superhjälte, trots att han inte har några krafter eller någon egentlig anledning.

När jag först såg trailern till Kick-Ass blev jag väldigt tveksam till hur vida det här skulle vara sevärt eller inte. Återigen har jag dock fått lära mig att trailers bara är missvisande och inte förtjänar någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Förra gången jag lärde mig detta var när jag såg trailern till Max Payne, filmen verkade överjävligt fräck men sen visade den sig vara en av de sämsta filmerna i modern tid. Den här gången är emellertid läxan betydligt trevligare då något som verkade vara en medelmåttig och ointressant film visade sig vara knappt två timmar ren underhållning.

Kick-Ass börjar ganska försiktigt och verkar inte skilja sig nämnvärt från någon annan amerikansk tonårskomedi. Men sen som en blixt från klar himmel levererar den grova skämt och ultravåld i mängder. Just här ligger en av filmens styrkor, att den mellan våldet och skämten, som är av grövre karaktär, återgår till den lite smålama tonårskomedikänslan. Detta gör att varje gång filmen växlar upp i tempo blir man tagen på sängen och förtjusningen desto större. Man ska inte låta sig luras av att Kick-Ass är en actionkomedi eller att framsidan ser trevlig ut. Filmen är otroligt våldsam och vi får se mängder med coola avrättningar och actionscener som skulle passa in i vilken John Woo rulle som helst.

Filmen är inledningsvis en parodi på superhjältegenren i allmänhet men övergår mer och mer åt att vara en vanlig superhjältefilm. Något som ändå skiljer Kick-Ass från andra filmer i genren är att den har en enorm självdistans vilket gör att man accepterar alla klichéer och ser underhållningsvärdet i dem istället för att irritera sig på dem. I de flesta filmer irriterar det mig när barn lyckas överlista/slå vuxna personer. Men här lyckas tolvåriga Hit-Girl, som är filmens största behållning, slakta ett oändligt antal fullvuxna fiender utan att det irriterar. Det är bara ren underhållning.

Kick-Ass är en frisk fläkt i superhjältefilmsgenren och den kickar verkligen ass. Filmen är både rolig och fruktansvärt våldsam, har man åldern inne för att få se den så se den!

Titel: Robin Hood

Genre: Äventyr/Drama/Action

Land: USA

År: 2010

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett, Mark Strong, William Hurt

IMDb: 7.4

Kung Richard dör på ett korståg genom Frankrike. Av en slump faller det på bågskytten Robin Longstride och att föra hem kungens krona till England. Väl hemma möts Robin av ett utblottat England som nu styrs av den inkompetente prins John. Ofrivilligt hamnar Robin i centrum för motståndskampen.

Gladiator är en fantastisk film som bjuder på allt man kan önska sig från en film i genren. Ridley Scott var mannen bakom Gladiator och i huvudrollen såg vi Russell Crowe. Dessa båda herrar har nu återförenats för att ge oss en ny tolkning av historien kring Robin Hood. Automatiskt blir det så att man jämför Robin Hood med Gladiator då de har mycket gemensamt. Då Gladiator är en jäkligt tuff film att jämföra sig med framstår Robin Hood i mångt och mycket som en snäll lillebror till Gladiator.

Historien utspelar sig i ett tidigt skede av Robins liv och redogör för bakgrunden till den klassiska Robin Hood historien. Tillvägagångssättet är det samma som det Christofer Nolan använde när han spelade in de nya filmerna om Batman. Och jag gillar det! Jag tycker det är intressant att få lärdom om dessa hjältars rötter och vad som motiverade dem inledningsvis. Just karaktären Robin Hood tycker jag är en av filmens absolut starkaste sidor. Det är intressant att följa hans utveckling från en vanlig soldat som i första hand ser till sina egna intressen och inte de fattigas till den rebell och folkets man som han är i de klassiska berättelserna. Russell Crowe gör ett gediget arbete med att gestalta Robin Hood. Hans buffliga och råa look passar perfekt till den här lite djupare och nyanserade skildringen av en annars genomgod hjälte. I övrigt är filmen sprängfylld med bra rolltolkningar, Mark Strong passar perfekt som girig skurk och William Hurt är gjuten i rollen som rådgivare till kungen.

Något som skiljer Robin Hood avsevärt från Gladiator är det faktum att filmen är mycket lättsammare. Karaktärernas relationer och scenerna mellan striderna innehåller mycket humor och värme. Och förvånansvärt nog fungerar humorn bra och flyter in i historien på ett naturligt sätt som annars är ovanligt i Hollywoodfilmer. Stridsscenerna däremot tycker jag inte fungerar lika bra, det är till och med så att de är filmens svagaste punkt. Och så ska det självklart inte vara i den här genren. Jag får känslan av att man siktat för hårt mot en lägre åldersgräns än Gladiator och resultatet blir stridsscener med mindre blod men framförallt snabbare och kortare klipp för att man inte ska hinna se så mycket. Det här är väldigt synd då historien verkligen ger förutsättningarna för att skapa något riktigt bra.

Robin Hood är en bra film som bjuder på våld, romantik, äventyr och hjältedåd. Dock kommer den aldrig upp i samma nivåer som Gladiator, så gå inte in i salongen med förväntningarna att det ska vara en ny Gladiator.

Titel: Alice in Wonderland

Genre: Äventyr

Land: USA

År: 2010

Regi: Tim Burton

Skådespelare: Johnny Depp, Mia Wasikowska, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway

IMDb: 6.9

19-åriga Alice återvänder till den magiska värld där hon upplevde sin barndoms äventyr. Där återförenas hon med sina gamla vänner, och med deras hjälp inser hon sin livsuppgift. Att störta Hjärter Dams terrorstyre i Underlandet.

Edward Scissorhands, Sleepy Hollow och Ed Wood är bara tre exempel på mycket bra filmer som Tim Burton och Johnny Depp gjort tillsammans. Resultatet när dessa herrar samarbetar är oftast oerhört fantasirikt och välgjort. Och Alice in Wonderland är inget undantag, fantasin flödar, världen är sprängfylld med udda karaktärer och allt ser otroligt snyggt ut. Johnny Depp spelar hattmakaren och gör som vanligt en utomordentlig rolltolkning. Jag tror dock han får passa sig för det börjar bli lite många ”tokiga roller” på kort tid och en viss känsla av repetition infinner sig. Som Alice ser vi Mia Wasikowska som är en ny bekantskap för mig. Hon hanterar rollen bra och har inga problem att hävda sig i en annars mycket rutinerad skådespelarensemble.

Trots att Alice in Wonderland har många positiva egenskaper och är en bra film så blev jag ändå lite besviken, hade förväntat mig mycket mer av Burtons mörka tolkning av historien. Just här ligger en stor del av filmens problematik, det känns som om Burtons vision är att göra en kolsvart variant av berättelsen. Men att göra mörka tolkningar går inte alltid hem hos filmbolagen då dessa oftast innebär att åldergränsen går upp vilket i sin tur leder till minskade intäkter. I det här fallet känns det som att filmbolaget satt ner foten och Burton har fått kompromissa vilket lett fram till denna elva års varianten. Detta leder till att mycket i filmen fastnar i ett mellanläge, det är varken mörkt eller ljust vilket gör att man inte lyckas ge filmen en tydlig atmosfär och känsla.

Jag såg filmen i 3D, vilket var både positivt och negativt. Man använder sig av betydligt fler ”direkta 3D-effekter” än vad man gjorde i t.ex. Avatar. Dessa fungerar bra och involverar publiken på ett smidigt sätt. 3D:n bidrar även till ett annat djup i bilden och här lyckas man betydligt sämre än Avatar. På flera ställen blir bilden direkt jobbig att titta på och 3D:n känns påtvingad. Något annat som jag tyckte drog ner filmupplevelsen var relationen mellan hattmakaren (Depp) och Alice (Wasikowska). I filmens inledningsskede känns relationen ganska anonym och trevande. Lite längre fram är de helt plötsligt oerhört tighta och man kan nästan känna av en romantisk underton, detta utan att man som tittare fått ta del av någon utveckling i relationen.

Alice in Wonderland är en välgjord och fantasifull film som är sevärd även om den inte riktigt lever upp till sin potential.

Titel: Shutter Island

Genre: Thriller/Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Max von Sydow

IMDb: 8.2  Top 250: #193

Handling: Året är 1954, sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig mentalpatient, som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital. Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att inget är som de först trott.

Omdöme: Inledningsvis ska det sägas att jag inte läst Dennis Lehanes bok, så recensionen baseras endast på filmen och inte hur väl den lyckats tolka boken. En fördel med att inte ha läst boken är i alla fall att man inte vet hur saker och ting egentligen ligger till. När filmen väl var slut och man förstod hur allting i själva verket ligger till så kom jag på rak arm fram till fyra-fem scener i filmen som lämnar ledtrådar om sanningen. Ska bli kul vid en omtitt och se hur mycket ledtrådar som egentligen lämnas.

Redan från Shutter Islands inledningsscen naglas man fast i stolen och man kan omöjligen släppa filmen förrän sluttexterna rullar. Det var riktigt länge sen jag såg en film som var så engagerande och spännande att jag helt tappar tidsuppfattningen. Scorsese lyckas skapa en sjukt obehaglig stämning och man anar hela tiden att något är väldigt fel men man kan inte riktigt sätta fingret på vad. Fotot ger ön en kall och obehaglig framtoning som tillsammans med mycket bra musik gör ön klaustrofobisk och skrämmande. Leonardo DiCaprio som på senare år verkligen imponerat på mig gör här en utomordentligt bra rolltolkning som sheriffen Teddy Daniels. Shutter Island besitter en utomordentligt välmeriterad skådespelarensemble och alla levererar övertygande insatser. Förutom DiCaprio tycker jag att Mark Ruffalo står ut ur mängden och bjuder på ett riktigt imponerande agerande.

Under filmens gång bjuds vi på ett antal tillbakablickar i Teddy Daniels liv. Dessa ger ett djup till karaktären och hjälper till att bygga på filmens mystik, dock tycker jag att de är lite väl många och kanske lite långa. Detta är emellertid en mindre anmärkning då jag verkligen gillade Shutter Island riktigt mycket. Det enda som var lite sorgligt med att lämna bion var att man redan har sett år 2010:s bästa film.

Titel: Valentine´s Day

Genre: Romantiskkomedi

Land: USA

År: 2010

Regi: Garry Marshall

Skådespelare: Ashton Kutcher, Jamie Foxx, Jennifer Garner, Jessica Biel

IMDb: 5.7

Handling: Vi får följa ett antal olika kärleksöden på alla hjärtans dag I Los Angeles.

Omdöme: När man läser om Valentine´s Day tänker man direkt att det påminner om Love Actuallys upplägg. När man sen sett filmen så inser man att det nästan är en amerikansk remake på Love Actually man beskådat. Man lånar till och med vissa scener och historier direkt från Love Actually. Den stora skillnaden är att man bytt ut julen mot alla hjärtans dag och att filmen bara utspelar sig under ett dygn. Tyvärr är Valentine´s Day sämre än Love Actually på allt. Man saknar den härliga själen och självdistansen som gjorde Love Actually så bra, istället blir man lämnad med en relativt oengagerade historia som är förutsägbar på ett sätt som bara romantiska komedier från Hollywood kan vara.

Man skulle kunna tro att filmens behållning i alla fall skulle vara den extremt stjärnfyllda skådespelarensemblen. Men alla dessa stjärnor lyckas med att leverera riktigt slätstrukna insatser och på vissa håll är det till och med pinsamt dåligt. Ashton Kutcher är i mina ögon den enda som klarar sig undan med ett godkänt betyg, då mest på grund av sin komiska tajming som faktiskt skänker några skratt. Ett annat problem som Valentin´s Day har är att man har för många olika historier. Filmen följer tio olika personer, vilket gör att filmen hoppar från en berättelse till en annan i ett hiskeligt tempo. De få historier som faktiskt engagerar hinner du precis sätta dig in i innan du kastas till nästa historia och sen dröjer det nästan en halvtimme innan man kommer tillbaka den historien man fastnade för.

Eftersom man enkelt drar paralleller med Love Actually så låter allt otroligt negativt, sanningen är att Valentine´s Day inte skiljer sig speciellt från någon annan romantiskkomedi från Hollywood. Man drar på smilbanden några gånger och man vet hur det kommer sluta. Gillar man denna sorts filmer så kommer säkerligen Valentine´s Day gå hem i stugan. Personligen fick jag upp mina förväntningar lite för mycket på förhand. Om du inte älskar romantiska komedier så är mitt tips att se om Love Actually istället, det är en bättre version av Valentine´s Day.