Titel: Alice in Wonderland

Genre: Äventyr

Land: USA

År: 2010

Regi: Tim Burton

Skådespelare: Johnny Depp, Mia Wasikowska, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway

IMDb: 6.9

19-åriga Alice återvänder till den magiska värld där hon upplevde sin barndoms äventyr. Där återförenas hon med sina gamla vänner, och med deras hjälp inser hon sin livsuppgift. Att störta Hjärter Dams terrorstyre i Underlandet.

Edward Scissorhands, Sleepy Hollow och Ed Wood är bara tre exempel på mycket bra filmer som Tim Burton och Johnny Depp gjort tillsammans. Resultatet när dessa herrar samarbetar är oftast oerhört fantasirikt och välgjort. Och Alice in Wonderland är inget undantag, fantasin flödar, världen är sprängfylld med udda karaktärer och allt ser otroligt snyggt ut. Johnny Depp spelar hattmakaren och gör som vanligt en utomordentlig rolltolkning. Jag tror dock han får passa sig för det börjar bli lite många ”tokiga roller” på kort tid och en viss känsla av repetition infinner sig. Som Alice ser vi Mia Wasikowska som är en ny bekantskap för mig. Hon hanterar rollen bra och har inga problem att hävda sig i en annars mycket rutinerad skådespelarensemble.

Trots att Alice in Wonderland har många positiva egenskaper och är en bra film så blev jag ändå lite besviken, hade förväntat mig mycket mer av Burtons mörka tolkning av historien. Just här ligger en stor del av filmens problematik, det känns som om Burtons vision är att göra en kolsvart variant av berättelsen. Men att göra mörka tolkningar går inte alltid hem hos filmbolagen då dessa oftast innebär att åldergränsen går upp vilket i sin tur leder till minskade intäkter. I det här fallet känns det som att filmbolaget satt ner foten och Burton har fått kompromissa vilket lett fram till denna elva års varianten. Detta leder till att mycket i filmen fastnar i ett mellanläge, det är varken mörkt eller ljust vilket gör att man inte lyckas ge filmen en tydlig atmosfär och känsla.

Jag såg filmen i 3D, vilket var både positivt och negativt. Man använder sig av betydligt fler ”direkta 3D-effekter” än vad man gjorde i t.ex. Avatar. Dessa fungerar bra och involverar publiken på ett smidigt sätt. 3D:n bidrar även till ett annat djup i bilden och här lyckas man betydligt sämre än Avatar. På flera ställen blir bilden direkt jobbig att titta på och 3D:n känns påtvingad. Något annat som jag tyckte drog ner filmupplevelsen var relationen mellan hattmakaren (Depp) och Alice (Wasikowska). I filmens inledningsskede känns relationen ganska anonym och trevande. Lite längre fram är de helt plötsligt oerhört tighta och man kan nästan känna av en romantisk underton, detta utan att man som tittare fått ta del av någon utveckling i relationen.

Alice in Wonderland är en välgjord och fantasifull film som är sevärd även om den inte riktigt lever upp till sin potential.