Titel: World War Z

Genre: Action/Thriller

Land: USA

År: 2013

Regi: Marc Forster

Skådespelare: Brad Pitt, Daniella Kertesz, Mireille Enos, David Morse

IMDb: 7.3

En pandemi sprider sig över jorden och förvandlar alla som smittas till aggressiva zombier som snabbt får både arméer och länder på fall. Den före detta FN-anställde Gerry Lane tvingas att överge sin familj för att hjälpa sin tidigare arbetsgivare i en kamp mot klockan. Uppdraget är att hitta ett vaccin mot viruset och på så sätt rädda både sin egen familj och mänskligheten.

När jag i höstas såg den första trailern för World War Z blev jag direkt fast. Zombies och zombie-apokalypser ligger mig varmt om hjärtat, därför var det svårt att inte bli hänförd av trailerns storslagna scener. Självklart införskaffades boken, Världskrig Z av Max Brooks, och strecklästes. Boken är riktigt bra och rekommenderas varmt. Tyvärr insåg jag när boken var utläst att upplägget inte alls gick hand i hand med en sommar-blockbuster från Hollywood. Och det är lika bra att vara tydlig med att det enda boken och filmen har gemensamt är att mänskligheten står på kanten till utrotning på grund av en zombie-invasion. Inget annat.

Som sommar-blockbuster fungerar World War Z bra, och troligen riktigt bra om du inte läst boken. Brad Pitt står i centrum och gör som vanligt det med bravur. Runt sig har han ganska okända men duktiga birollsskådespelare. Filmen fortlöper i ett galet högt tempo där storslagna actionscener varvas med mer intima actionscener. Det lämnas egentligen inte en sekund för tittaren att hämta andan eller reflektera över vad som händer. Det faktum att zombierna är så otroligt snabba och finns i tusentals och åter tusentals gör att Forster och co kunnat skapa riktigt coola scener där zombiernas invasion nästan påminner om insekter som väller fram. Kul med ett nytt inslag i zombie-genren.

Något jag snabbt reagerade på var att World War Z egentligen helt saknar blod och splatter, något som är ovanligt när det handlar om zombies. Den avsaknaden är inget som stör i sig. Vad som däremot stör är att det i flera scener är uppenbart att det från början var tänkt det skulle vara blod och splatter med, vilket gör att vissa scener tar abrupt slut då man valt att klippa bort blodet för att få ner åldersgränsen. En annan sak som irriterar mig är att man ibland för handlingen framåt med hjälp av korkade och enkla skeenden. Ett bra exempel är när zombierna invaderar Israel. Landet har byggt en mur och hittat ett säkerhetssystem som gör att de klarat sig bra i inledningen av invasionen. Sen kommer en sjungande kvinna och raserar allt på en halv minut. Lite mer kreativitet i manusförfattandet tack!

World War Z är en helt okej film med ett högt underhållningsvärde. Mina vänner som jag var på bio med, som inte läst boken, uppskattade filmen riktigt mycket. Jag kan tyvärr inte slå bort tanken på hur mycket bättre den kunde varit om den byggt mer på boken. I boken är varje kapitel en ny historia, en intervju med en överlevare som delar med sig av sin berättelse. Och just de här berättelserna, detaljerna kring zombierna samt de politiska och samhälleliga konsekvenserna saknar jag i filmen. För att boken verkligen ska komma till sin rätt tror jag att den hade passat mycket bättre som en HBO-serie än som en sommar-blockbuster.

3/5

Titel: The Ides of March

Genre: Thriller/Drama

Land: USA

År: 2011

Regi: George Clooney

Skådespelare: Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, George Clooney, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood

IMDb: 7.3

Stephen arbetar som mediestrateg åt en guvernör i det demokratiska presidentkandidatsvalet. Han sugs ofrivilligt in i det politiska maktspel som äger rum bakom kulisserna, där förrädiska manipulationer och hämnd blir en del av vardagen.

Efter att ha sett briljanta tv-serien The West Wing så har jag en helt ny måttstock för filmer med politiskt fokus. Tyvärr resulterar mina nya kriterier oftast i lägre betyg till de politiska filmerna. Detta då den djupa, trovärdiga och engagerande skildringen av amerikansk politik som ges i The West Wing är svår att överträffa. Oftast framstår den politiska skildringen på vita duken som alltför generell och aldrig särskilt trovärdig. Inledningsvis har The Ides of March samma problem, men då filmen sakta skiftar fokus från att vara ett drama till att bli en thriller blir det samtidigt möjligt för filmen att frigöra sig från den stora skugga som The West Wing kastar över genren.

Jag tycker att George Clooney återigen lyckas riktigt bra i regissörsstolen. Precis som i hans Good Night, and Good Luck så är det dialogen och karaktärerna som står i fokus i The Ides of March. Jag fann det uppfriskande med en thriller som bygger sin nerv och spänning via dialog istället för via händelser. För att lyckas med detta krävs det, förutom en bra regissör och en välskriven dialog, duktiga skådespelare. Och i den här filmen är duktiga skådespelare ingen bristvara, Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, George Clooney, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood och Marisa Tomei finns alla med på rollistan. Och att det bjuds på gedigna skådespelarinsatser är föga förvånande. Jag tycker även att det var lite befriande att man vågade vara lite ”oamerikansk” i sitt utförande då allt som sker inte förklaras övertydligt för att alla ska förstå.

The Ides of March är helt enkelt en välgjord film som man utan tvekan kan spendera två timmar framför utan att ångra sig. Dock ska man kanske leta på annat håll om man är på jakt efter en thriller där spänningen bygger på obehagligheter och våld.

Titel: Hugo

Genre: Äventyr/Drama

Land: USA

År: 2011

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Asa Butterfield, Chloë Grace Moretz, Ben Kingsley, Sacha Baron Cohen

IMDb: 8.2

Hugo Cabret är en föräldralös pojke som lever sitt liv i hemlighet inne i väggarna på tågstationen I Paris. Tillsammans med Isabelle försöker han lösa ett mysterium som kretsar kring hans döda pappa, ägaren till en liten leksaksaffär på tågstationen och ett hjärtformat lås som verkar sakna en nyckel.

Martin Scorsese är inte direkt den regissör som man i första hand förknippar med familjefilmer, men hans senaste alster Hugo är verkligen en familjefilm. Filmen berättas och är paketerad som en klassisk saga. Och wow vad snygg paketeringen är. Tågstationen i Paris känns som en förtrollad plats där vardagsstress och försenade tåg inte verkar existera. Istället finns det mysiga små affärer och en grupp människor som av olika anledningar spenderar sina dagar på stationen, dessa får vi lära känna främst genom Hugos ögon när han spanar ut över stationen. Det visuella är verkligen en fullträff och filmens mysfaktor blir därför hög.

Scorseses passion för filmhistoria får verkligen fritt svängrum i Hugo då mysteriet som Hugo och Isabelle försöker lösa kretsar kring filmens underbara värld. Och då jag är en filmnörd blir historien enkel att ta till sig. Dock tycker jag inte att historien har tillräcklig substans för att motivera en speltid på över två timmar, jag tror det hade gynnat filmen om man kapat speltiden en aning. Filmen blir visserligen aldrig tråkig, men emellanåt känns det som om man tar onödiga omvägar mot målet vilket jag tycker stör filmens rytm.

Jag är ingen beundrare av barnskådespelare, man kan till och med sträcka sig så långt och säga att jag hatar dem. Därför var det högst förvånande att filmens två huvudrollsinnehavare, som är barnskådespelare, faktiskt fungerade ganska bra. De två unga aktörerna är flankerade av ett helt gäng kända och rutinerade namn så som Ben Kingsley, Christopher Lee, Jude Law och Emily Mortimer. En av de större birollerna innehar Sacha Baron Cohen och jag tycker att han är filmens svaga länk då jag inte finner honom det minsta underhållande.

Hugo har blivit nominerad till hela 11 Oscars, men jag tror inte att den kommer att kamma hem särskilt många statyetter. I alla fall inte några av de tyngre guldgubbarna, så bra är inte filmen. Det är en mysig saga men inte så mycket mer än så. Det är definitivt inte en av Scorseses bästa filmer, hans kvalitéer kommer mer till sin rätt i mörkare och våldsammare filmer så som Shutter Island och Gangs of New York.

Titel: Moneyball

Genre: Drama

Land: USA

År: 2011

Regi: Bennett Miller

Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Chris Pratt

IMDb: 7.7

Filmen är baserad på historien om Billy Beane, baseballaget Oakland Athletics General Manager. Berättelsen fokuserar på hans framgångsrika arbete med att bygga ett baseball lag som ska vara med och utmana om mästartiteln fastän man har en betydligt mindre budget än konkurrenterna. Han bygger sitt lag utifrån statistik från ett specialdesignat datorprogram som tar hänsyn till parametrar som vanligtvis förbises.   

Baseball är inte en sport som fascinerar mig eller som jag kan särskilt mycket om, jag tror inte ens att jag kan reglerna. Således var jag redan på förhand lite tveksam till Moneyball då den utspelar sig i hjärtat av detta amerikanska fenomen. Men hade jag spanat in filmen närmre på förhand hade jag kunnat konstatera att några betänkligheter kring filmens attraktionskraft skulle vara helt obefogade eftersom Aaron Sorkin varit med och skrivet manuset. Sorkin vann en Oscar förra året för sitt manus till The Social Network, men framförallt är han mannen som skapat den fullkomligt briljanta tv-serien The West Wing. Och lika lite som du behöver vara intresserade av amerikansk politik för att gilla The West Wing, lika lite behöver du vara intresserade av baseball för att uppskatta Moneyball. Filmen fokuserar alltså inte på sporten utan på personerna och spelet bakom kulisserna.

Regissören Bennett Miller gör ett bra jobb med att få filmen att kännas som en verklig historia. Ofta när amerikaner ska göra filmer som baserar sig på verkliga händelser har de en tendens att bli sentimentala och pressa in så mycket moralkakor att man blir illamående, Moneyball är helt befriad från sådant trams. Utöver det använder även Miller emellanåt verkliga tv-klipp för att förstärka verklighetskänslan, något som fungerar bra. Man har även lyckats skapa en väldigt bra nerv i de baseballscener som finns. Trots att jag inte kan sporten lyckas man ändå göra scenerna spännande och intressanta.

I huvudrollen som Billy Beane ser vi Brad Pitt, och oj vad den här rolltolkningen luktar som en seger på Oscarsgalan. Det här kan mycket väl vara den mest övertygande rolltolkningen som herr Pitt levererat. Som statistikern Peter Brand, som hjälper Beane med den nya värvningstaktiken, ser vi Jonah Hill. Hill överaskar stort på mig då han här bevisar att han är en kompetent skådespelare även utanför komedisfären.

Även om baseball är totalt ointressant för mig så är jag en stor fotbollsentusiast och många av mekanikerna bakom kulisserna går definitivt att jämföra sporterna emellan. Jag fann relationen mellan sportsliga resultat och personerna bakom dem väldigt intressant. Som supporter är det ofta enkelt att kräva en försäljning av en spelare som underpresterar, men man tänker ofta inte på att den spelaren även är en person vars hela liv förändras när klubben helt plötsligt bestämmer sig för att han inte duger längre. Moneyball berör den här problematiken och får tittaren att tänka till. Jag tror visserligen att den här problematiken är mer påtaglig i USA där spelarna har mindre att säga till om då de kan bytas mellan klubbar som om de vore slavar.

Just den statistiska analysen som filmen är uppbyggd kring är även den högst relevant i fotbollens värld. Titt som tätt kommer det nyheter om proffsklubbar som använder datorspelet Fotball Managers databas när de ska värva spelare. I vilken utsträckning detta är sant kan man fråga sig, men även om jag inte tror att det finns någon proffsklubb som genomför ett köp baserat endast på Fotball Manager så tror jag det finns flera klubbar som använder databasen som ett stöd i sin scouting. I Moneyball bygger man ett framgångsrikt lag med spelare som inte är attraktiva för de stora rika föreningarna, Bolton Wanderers under Sam Allardyce ledningen ett exempel på att detta fungerar även inom proffsfotbollen. Han byggde ett framgångsrikt lag med äldre spelare som sett sin topp men fortfarande hade en eller två säsonger kvar i benen (stort tack till Kalle Karlsson för informationshjälp).

Moneyball är ett bra och engagerande drama som mycket väl kan kamma hem ett gäng guldgubbar på årets Oscarsgala. Man behöver varken gilla baseball eller sport för att kunna uppskatta filmen, dock tror jag man får ut lite mer om man har ett sportintresse att hänga upp filmen på.

Titel: Every Day

Genre: Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: Richard Levine

Skådespelare: Liev Schreiber, Helen Hunt, Carla Gugino, Eddie Izzard

IMDb: 5.6

Vid första anblicken verkar Ned ha det perfekta livet. Gift med Jeannie, två välartade söner, ett vackert hem och ett välbetalt jobb som manusförfattare. Men under ytan håller hans tillvaro på att slås i kras. Allt kulminerar när Jeannies bittre far flyttar in hos familjen.

Hur dåligt måste ett manus vara för att en filmstudio i Hollywood inte ska köpa det? Det är frågan man sitter och begrundar när eftertexterna till Every Day rullar. Every Day är den sorts film som aldrig borde fått grönt ljus på produktionsstadiet. Och hur man lyckades knyta rutinerade namn som Helen Hunt och Liev Schreiber till produktionen kommer för alltid förbli ett mysterium. Skådespelarna insåg nog när de kom till inspelningen vad det var för skit de skrivit under att göra. Vilket i sådana fall förklarar varför alla verkar agera på autopilot.

Familjen vi får följa i Every Day tampas med problem som alla ”vanliga” familjer tampas med; ingen tid för passion, barn att uppfostra och sjuka föräldrar. Men för just den här familjen är de här ”vardagsproblemen” otroligt betungande och jobbiga. Filmen försöker heller inte gå djupare och förklara varför de här problemen är extra jobbiga för just den här familjen. Kort och gott är Every Day en 90 minuter lång redogörelse för problem som kan uppstå i en familj. Varför ska jag bry mig om just den här familjens öde? Vi har en galen diktator i Afrika som slaktar sitt eget folk, vi har flodvågor och kärnkraftshaverier i Japan, varför ska jag engagera mig det minst i en självömkande familjs tråkiga berättelse?

Svaret är kort och gott; det finns ingen anledning. Se inte den här filmen, det är 90 minuter du aldrig får tillbaka av dit liv. Spendera de 90 minuterna visare.

Titel: Black Swan

Genre: Drama/Thriller

Land: USA

År: 2010

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder

IMDb: 8.5 Top 250: #64

Precis som för de flesta ballerinor kretsar hela Ninas liv kring balett och hon är en av de hårdast jobbande ballerinorna i New York City Ballet Company. När det blir dags att ersätta prima ballerinan Beth står Nina på tur. Hennes första projekt blir Svansjön. Dock får hon oväntad konkurrens av nykomlingen Lily som imponerar stort på regissören med sin sensualitet och passion. De två utvecklar en udda relation samtidigt som Nina blir mer och mer desperat och frågan är hur långt hon är villig att pressa sig själv för sin karriär.

Då Nina vigt hela sitt liv åt baletten har hon helt försakat att leva, utvecklas som människa och bygga känslor för andra personer. Istället har hon hela tiden strävat efter att uppnå perfektion med sin balett, något som inneburit en enorm press både från sin omgivning men framförallt från sig själv. Ninas nya huvudroll kräver att hon kommer i kontakt med sina känslor för att vara övertygande. När känslorna sakta får ta plats i Ninas pressade psyke startar en mörk och kaotisk resa. Black Swan är en visualisering av denna mörka resa, eller mänskliga känslotillstånd om man så vill. Och vilken resa vi bjuds på.

Darren Aronofsky tar med oss på en nattsvart resa djupt in i det mänskliga psyket. Sin vana trogen låter han filmen ingjuta starka känslor av obehag när mörkret och det mänskliga förfallet sakta tar mer och mer plats. Berättelsen stegrar också i intensitet ju närmare ruinens brant vi kommer. Mot slutet sitter man iskall i biostolen med varenda muskel på helspänn och känner att man vill blunda, samtidigt som det enda man kan göra är att stirra på det som spelas upp framför ögonen. Att bildspråket är ganska färglöst och dystert är inte särskilt förvånande. Vad som däremot förvånar är hur skrämmande balettmusik kan vara. Man har valt att enbart använda sig utav balettmusik i produktionen. Ett val som känns perfekt med tanke på att filmmakarna lyckas förmedla såväl lugn och skönhet som skräck och obehag med musiken.

Natalie Portman plockade hem en guldstatyett på årets Oscarsgala för sin insats i Black Swan. Helt välförtjänt tycker jag, trots att jag knappt hunnit se någon av de andra nominerade filmerna, så briljant är hennes rollprestation. Portman som vanligtvis är charmig och söt som socker går knappt att känna igen i rollen som Nina. Utmärglad, paranoid och knäckt är ord som beskriver hennes karaktär, och Portman lyckas gestalta dessa med bravur.

För mig var det faktum att filmen kretsade kring balett lite avskräckande på förhand. Dock var detta helt obefogat, Black Swan är ingen typisk balettfilm. Även om baletten får stort utrymme i filmen så är den egentligen bara en katalysator i sammanhanget. För mig bidrog istället baletten till att bygga obehag, närbilder på fötter och fotleder samt knakande ljud under danssekvenser signalerar allt annat än välbehag. Black Swan är en mörk och obehaglig film som ändå på något skruvat vis är fantastiskt vacker. Se den.

5/5

Titel: The Wrestler

Genre: Drama

Land: USA

År: 2008

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood

IMDb: 8.2 Top 250 #160

I slutet av 80-talet stod wrestlaren Randy “The Ram” Robinson på toppen av sin karriär. Tjugo år senare är hans stjärnstatus ett minne blott. Tillvaron är dyster men lyses upp av helgerna då Randy brottas i slitna gymnastikhallar inför några få men dedikerade fans. Då Randy, sliten av det hårda livet, tappat kontakten till sin dotter är det endast kärleken till sporten som driver honom framåt.

Precis som Darren Aronofskys Requiem for a Dream är The Wrestler en mörk och dyster historia. Dock finns det här en del ljuspunkter och glädjeämnen som gör filmen lite mer lättsmält än den nattsvarta Requiem for a Dream. The Wrestler är även mer av ett personporträtt och skildrar endast The Rams livsöde, till skillnad från de tre livsödena som skildras i Requiem for a Dream. Filmen är inspelad med handkamera vilket ger det hela en dokumentär känsla som passar filmen och historien bra. The Ram porträtteras på ett briljant sätt av Mickey Rourke, en insats som renderade i en Oscarnominering för Rourke. Jag tycker gott att han var värd att vinna också, men som vanligt är inte jag och Oscarjuryn helt överens.

Även om The Wrestler är bra, till och med riktigt bra, så känner jag mig ändå lite snuvad på konfekten. Förutsättningarna finns för ett riktigt mästerverk, men historien lyckas inte riktigt gripa tag i mig på det sätt jag hoppats på. Jag tror filmen hade mått bra av att vara lite längre. Då hade relationen till dottern fått en chans att utvecklas. Som det är nu känns den lite åsidosatt. Dock är det fortfarande rörande att följa The Ram, en sliten och skadad föredetting som gör allt i sin makt för att hålla kvar vid det enda liv han känner till. Hans enda vän är strippan Cassidy. Precis som Randy kämpar hon för att hålla kvar vid det liv hon känner till. Även om de kämpar mot olika fiender, Randy mot sin kropps slitage och Cassidy mot ålderns påverkan, är det den sorgliga viljan att vägra släppa det förflutna som är grunden till deras vänskap. Något som, trots att det är sorligt, är ganska vackert.

The Wrestler är en bra film som är så där härligt dyster och vacker. Klart sevärd om du är på jakt efter en film som inte följer den klassiska Hollywoodmallen.

Titel: Avatar

Genre: Äventyr/Action/Sci-Fi

Land: USA

År: 2009

Regi: James Cameron

Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang

IMDb: Top 250 #144

Den desillusionerade marinsoldaten Jake Sully skickas till planeten Pandora för att med alla medel övertyga urbefolkningen att låta människan exploatera deras natur för att utvinna en ny energikälla. Allt eftersom Jake lär känna planeten och folket blir han mer och mer osäker på sitt uppdrag och när kampen ställs på sin spets måste han välja sida.

För drygt ett år sedan såg jag Avatar på bio. I biosalongens mörker, med det bombastiska ljudet och den grymma 3D-bildupplevelsen, förtrollades jag av planeten Pandora. Och Avatar var, och är, utan tvekan den mest storslagna bioupplevelse jag sett. Frågan jag burit med mig hela det här dryga året är om filmen håller i hemmets vrå, utan biosalongens överdimensionerade ljud- och bildupplevelse och utan 3D-effekter.

Avatar utspelar sig i framtiden, ca 150 år in på det senaste millenniet för att vara mer precis. En svårighet med att göra filmer som utspelar sig i framtiden är att man måste ta ställning till exakt allt i våra liv, vad kan komma att förändras och hur? Gör man inte detta arbete noggrant finns det risk att framtidsvisionen inte blir trovärdig. I Avatar är det mycket som förändrats, vi bjuds på en hel drös nya uppfinningar, maskiner etc. Det gäller även att ha trovärdiga och logiska förklaringar till förändringarna. Just det här problemet har James Cameron löst smidigt i Avatar genom att låta hela filmen utspela sig genom, den ganska korkade, marinsoldaten Jake Sullys ögon.  Eftersom han inte är smart nog för att förstå tekniken bakom de nya uppfinningar blir de förklaringarna heller inte relevanta för oss tittare.

Den huvudsakliga kritiken mot Avatar och Cameron har varit riktad mot filmens ”svaga” manus. Och visst har man sett snarlika historier förr och det krävs inget geni för att räkna ut hur filmen ska utveckla sig. Jag tycker det är bra att man i alla fall lyckats få in en ordenlig politisk pik mot västvärldens ”ta vad vi vill ha”-metalitet, detta göra att filmen känns högst aktuell trots att den utspelar sig i framtiden. Vad gäller förutsägbarheten tycker jag inte det är något som stör, detta då Cameron är en lysande sagoberättare som lyckas göra historien engagerande ändå. Till sin hjälp har han Pandora, en förtrollande och fantasirik planet som jag mer än gärna skulle besöka. Dock ska det nämnas att planeten inte blir riktigt lika levande utan 3D-effekternas djup. Det samma gäller för Na´vi, Pandoras urbefolkning. De är otroligt välgjorda, både utseende och rörelsemönster känns helt naturligt och levande men en dimension försvinner utan 3D-djupet.

Jag kan i alla fall konstatera att Avatar håller även utanför biosalongen. Filmen är ren och skär filmmagi. Det är dock en otroligt teknikberoende produktion och det ska bli intressant att se hur väl den står emot tidens tand. Oavsett så har Cameron skapat något nytt och Avatar är utan tvekan en modern milstolpe i filmhistorien som bara måste ses, om det nu finns någon där ute som inte gjort det.

För dig som:

* Gillar storslagna äventyr

* Vill drömma dig bort till en vacker och fantasirik värld

* Vill uppleva en framtida klassiker

* Alltid  tyckt att smurfarna skulle göra sig bättre om de var tre meter långa

5/5

Titel: Eragon

Genre: Äventyr

Land: USA

År: 2006

Regi: Stefen Fangmeier

Skådespelare: Ed Speleers, Jeremy Irons, Robert Carlyle, John Malkovich

IMDb: 5.0

En dag hittar den fattige bondpojken Eragon en vacker blå sten i skogen. Men han upptäcker snart att den vackra stenen i själva verket är ett drakägg. När den gnistrande blå draken Saphira kläcks ur ägget förstår Eragon att de två nu för evigt delar varandras öde och att han har blivit en Drakryttare - en sorts krigare som Eragon tidigare bara har hört talas om i sagorna. Han sveps in i en värld av magi och upptäcker snart att han har makten att rädda - eller förstöra - ett helt rike.

Eragon är en filmatisering av Christopher Paolinis bok med samma namn. Jag har inte läst böckerna, det finns två och tydligen är en tredje på väg. Dagens betraktelse objekt baserar sig dock endast på den första boken. Paolini var 15 år när han skrev den första boken och det är något som märks oerhört väl även i filmen. Eragon känns i mångt och mycket som en lightversion av Sagan om Ringen, för barn – av barn, ungefär. Filmen är mer eller mindre varje barns ultimata fantasi visualiserad. En sagovärld, med en vacker prinssessa att rädda, onda makter att besegra, en vis mentor att ta lärdom från och framförallt en alldeles egen drake. Förutom att jag inte tillhör målgruppen för den här fantasin, är utförandet för simpelt och banalt för att verkligen engagera.

Filmens starkaste sida är att den stundtals levererar en fantastiskt snygg visuell upplevelse. Snygga svepande kameraåkningar över oerhört vackra miljöer varvas med bra effekter. Ett problem är dock att man försöker efterlikna Sagan om Ringen lite för mycket i att presentera storslagna vyer. I filmen bjuds vi på en fantastiskt vacker scen när våra hjältar rider längs en bergsrygg och ett vackert landskap breder ut sig bakom dem. Men försöker man gömma sig för ondskans arméer kanske man inte ska rida på en kal bergrygg där man syns på flera mils avstånd.

Ed Speleers är den unga herre som fått i uppgift att porträttera Eragon, och maken till dålig skådespelare får man leta länge efter. Jag, närmare två meter lång, skulle vara lika övertygande som dvärg i Snövit och de sju dvärgarna som Speleers är som Eragon. Som tur är Jeremy Irons med som Eragons mentor och balanserar upp scennärvaron en aning.

Begravet djupt under filmens alla brister finns det ändå en kärna av underhållningsvärde som gör att man kan ta sig igenom filmen med relativt gott mod. Hur paradoxalt det än låter tycker jag att filmen borde varit längre, på 104 minuter hinner man inte erbjuda det djup som både värld och karaktärer behöver i den här sortens film.

För dig som:

* Tycker att Harry Potters äventyr skulle passa bättre i Midgård

* Gillar äventyr och fantasi men inte har något emot förutsägbarhet

* Har överseende med usla ungdomsskådespelare

* Tycker att effekter och visuellt godis är viktigare än substans

2/5

Titel: The Book of Eli

Genre: Action/Sci-Fi

Land: USA

År: 2010

Regi: Albert Hughes & Allen Hughes

Skådespelare: Denzel Washington, Gary Oldman, Mila Kunis, Ray Stevenson

IMDb: 6.9

En ensam man, Eli, vandrar genom det som en gång var USA. Med sig har Eli en bok som han tror är mänsklighetens sista hopp och som han därför vaktar med sitt liv. På väg väster ut möter Eli en självutnämnd krigsherre som också inser bokens makt och inte skyr några medel för att få den i sin ägo. Men Eli tänker inte låta något eller någon stoppa honom från att fullfölja sin livsuppgift.

The Book of Eli inleds otroligt stämningsfullt med en fantastiskt snyggt filmad scen ute i en apokalyptisk skog, där vi får följa Eli när han jagar mat. Det dröjer drygt fem minuter innan de första meningarna av dialog yttras i filmen, detta bidrar verkligen till att förflytta tittaren in i den dystra framtiden som skildras. Filmen är genomgående fantastiskt snygg och bjuder på mycket visuellt godis. Musiken verkar vara vald med omsorg och kompletterar det visuella perfekt. Hela den dystotopiska framtidsvärlden skildras snyggt och detaljrikt.

Att recensera The Book of Eli utan att dra paralleller och jämföra den med The Road känns som en smärre omöjlighet. Filmerna har en hel del gemensamt. Övergripande kan man säga att The Book of Eli känns som en light, Hollywood, variant av The Road. Filmen bjuder på mer action och fart, där finns en potentiell relation mellan en man och en kvinna, och istället för totalt elände och bara mörker finns här ljusglimtar och en tydlig antagonist i form av Gary Oldman. Helt enkelt en The Road med ingredienser för att passa en bredare publik och spela in mer slantar runt om på biograferna.

När det gäller Gary Oldman och Denzel Washington kan man aldrig använda termer som dålig eller svag, båda två är oerhört kompetenta skådespelare. Och det visar de även i den här filmen även om ingen av dem gör någon av sina mer minnesvärda roller. Mila Kunis, som spelar den kvinnliga huvudrollen, är en duglig skådespelerska. Hon gör absolut inte bort sig i sammanhanget men hennes främsta bidrag till filmen är att agera ögongodis, något hon gör mycket väl.

Jag gillar filmer som skildrar en dystotopiskframtid, därför är det kanske inte helt förvånande att The Book of Eli föll mig i smaken. Personligen föredrar jag dock The Road som är tyngre, hemskare och långsammare. Men vilken av filmerna man gillar bäst avgörs helt av tittarens preferenser. Så ogillade du The Road kan du ändå ge The Book of Eli en chans, för fastän att de har mycket gemensamt så skiljer de sig samtidigt mycket åt.

4-/5

Titel: Die Welle

Genre: Drama

Land: Tyskland

År: 2008

Regi: Dennis Gansel

Skådespelare: Jurgen Vogel, Jennifer Ulrich, Frederick Lau, Max Riemelt

IMDb: 7.5

En gymnasielärare som leder en projektvecka i autokrati omvandlar med små medel klassen till en fascistisk rörelse. Detta för att påvisa att fascism och diktaturer kan uppstå även i ”upplysta” samhällen. Rörelsen tar sig snabbt utanför klassrummets väggar och blir okontrollerbar.

Das Experiment, som ligger mig mycket varmt om hjärtat, och Die Welle är båda tyska filmer som påvisar hur skrämmande fort människors värderingar och tankar kan förändras. Båda filmerna baserar sig på verkliga experiment, vilket gör de än mer skrämmande. Handlingen i Die Welle är flyttade till dagens Tyskland men baserar sig på ett experiment som genomfördes i USA på 1960-talet. Vill man veta mer om experimentet och alla detaljer kan man läsa boken The Wave som är skriven av läraren som genomförde experimentet.

Die Welle är högst aktuell med tanke på den politiska utveckling som sker runt om i Europa, och nu även i Sverige. Vi tror gärna att diktaturer inte är något som kan utvecklas och få fäste i västvärlden då vi är allt för upplysta. Men i filmen visar man hur införandet av disciplin och gemenskapskänslor snabbt utvecklas till en stark rörelse där alla handlingar helgar rörelsens välbefinnande. Filmen utspelar sig under en veckas tid och på den korta tiden utvecklas en vanlig klass till en sammansvetsad grupp som inte är rädda att använda våld för att skydda gruppen. Instinktivt kändes en vecka som en väldigt kort tidsrymd för en så drastisk utveckling. Men när man läser om det riktiga experimentet visar det sig att den läraren avbröt det hela redan efter fyra dagar då han kände att han tappade kontrollen över det hela. Det är skrämmande och tankeväckande hur enkelt människor kan förändras/manipuleras.

Då filmen handlar om en gymnasieklass består skådespelarensemblen till största delen av ungdomar. Detta är vanligtvis något som jag inte brukar uppskatta då ungdomar oftast spelar över och inte känns trovärdiga. Die Welle har dock inte detta problem, de flesta av ungdomarna sköter sig riktigt bra och återigen imponeras jag av tyskarnas skådespelartalang. Filmens foto är avskalat och kallt vilket fungerar bra för att förtydliga den utveckling som klassen genomgår. Egentligen vill jag skriva att bildspråket känns fascistiskt, men det känns inte som en korrekt bedömningsvariabel av en films foto.

Die Welle är en bra och sevärd film, dock lyckas den aldrig bli riktigt lika obehaglig och skrämmande som Das Experiment. Ska du bara sen en film från tyskland om skrämmande förändringar hos människor så se Das Experiment, men se helst båda.

4-/5

Titel: Das Experiment

Genre: Drama/Thriller

Land: Tyskland

År: 2001

Regi: Oliver Hirschbiegel

Skådespelare: Moritz Bleibtreu, Christian Berkel, Justus von Dohnanyi, Oliver Stokowski

IMDb: 7.9

I två veckor ska 20 manliga deltagare agera antingen som fångar eller vakter. Fångarna ska vara inlåsta och följa, till synes, enkla regler medan vakterna enbart ska hålla ordningen utan att använda fysiskt våld. Alla kan hoppa av experimentet när som helst, men går då miste om den ekonomiska ersättning som utlovats. I början är känslorna mellan de båda grupperna osäkra och något empatiska. Men snart uppstår gräl och vakterna börjar ta i mer än nödvändigt för att upprätthålla ordningen.

Handlingen i Das Experiment baseras på det ökända sociopsykologiska experimentet som genomfördes på Stanford Prison 1971. Det experimentet hade samma förutsättningar som det i filmen, men fick avbrytas efter endast sex dagar då relationen mellan fångarna och vakterna blev ohållbar. I filmen har man valt att låta experimentet fortgå och filmens andra halva blir en spekulation om hur det kunnat sluta om man inte avbrutit experimentet i tid. Just det faktum att filmen har så tät anknytning till verkligheten gör att de hemskheter som skildras berör i större utsträckning.

I filmens första scen spelas Linkin Parks One Step Closer och raderna everything you say to me, takes me one step closer to the edge – i´m about to break! är väldigt talande för både filmen och experimentets utveckling. Låten i sig är även ganska rå och texten tillsammans med musiken sätter en perfekt ton för resten av filmen. Das Experiment är en väldigt obehaglig film. Man bjuds inte på utmärkande visuella obehagligheter eller andra ”billiga” skrämselmetoder. Utan det är istället den resa människorna i filmen gör som berör och skapar obehag. Att på några dagar förvandla en trevlig och fläckfri relation mellan varandra, till att använda sina medmänniskor som mål för att leva ut sina mörkaste sidor är skrämmande.

Det finns inte mycket att klaga på när det gäller Das Experiment. Skådespelarna sköter sig utmärkt, något som ofta är fallet när det gäller tysk film. Bildspråket är avskalat och återspeglar karaktärernas kalla och känslolösa agerande väl. Dock finns det ett romantiskt sidospår som inte alls passar in och fyller ingen funktion, i alla fall inte för mig. Som tur är får det inte tillräckligt med utrymme för att förstöra filmens helhetsintryck. Das Experiment är en riktig fullpottare som är svår att slita blicken från – fastän det ibland är just vad man vill göra.

Titel: Toy Story

Genre: Komedi

Land: USA

År: 1995

Regi: John Lasseter

Skådespelare: Tom Hanks, Tim Allen, Don Rickles, Wallace Shawn

IMDb: 8.2 Top 250: #149

Tänk dig att alla dina leksaker blir levande så fort du inte tittar på dem. Två leksaker, Woody och Buzz Lightyear hatar varandra jättemycket. Men när de av en anledning blir borttagna från sitt hem går de ihop i en pakt för att kunna hitta hem igen.

Toy Story är animationsstudion Pixars första långfilm, filmen blev startskottet till en lång rad animerade succéfilmer från studion. Pixars framgång grundar sig till stor del i deras fingertoppskänsla att göra filmer som tilltalar såväl barn som vuxna. Världarna som filmerna utspelar sig i är otroligt fantasifulla vilket självklart tilltalar såväl ung som gammal.  Handlingen är oftast simpel och filmerna kretsar kring gulliga karaktärer som är enkla att ta till sig, här har man trollbundit barnen. Men man lyckas även bygga in djupare referenser och ”dolda” skämt i den barnsliga atmosfären, detta gör att filmerna även tilltalar den äldre publiken.

Man märker att Toy Story är Pixars första långfilm då balansen mellan att tilltala vuxen och barn inte riktigt är finslipad. Filmens humor ligger ofta på en ganska barnslig nivå och den riktar sig definitivt mer till barn än vuxna. Nu har jag själv en ganska barnslig humor så jag finner det fortfarande underhållande. Att filmen handlar om just leksaker skvallrar även det om den tänkta målgruppen. Senare filmer från Pixar kretsar kring mer ”åldersneutrala” djur och föremål. Vad som alltid är bra i Pixars filmer är röstskådespelet och på den här punkten är inte Toy Story ett undantag. Tom Hanks och Tim Allen bjuder på ett fenomenalt röstagerande och ger liv åt sina leksaker.

Vad som egentligen är mest imponerande med Toy Story är att filmen har 15 år på nacken men att det knappt syns. Alla leksaker är detaljrika och livfulla. Det är egentligen bara utomhusmiljöerna och människorna som inte riktigt klarat av tidens tand. Detta stör inte det minsta då båda får ytterst begränsat med utrymme i filmen. Om jag plockar fram ett 15 år gammalt tv-spel skulle jag inte hitta något grafiskt som fortfarande känns fräscht och livfullt, så hatten av till Pixar!

Toys Story är en fantasifull och händelserik film som i första hand riktar sig till en yngre publik. Fast med barnasinnet i behåll är filmen underhållande även om du växt ifrån dina leksaker.

Titel: The Social Network

Genre: Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: David Fincher

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Andrew Garfield, Justin Timberlake, Rooney Mara

IMDb: 8.5 Top 250 #115

En sen kväll 2003 sätter sig Harvardstudenten och dataprogrammeringsgeniet Mark Zuckerberg ner vid sin dator och börjar intensivt jobba med en ny idé. Ur allt bloggande och programmerande växer det fram som snabbt ska komma att bli ett globalt socialt nätverk och en revolution inom kommunikation. Bara sex år och 500 miljoner kompisar senare är Mark Zuckerberg den yngsta biljonären genom tiderna… men för den här entreprenören så leder framgången till både privata och rättsliga komplikationer.

Både innan och efter The Social Networks reales har kritiska röster hävdat att en film om Facebook bara är Hollywoods sätt att tjäna en enkel slant på alla Facebook-användande tonåringar. I det här resonemanget finns två ordentliga fel. För det första är sociala medier, med Facebook i spetsen, inte ett fenomen som bara används av dagens ungdomar. Sociala medier har ersatt porr som den huvudsakliga aktiviteten på internet. Bara i Sverige använder drygt fyra miljoner människor Facebook. Facebook fick på knappt ett år drygt 200 miljoner användare, vilket kan jämföras med internet, som på fyra år nådde 50 miljoner användare. Eller tv för den delen, som först efter tretton år nådde 50 miljoner användare. Att skriva av sociala medier som ett ”ungdomligt fenomen” är ungefär lika naivt som när Ines Uusmann hävdade att internet bara var en fluga. Sociala medier måste ses för vad det är, en revolution för sättet vi kommunicerar på. I själva verket berör The Social Network en högst aktuell samhällsförändring och borde inte skrivas av som ett snabbt sätt för Hollywood att tjäna lite extra deg.

För det andra har jag svårt att se hur någon som sett filmen kan hävda att ungdomar är den primära målgruppen. The Social Network är inte en ”händelse-baserad” film med mycket fart och specialeffekter. Utan det är en dialogdriven film som vill berätta, en något förvriden version av, hur Facebook startades. Dialogen är extremt välskriven och levereras i ett rasande tempo som håller intresset uppe filmen igenom. Facebookgrundaren Zuckerberg hävdar att filmen är fylld med fakta fel, vilket säkert stämmer då man inte valt att konsultera med Zuckerberg när man skrev manus. Oavsett om filmen innehåller detaljer som inte stämmer överens med verkligheten är manuset baserat på rykten och utspel som omgivit Facebook sedan starten. Och rykten uppstår aldrig på egen hand.

Jag tror även att filmens distanserande från Zuckerberg kan bero på en skepsis mot sociala medier från Hollywood, som på något sätt får representera de klassiska medieformerna. Zuckerberg får i filmen mer eller mindre på egenhand representera de sociala medierna. Och hans oförmåga att skapa djupa relationer kan ses som kritik mot de sociala medierna där kritikerna hävdar att det bara handlar om ytliga online relationer. Hollywood, och andra klassiska medieformer, har insett vilken makt de sociala medierna har fått och The Social Network kan i vissa aspekter ses som ett sista försök att underminera revolutionen.

Personligen blev jag lite orolig när jag läste att min absoluta favoritregissör David Fincher skulle regissera filmen om Facebook. Finchers filmer brukar vara mörka och beröra ämnen som död och ondska, därför kändes Facebook som ett lite väl ljust och optimistiskt ämne. Men man ska inte luras av ämnet, The Social Network är en mörk resa som skildrar människors egoistiska sidor. I filmen finns egentligen inte en enda karaktär som man tycker om, utan alla har någon form av egenvinning som mål och manipulerar och kör över de som behövs för att nå detta mål. I mångt och mycket är det en skildring av verkligheten, det är inte ofta ”the good guy” finns i verkligheten.

Som vanligt när det gäller David Fincher är det visuella otroligt snyggt. Filmen är väldigt matt i färgerna, vilket troligen ska representera karaktärernas mörkare sidor. The Social Network har ett helt gäng snygga scener där det visuella tillsammans med musiken skapar en riktig nerv. Det bästa exemplet på detta är roddtävlingen, där musiken sakta ökar i intensitet samtidigt som klippen blir snabbare och snabbare och man sugs in i tävlingen fastän den egentligen är betydelselös för filmens historia.

The Social Network är en bra film som även om den inte når upp i samma klass som Finchers två mästerverk, Seven och Fight Club, stärker hans aktier som den skickligaste regissören just nu.

Titel: Memento

Genre: Thriller

Land: USA

År: 2000

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Guy Pearce, Joe Pantoliano, Carrie-Anne Moss, Jorja Fox

IMDb: 8.7 Top 250 #29

Leonard Shelby är en man plågad av en mycket sällsynt form av minnesåkomma; han har defekt korttidsminne, vilket får honom att glömma allt som händer inom fem minuter. Därför för han konstant anteckningar och tar bilder med Polaroid-kamera. Trots sin åkomma så försöker han lokalisera sin frus mördare för att utkräva hämnd.

Åkomman som hindrar en person att skapa nya korttidsminnen kallas anterograde amnesia. I korthet innebär det att en händelse, antingen drogrelaterad eller fysisk skada på hjärnan, förhindrar en person från att skapa nya minnen. Dock kommer personen ihåg allt som hände innan händelsen. Filmens huvudkaraktär, Leonard, lider av just den här åkomman.

För att ge tittaren en större förståelse för den här sortens situation berättas filmens historia inte i kronologisk ordning. Filmen börjar med att visa historiens slut och filmens slut visar historiens början. Filmen i sig spelas dock inte upp baklänges, i bemärkelsen att händelser och dialog inte sker baklänges. Utan vi får istället uppleva Leonards fem minuters minnen berättade från början till slut men utan att veta vad som föranlett händelsen. Efterföljande scen visar ett tidigare fem minuters minne som förklarar föregående minne. Som tittare gäller det alltså att koncentrera sig och pussla ihop minnesfragmenten för att hänga med i historien. Mellan dessa fem minuters minnen visas korta svartvita klipp där Leonard berättar om sitt tidigare liv för någon över telefon.

Med tanke på den speciella berättarstilen Christopher Nolan valt att använda sig av förändras också förutsättningarna för hela genren. Vanligtvis är det ”hur ska detta sluta?” tankegången som skapar spänning och intresse i en thriller. I Memento lyckas Nolan skickligt knyta intresset till ”varför gjorde han så?” och gör det till filmens drivkraft. Det här är en fräsch approach och definitivt en bidragande orsak till filmens storhet. Guy Pearce spelar Leonard. Då hela filmen kretsar kring Leonard är Pearce mer eller mindre med i alla filmens scener. Pearce gör det hela mycket bra och har troligen aldrig varit så här övertygande. De svartvita scenerna domineras av Pearce berättarröst, och hela konceptet fungerar väl då de bidrar till att man lär känna Leonard på djupet.

Mementos sista svartvita scen övergår på ett snyggt och smidigt sätt till färg via ett polaroidkort. Den här övergången skvallrar om hur hela historien egentligen borde utspela sig. Skulle man se Memento ”framlänges”(vilket man kan om man köper den engelska specialutgåvan, har inte sett den själv) hade filmen börjat med alla svartvita scener i rad för att sen via polaroidkortet övergå till att visa alla scener i färg, från sista till första.

SPOILERVARNING, läs inte följande stycke om du inte sett filmen. Min teori är att Leonard är den som dödat sin fru med insulin och inte Sammy Jankis, som Leonard bestämt hävdar. En sak som talar för detta är att i några klipp med Sammy skymtar Leonards ansikte förbi sekundsnabbt istället för Sammys. Teddy vet att Leonard själv dödat sin fru och utnyttjar Leonards tillstånd för egen vinning. Detta genom att manipulera bevis och ledtrådar och på så sätt låta Leonard döda män som han tror mördat hans fru. I ett bråk avslöjar Teddy hur det egentligen ligger till, detta upprör Leonard och han manipulerar sig själv att förfalska bevis för att rikta jakten efter sin frus mördare mot Teddy. Då Leonard inte kan skapa nya minnen kan han aldrig komma ihåg känslan av upprättelse efter att dödat fruns mördare, detta gör att han är fast i en evig jakt på den känslan. /SPOILER

Memento är en av 2000-talets bästa filmer och borde ses av alla som uppskattar en tankenöt eller bara en spännande thriller. Memento är, motsägelsefullt nog, en riktigt minnesvärd film.