Titel: Every Day

Genre: Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: Richard Levine

Skådespelare: Liev Schreiber, Helen Hunt, Carla Gugino, Eddie Izzard

IMDb: 5.6

Vid första anblicken verkar Ned ha det perfekta livet. Gift med Jeannie, två välartade söner, ett vackert hem och ett välbetalt jobb som manusförfattare. Men under ytan håller hans tillvaro på att slås i kras. Allt kulminerar när Jeannies bittre far flyttar in hos familjen.

Hur dåligt måste ett manus vara för att en filmstudio i Hollywood inte ska köpa det? Det är frågan man sitter och begrundar när eftertexterna till Every Day rullar. Every Day är den sorts film som aldrig borde fått grönt ljus på produktionsstadiet. Och hur man lyckades knyta rutinerade namn som Helen Hunt och Liev Schreiber till produktionen kommer för alltid förbli ett mysterium. Skådespelarna insåg nog när de kom till inspelningen vad det var för skit de skrivit under att göra. Vilket i sådana fall förklarar varför alla verkar agera på autopilot.

Familjen vi får följa i Every Day tampas med problem som alla ”vanliga” familjer tampas med; ingen tid för passion, barn att uppfostra och sjuka föräldrar. Men för just den här familjen är de här ”vardagsproblemen” otroligt betungande och jobbiga. Filmen försöker heller inte gå djupare och förklara varför de här problemen är extra jobbiga för just den här familjen. Kort och gott är Every Day en 90 minuter lång redogörelse för problem som kan uppstå i en familj. Varför ska jag bry mig om just den här familjens öde? Vi har en galen diktator i Afrika som slaktar sitt eget folk, vi har flodvågor och kärnkraftshaverier i Japan, varför ska jag engagera mig det minst i en självömkande familjs tråkiga berättelse?

Svaret är kort och gott; det finns ingen anledning. Se inte den här filmen, det är 90 minuter du aldrig får tillbaka av dit liv. Spendera de 90 minuterna visare.

Titel: Black Swan

Genre: Drama/Thriller

Land: USA

År: 2010

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder

IMDb: 8.5 Top 250: #64

Precis som för de flesta ballerinor kretsar hela Ninas liv kring balett och hon är en av de hårdast jobbande ballerinorna i New York City Ballet Company. När det blir dags att ersätta prima ballerinan Beth står Nina på tur. Hennes första projekt blir Svansjön. Dock får hon oväntad konkurrens av nykomlingen Lily som imponerar stort på regissören med sin sensualitet och passion. De två utvecklar en udda relation samtidigt som Nina blir mer och mer desperat och frågan är hur långt hon är villig att pressa sig själv för sin karriär.

Då Nina vigt hela sitt liv åt baletten har hon helt försakat att leva, utvecklas som människa och bygga känslor för andra personer. Istället har hon hela tiden strävat efter att uppnå perfektion med sin balett, något som inneburit en enorm press både från sin omgivning men framförallt från sig själv. Ninas nya huvudroll kräver att hon kommer i kontakt med sina känslor för att vara övertygande. När känslorna sakta får ta plats i Ninas pressade psyke startar en mörk och kaotisk resa. Black Swan är en visualisering av denna mörka resa, eller mänskliga känslotillstånd om man så vill. Och vilken resa vi bjuds på.

Darren Aronofsky tar med oss på en nattsvart resa djupt in i det mänskliga psyket. Sin vana trogen låter han filmen ingjuta starka känslor av obehag när mörkret och det mänskliga förfallet sakta tar mer och mer plats. Berättelsen stegrar också i intensitet ju närmare ruinens brant vi kommer. Mot slutet sitter man iskall i biostolen med varenda muskel på helspänn och känner att man vill blunda, samtidigt som det enda man kan göra är att stirra på det som spelas upp framför ögonen. Att bildspråket är ganska färglöst och dystert är inte särskilt förvånande. Vad som däremot förvånar är hur skrämmande balettmusik kan vara. Man har valt att enbart använda sig utav balettmusik i produktionen. Ett val som känns perfekt med tanke på att filmmakarna lyckas förmedla såväl lugn och skönhet som skräck och obehag med musiken.

Natalie Portman plockade hem en guldstatyett på årets Oscarsgala för sin insats i Black Swan. Helt välförtjänt tycker jag, trots att jag knappt hunnit se någon av de andra nominerade filmerna, så briljant är hennes rollprestation. Portman som vanligtvis är charmig och söt som socker går knappt att känna igen i rollen som Nina. Utmärglad, paranoid och knäckt är ord som beskriver hennes karaktär, och Portman lyckas gestalta dessa med bravur.

För mig var det faktum att filmen kretsade kring balett lite avskräckande på förhand. Dock var detta helt obefogat, Black Swan är ingen typisk balettfilm. Även om baletten får stort utrymme i filmen så är den egentligen bara en katalysator i sammanhanget. För mig bidrog istället baletten till att bygga obehag, närbilder på fötter och fotleder samt knakande ljud under danssekvenser signalerar allt annat än välbehag. Black Swan är en mörk och obehaglig film som ändå på något skruvat vis är fantastiskt vacker. Se den.

5/5

Titel: The Wrestler

Genre: Drama

Land: USA

År: 2008

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood

IMDb: 8.2 Top 250 #160

I slutet av 80-talet stod wrestlaren Randy “The Ram” Robinson på toppen av sin karriär. Tjugo år senare är hans stjärnstatus ett minne blott. Tillvaron är dyster men lyses upp av helgerna då Randy brottas i slitna gymnastikhallar inför några få men dedikerade fans. Då Randy, sliten av det hårda livet, tappat kontakten till sin dotter är det endast kärleken till sporten som driver honom framåt.

Precis som Darren Aronofskys Requiem for a Dream är The Wrestler en mörk och dyster historia. Dock finns det här en del ljuspunkter och glädjeämnen som gör filmen lite mer lättsmält än den nattsvarta Requiem for a Dream. The Wrestler är även mer av ett personporträtt och skildrar endast The Rams livsöde, till skillnad från de tre livsödena som skildras i Requiem for a Dream. Filmen är inspelad med handkamera vilket ger det hela en dokumentär känsla som passar filmen och historien bra. The Ram porträtteras på ett briljant sätt av Mickey Rourke, en insats som renderade i en Oscarnominering för Rourke. Jag tycker gott att han var värd att vinna också, men som vanligt är inte jag och Oscarjuryn helt överens.

Även om The Wrestler är bra, till och med riktigt bra, så känner jag mig ändå lite snuvad på konfekten. Förutsättningarna finns för ett riktigt mästerverk, men historien lyckas inte riktigt gripa tag i mig på det sätt jag hoppats på. Jag tror filmen hade mått bra av att vara lite längre. Då hade relationen till dottern fått en chans att utvecklas. Som det är nu känns den lite åsidosatt. Dock är det fortfarande rörande att följa The Ram, en sliten och skadad föredetting som gör allt i sin makt för att hålla kvar vid det enda liv han känner till. Hans enda vän är strippan Cassidy. Precis som Randy kämpar hon för att hålla kvar vid det liv hon känner till. Även om de kämpar mot olika fiender, Randy mot sin kropps slitage och Cassidy mot ålderns påverkan, är det den sorgliga viljan att vägra släppa det förflutna som är grunden till deras vänskap. Något som, trots att det är sorligt, är ganska vackert.

The Wrestler är en bra film som är så där härligt dyster och vacker. Klart sevärd om du är på jakt efter en film som inte följer den klassiska Hollywoodmallen.