Titel: Eragon

Genre: Äventyr

Land: USA

År: 2006

Regi: Stefen Fangmeier

Skådespelare: Ed Speleers, Jeremy Irons, Robert Carlyle, John Malkovich

IMDb: 5.0

En dag hittar den fattige bondpojken Eragon en vacker blå sten i skogen. Men han upptäcker snart att den vackra stenen i själva verket är ett drakägg. När den gnistrande blå draken Saphira kläcks ur ägget förstår Eragon att de två nu för evigt delar varandras öde och att han har blivit en Drakryttare - en sorts krigare som Eragon tidigare bara har hört talas om i sagorna. Han sveps in i en värld av magi och upptäcker snart att han har makten att rädda - eller förstöra - ett helt rike.

Eragon är en filmatisering av Christopher Paolinis bok med samma namn. Jag har inte läst böckerna, det finns två och tydligen är en tredje på väg. Dagens betraktelse objekt baserar sig dock endast på den första boken. Paolini var 15 år när han skrev den första boken och det är något som märks oerhört väl även i filmen. Eragon känns i mångt och mycket som en lightversion av Sagan om Ringen, för barn – av barn, ungefär. Filmen är mer eller mindre varje barns ultimata fantasi visualiserad. En sagovärld, med en vacker prinssessa att rädda, onda makter att besegra, en vis mentor att ta lärdom från och framförallt en alldeles egen drake. Förutom att jag inte tillhör målgruppen för den här fantasin, är utförandet för simpelt och banalt för att verkligen engagera.

Filmens starkaste sida är att den stundtals levererar en fantastiskt snygg visuell upplevelse. Snygga svepande kameraåkningar över oerhört vackra miljöer varvas med bra effekter. Ett problem är dock att man försöker efterlikna Sagan om Ringen lite för mycket i att presentera storslagna vyer. I filmen bjuds vi på en fantastiskt vacker scen när våra hjältar rider längs en bergsrygg och ett vackert landskap breder ut sig bakom dem. Men försöker man gömma sig för ondskans arméer kanske man inte ska rida på en kal bergrygg där man syns på flera mils avstånd.

Ed Speleers är den unga herre som fått i uppgift att porträttera Eragon, och maken till dålig skådespelare får man leta länge efter. Jag, närmare två meter lång, skulle vara lika övertygande som dvärg i Snövit och de sju dvärgarna som Speleers är som Eragon. Som tur är Jeremy Irons med som Eragons mentor och balanserar upp scennärvaron en aning.

Begravet djupt under filmens alla brister finns det ändå en kärna av underhållningsvärde som gör att man kan ta sig igenom filmen med relativt gott mod. Hur paradoxalt det än låter tycker jag att filmen borde varit längre, på 104 minuter hinner man inte erbjuda det djup som både värld och karaktärer behöver i den här sortens film.

För dig som:

* Tycker att Harry Potters äventyr skulle passa bättre i Midgård

* Gillar äventyr och fantasi men inte har något emot förutsägbarhet

* Har överseende med usla ungdomsskådespelare

* Tycker att effekter och visuellt godis är viktigare än substans

2/5

Titel: The Book of Eli

Genre: Action/Sci-Fi

Land: USA

År: 2010

Regi: Albert Hughes & Allen Hughes

Skådespelare: Denzel Washington, Gary Oldman, Mila Kunis, Ray Stevenson

IMDb: 6.9

En ensam man, Eli, vandrar genom det som en gång var USA. Med sig har Eli en bok som han tror är mänsklighetens sista hopp och som han därför vaktar med sitt liv. På väg väster ut möter Eli en självutnämnd krigsherre som också inser bokens makt och inte skyr några medel för att få den i sin ägo. Men Eli tänker inte låta något eller någon stoppa honom från att fullfölja sin livsuppgift.

The Book of Eli inleds otroligt stämningsfullt med en fantastiskt snyggt filmad scen ute i en apokalyptisk skog, där vi får följa Eli när han jagar mat. Det dröjer drygt fem minuter innan de första meningarna av dialog yttras i filmen, detta bidrar verkligen till att förflytta tittaren in i den dystra framtiden som skildras. Filmen är genomgående fantastiskt snygg och bjuder på mycket visuellt godis. Musiken verkar vara vald med omsorg och kompletterar det visuella perfekt. Hela den dystotopiska framtidsvärlden skildras snyggt och detaljrikt.

Att recensera The Book of Eli utan att dra paralleller och jämföra den med The Road känns som en smärre omöjlighet. Filmerna har en hel del gemensamt. Övergripande kan man säga att The Book of Eli känns som en light, Hollywood, variant av The Road. Filmen bjuder på mer action och fart, där finns en potentiell relation mellan en man och en kvinna, och istället för totalt elände och bara mörker finns här ljusglimtar och en tydlig antagonist i form av Gary Oldman. Helt enkelt en The Road med ingredienser för att passa en bredare publik och spela in mer slantar runt om på biograferna.

När det gäller Gary Oldman och Denzel Washington kan man aldrig använda termer som dålig eller svag, båda två är oerhört kompetenta skådespelare. Och det visar de även i den här filmen även om ingen av dem gör någon av sina mer minnesvärda roller. Mila Kunis, som spelar den kvinnliga huvudrollen, är en duglig skådespelerska. Hon gör absolut inte bort sig i sammanhanget men hennes främsta bidrag till filmen är att agera ögongodis, något hon gör mycket väl.

Jag gillar filmer som skildrar en dystotopiskframtid, därför är det kanske inte helt förvånande att The Book of Eli föll mig i smaken. Personligen föredrar jag dock The Road som är tyngre, hemskare och långsammare. Men vilken av filmerna man gillar bäst avgörs helt av tittarens preferenser. Så ogillade du The Road kan du ändå ge The Book of Eli en chans, för fastän att de har mycket gemensamt så skiljer de sig samtidigt mycket åt.

4-/5