Titel: Kick-Ass

Genre: Action/Komedi

Land: USA

År: 2010

Regi: Matthew Vaughn

Skådespelare: Aaron Johnson, Nicolas Cage, Mark Strong, Chloe Moretz

IMDb: 8.3 Top 250: #144

Dave Lizewski är en vanlig gymnasieelev som har ett stort intresse för serietidningar. En dag bestämmer han sig för att bli en superhjälte, trots att han inte har några krafter eller någon egentlig anledning.

När jag först såg trailern till Kick-Ass blev jag väldigt tveksam till hur vida det här skulle vara sevärt eller inte. Återigen har jag dock fått lära mig att trailers bara är missvisande och inte förtjänar någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Förra gången jag lärde mig detta var när jag såg trailern till Max Payne, filmen verkade överjävligt fräck men sen visade den sig vara en av de sämsta filmerna i modern tid. Den här gången är emellertid läxan betydligt trevligare då något som verkade vara en medelmåttig och ointressant film visade sig vara knappt två timmar ren underhållning.

Kick-Ass börjar ganska försiktigt och verkar inte skilja sig nämnvärt från någon annan amerikansk tonårskomedi. Men sen som en blixt från klar himmel levererar den grova skämt och ultravåld i mängder. Just här ligger en av filmens styrkor, att den mellan våldet och skämten, som är av grövre karaktär, återgår till den lite smålama tonårskomedikänslan. Detta gör att varje gång filmen växlar upp i tempo blir man tagen på sängen och förtjusningen desto större. Man ska inte låta sig luras av att Kick-Ass är en actionkomedi eller att framsidan ser trevlig ut. Filmen är otroligt våldsam och vi får se mängder med coola avrättningar och actionscener som skulle passa in i vilken John Woo rulle som helst.

Filmen är inledningsvis en parodi på superhjältegenren i allmänhet men övergår mer och mer åt att vara en vanlig superhjältefilm. Något som ändå skiljer Kick-Ass från andra filmer i genren är att den har en enorm självdistans vilket gör att man accepterar alla klichéer och ser underhållningsvärdet i dem istället för att irritera sig på dem. I de flesta filmer irriterar det mig när barn lyckas överlista/slå vuxna personer. Men här lyckas tolvåriga Hit-Girl, som är filmens största behållning, slakta ett oändligt antal fullvuxna fiender utan att det irriterar. Det är bara ren underhållning.

Kick-Ass är en frisk fläkt i superhjältefilmsgenren och den kickar verkligen ass. Filmen är både rolig och fruktansvärt våldsam, har man åldern inne för att få se den så se den!

Titel: There Will Be Blood

Genre: Drama

Land: USA

År: 2007

Regi: Paul Thomas Anderson

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Paul Dano, David Warshofsky

IMDb: 8.2 Top 250: #129

Det är slutet på förra sekelskiftet och Daniel Plainview och hans son letar efter oljefyndigheter i USA. När de hittar en stor oljefyndighet i Kalifornien får de problem av en ung präst som sätter käppar i hjulen för dem och vill ha sin del av oljeförmögenheten.

There Will Be Blood är en två och en halv timme lång skildring av en persons handlösa fall ner i ondska och girighet. Daniel Plainview är en entreprenör i oljebranschen som inte låter någonting komma i vägen på hans väg till framgång. Inledningsvis verkar han vara en bildad, vältalig och delvis kärleksfull affärsman och pappa. Men i takt med att han kör över mindre farthinder på vägen mot framgång så börjar också hans sanna personlighet bubbla upp till ytan. Det är en personlighet som fullkomligt domineras av hat mot allt levande och en omättlig girighet. Sakta men säkert tar hatet och girigheten över och vältaligheten och de uns av kärlek som fanns är som bortblåsta. Till slut finns bara hatet kvar och då blir tillflyktsorten alkohol i mängder. Att följa Daniel Plainviews resa från vettig affärsman till fullkomlig sociopat är otroligt fascinerande och skrämmande.

Daniel Day-Lewis vann en Oscar för sin rolltolkning av Daniel Plainview och jag har svårt att se någon i historien som förtjänat sin Oscar mer. Han fullkomligen dominerar filmen, eller rättare sagt han ÄR filmen. Han ger en så otroligt trovärdig tolkning av en persons resa mot total galenskap och ondska att man är helt övertygad om att Daniel Plainview är en riktig person. Detta leder i sin tur till att man blir smått mörkrädd då Daniel Plainview är bland de obehagligaste personer som figurerat i en film. Jag vill nästan gå så långt som att påstå att Daniel Day-Lewis bjuder på den starkaste rollprestationen genom tiderna här. Paul Dano spelar Eli, en lokal präst som försöker få sin del av oljerikedomarna och på så sätt blir han Plainviews främsta antagonist. Han gör det riktigt bra och hans karaktär är också högst obehaglig. Jag tycker det är bra att det finns en så tydlig konflikt i filmen, det ger liv och fart åt en annars otroligt långsam film. Filmens långsamma tempo ger karaktärerna ordentligt med utrymme att utvecklas men på sina ställen går det för sakta och man tappar intresset lite.

There Will Be Bloods enda brist är egentligen att den aldrig lyckas engagera tittaren fullt ut. Att följa Daniel Plainviews livshistoria är intressant, men det räcker inte riktigt ända fram. Dock ska det anmärkas att hans livshistoria är otroligt välpaketerad. Förutom det förstklassiga skådespelet bjuder även på filmen på ett vackert och foto och en originell användning av musiken. Musiken skiljer sig mycket från den ton som resten av filmen har, under vissa scener tar den över scenen helt och hela historien förs mer eller mindre fram av musiken.

There Will be Blood är ett sevärt drama som levererar den starkaste rolltolkningen man kan se i en film, bara det är en anledning att se den. Utöver det är det en bra film men för mig lever den ändå inte riktigt upp till förväntningarna.

Titel: Robin Hood

Genre: Äventyr/Drama/Action

Land: USA

År: 2010

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett, Mark Strong, William Hurt

IMDb: 7.4

Kung Richard dör på ett korståg genom Frankrike. Av en slump faller det på bågskytten Robin Longstride och att föra hem kungens krona till England. Väl hemma möts Robin av ett utblottat England som nu styrs av den inkompetente prins John. Ofrivilligt hamnar Robin i centrum för motståndskampen.

Gladiator är en fantastisk film som bjuder på allt man kan önska sig från en film i genren. Ridley Scott var mannen bakom Gladiator och i huvudrollen såg vi Russell Crowe. Dessa båda herrar har nu återförenats för att ge oss en ny tolkning av historien kring Robin Hood. Automatiskt blir det så att man jämför Robin Hood med Gladiator då de har mycket gemensamt. Då Gladiator är en jäkligt tuff film att jämföra sig med framstår Robin Hood i mångt och mycket som en snäll lillebror till Gladiator.

Historien utspelar sig i ett tidigt skede av Robins liv och redogör för bakgrunden till den klassiska Robin Hood historien. Tillvägagångssättet är det samma som det Christofer Nolan använde när han spelade in de nya filmerna om Batman. Och jag gillar det! Jag tycker det är intressant att få lärdom om dessa hjältars rötter och vad som motiverade dem inledningsvis. Just karaktären Robin Hood tycker jag är en av filmens absolut starkaste sidor. Det är intressant att följa hans utveckling från en vanlig soldat som i första hand ser till sina egna intressen och inte de fattigas till den rebell och folkets man som han är i de klassiska berättelserna. Russell Crowe gör ett gediget arbete med att gestalta Robin Hood. Hans buffliga och råa look passar perfekt till den här lite djupare och nyanserade skildringen av en annars genomgod hjälte. I övrigt är filmen sprängfylld med bra rolltolkningar, Mark Strong passar perfekt som girig skurk och William Hurt är gjuten i rollen som rådgivare till kungen.

Något som skiljer Robin Hood avsevärt från Gladiator är det faktum att filmen är mycket lättsammare. Karaktärernas relationer och scenerna mellan striderna innehåller mycket humor och värme. Och förvånansvärt nog fungerar humorn bra och flyter in i historien på ett naturligt sätt som annars är ovanligt i Hollywoodfilmer. Stridsscenerna däremot tycker jag inte fungerar lika bra, det är till och med så att de är filmens svagaste punkt. Och så ska det självklart inte vara i den här genren. Jag får känslan av att man siktat för hårt mot en lägre åldersgräns än Gladiator och resultatet blir stridsscener med mindre blod men framförallt snabbare och kortare klipp för att man inte ska hinna se så mycket. Det här är väldigt synd då historien verkligen ger förutsättningarna för att skapa något riktigt bra.

Robin Hood är en bra film som bjuder på våld, romantik, äventyr och hjältedåd. Dock kommer den aldrig upp i samma nivåer som Gladiator, så gå inte in i salongen med förväntningarna att det ska vara en ny Gladiator.

Titel: Memories of Murder/Salinui chueok

Genre: Thriller

Land: Sydkorea

År: 2003

Regi: Joon-ho Bong

Skådespelare: Kang-ho Song, Sang-kyung Kim, Roe-ha Kim

IMDb: 8.1

Handlingen baseras på verkliga händelser och skildrar jakten på Sydkoreas första seriemördare. Seriemördaren mördade och våldtog ensamma kvinnor och fallet förbryllade lokalpolisen. Efter att ett par offer påträffats får lokalpolisen hjälp från den statliga polisen för att lösa fallet.

Fastän jag hört en hel del positivt om Memories of Murder blev jag lite tveksam när filmens slut fanns utskrivet i handlingen. Men så här i efterhand är jag glad att jag inte lät det avskräcka mig från att ge den en chans, detta då Joon-ho Bong lyckas skapa en fruktansvärt spännande och tät thriller. Som åskådare sugs man mer eller mindre in i filmen från första bildrutan och man ges aldrig någon tid att reflektera över det faktum att man vet hur det hela slutar. Memories of Murder är i grunden en enormt mörk och obehaglig thriller, men på ett skickligt och naturligt sätt lyckas man ändå involvera en hel del humor i mixen. Humorn får dock stå åt sidan när filmen tätnar till och närmar sig slutet. Men inledningsvis bidrar den till att ge karaktärerna extra dimensioner vilket ökar deras trovärdighet. Och detta behövs då filmen innehåller en hel del ”udda” karaktärer som behöver kontrasten mellan humorn och allvaret för att kännas mänskliga.

Memories of Murder bjuder på ett föredömligt visuellt arbete och en fantastisk användning av sin musik. Filmen innehåller mängder med vackra och magiska vyer över den sydkoreanska landsbygden och det är stundtals nästan så att man blir sugen på att resa dit. Bong arbetar mycket med ljus och kontraster i det visuella. Jag tycker det är smakfullt och passande att bilden tappar färg och blir dyster när något sorligt håller på att inträffa. Och på samma sätt är det härligt att se en otroligt färgglad och ljus bild när personerna ingjuts av hopp. Musiken används efter samma principer och framförallt i de spännande partierna är den en riktig stämningshöjare.

Memories of Murder är en otroligt bra thriller som slår de flesta av sina amerikanska vänner på fingrarna. Det är synd att den inte fått mer uppmärksamhet då den helt klart har kvalitéer nog att tilltala alla som uppskattar en spännande film.

Titel: The Hurt Locker

Genre: Krig/Drama

Land: USA

År: 2008

Regi: Kathryn Bigelow

Skådespelare: Jeremy Renner, Anthony Mackie, Guy Pearce, David Morse

IMDb: 7.9

När det amerikanska bombröjningsteamet i Bagdad får en ny befälhavare kastas de unga bombexperterna ut på ett hisnande uppdrag i den sönderskjutna storstaden. Kan man överleva ett jobb som bokstavligen är en tickande bomb?

The Hurt Locker blir för mig lidande av sina egna framgångar. Förväntningarna blir skyhöga när en film kammar hem alla de tyngre Oscars statyetterna och får omdömen såsom ”en av årets bästa filmer” (SVT) och ”den bästa krigsfilmen sedan Apocalypse Now” (Filmstar). I mångt och mycket är The Hurt Locker en riktigt bra och intensiv krigsfilm som levererar allt det man förväntar sig av en krigsfilm. Tyvärr faller den på målsnöret då den inte klarar av att leva upp till sin egen hype.

Filmen är inspelade både med vanliga handhållna kameror och riktiga proffskameror från filmstudion. Det här är ett smart val då de handhållna kamerorna ger en dokumentärkänsla som bidrar till att skapa autenticitet och närhet till händelserna i filmen. Proffskamerorna möjliggör att man kan skapa coola och maffiga krigsscener i bästa Hollywoodanda. Just krigsscenerna är The Hurt Lockers starkaste sida, man lyckas mycket bra med att göra dem otroligt intensiva och spännande. Dels är det den tickande bomben som väntar på att desarmeras som bygger upp spänningen, men framförallt är det känslan av att Bagdad är en farlig stad där alla invånare är potentiella fiender som gör scenerna så nervkittlande.

Även om krigsscenerna är The Hurt Lockers starkaste sida så är de också en stjälpande faktor för filmens helhetsintryck. Kathryn Bigelow och kompani har nog varit väldigt medvetna om att deras krigsscener hållit högklass och därför har man packat filmen sprängfylld med dessa. Detta gör att det blir lite ”tv-spels”-känsla över det hela, att man går från ett uppdrag till ett annat utan någon egentlig röd tråd eller syfte. Man lyckas visserligen flicka in krigets påverkan på soldaternas psyke lite här och där men det känns definitivt som ett sekundärt fokus. Jag hade gärna sett att man utökat filmens längd med en halvtimme och gett karaktärerna och livet mellan uppdragen mer utrymme.

Inledningsvis när Jeremy Renners karaktär introduceras känns han otroligt felplacerad i den här sortens seriösa krigsskildring. Detta då karaktären först uppfattas som en övermänsklig enmansarmé som bättre hade passat in i en rulle med Stallone från 80-talet. Men ju längre filmen lider desto mer nyanserad och mänsklig framstår karaktären och Renner gör en otrolig insats i huvudrollen för att förmedla detta. Dock har karaktären/filmen en ”enmansarmésekvens” mitt i allt som verkligen inte passar in i helheten och drar ner mitt helhetsintryck av filmen.

The Hurt Locker är en snygg och spännande men aning ojämn krigsskildring. Något som kändes fräscht med filmen var att den inte kändes överdrivet patriotisk och flaggviftande som annars amerikanska krigsproduktioner har en tendens att göra (slutet på Saving Private Ryan någon?). Filmen har dock fått oförtjänt mycket hype och jag har svårt att förstå hur den kunde knipa de finaste Oscars statyetterna framför ögonen på Avatar. Men sen å andra sidan är det inte första gången jag och Oscarsjuryn tycker olika.

Titel: Alien

Genre: Skräck/Thriller

Land: USA

År: 1979

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Sigourney Weaver, Tom Skeritt, John Hurt, Ian Holm

IMDb: 85. Top 250: #43

Besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör upptäckten att där finns en livsform som inte är vänligt sinnad. Nu måste besättningen dels slåss för sin egen överlevnad, men även för hela mänsklighetens.

Alien är en film som vid sin release revolutionerade både skräck och science fiction genren. Nu för tiden räknas den som en riktig klassiker och det är inte många negativa adjektiv som används när Alien diskuteras. Och det med all rätt, Alien är i mångt och mycket en genial film.

Ridley Scotts val att låta filmen börja i ett oerhört långsamt tempo och verkligen låta alla karaktärer få utrymme ger filmen en bra grund att stå på. Att sedan sakta men säkert bygga upp intensiteten och spänningen spikar fast tittaren i soffan. När Scott sedan väljer att låta intensiteten och spänningen kulminera för att sen återgå till ett oerhört lugn skapar han ett perfekt tillfälle att överaska tittaren. Den största fördelen med att stundtals våga dra ner på tempot är att karaktärer och händelser hinner utvecklas ordentligt, vissa partier känns nästan mer som en dramafilm, något som är mycket ovanligt i skräckgenren. En annan fördel är att man som tittare hinner sänka garden vilket ger större möjligheter för regissören att skrämma livet ur en.

Även om Scott lyckas lysande med att skapa en klaustrofobisk känsla på skeppet och användandet av ljus och ljud verkligen ger filmen en nerv så handlar det hela i slutändan om ett monster. Ett monster som måste förlita sig på specialeffekter för att vara trovärdigt. När man diskuterar Alien är det här ungefär som att svära i kyrkan men specialeffekterna har åldrats vilket tyvärr gör att filmen tappar i kvalité. När monstret är i bild rör det sig otroligt stelt och ser plastigt ut, detta bryter all form av nerv och spänning som byggts upp. Som tur är förlitar sig Scott till största del på andra, ovan nämnda, metoder för att skapa spänning och skräck och själva monstret är inte i bild alltför ofta.

Alien är en klassisk film som alla borde ha sett minst en gång. Tyvärr har dess specialeffekter gjort att filmen tappat med åren, dock är det fortfarande en mycket bra film som spelat en viktig roll i filmhistorien.