Titel: Inception

Genre: Thriller/Action/Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Ellen Page, Joseph Gordon-Levitt, Ken Watanabe

IMDb: 9.3 Top 250: #3

Dominic Cobb är en skicklig tjuv, den absolut bästa på att stjäla värdefulla hemligheter från människors undermedvetna när de drömmer. Cobbs ovanliga förmåga har gjort honom till en åtråvärd spelare i denna förrädiska nya värld av industrispionage, men det har också gjort honom till en internationell flykting och kostat honom allt han någonsin älskat. Han erbjuds ett betydande uppdrag där han istället för att stjäla heligheter ska plantera en idé i en företagsledares undermedvetna. Om han lyckas så skulle det kunna vara det perfekta brottet.

Vanligtvis när en film har premiär mitt i sommaren brukar det vara en typisk blockbuster från Hollywood, sprängfylld med just rätt mix av underhållning/action/romantik och med några av de större namnen i huvudrollerna. Inception är inte en typisk blockbuster, allt är inte färdigpaketerat och självklart utan filmen utmanar tittaren och det gäller att inte slumra till om man vill hänga med i vändningarna. Christofer Nolan har med Inception kombinerat element från sina tidigare filmer, från Batman Begins och The Dark Knight har han tagit det fartfyllda berättandet, de snygga actionscenerna och det höga underhållningsvärdet. Från Memento och The Prestige har han tagit ett välskrivet och smart manus och ett originellt berättande. När han kokar ihop dessa ingredienser får vi Inception, en film som är smart och har flera nivåer i sitt berättande samtidigt som den bjuder på underhållning och action av absolut världsklass.

Ska man förklara vad Inception handlar om blir det snabbt väldigt komplext, ibland är karaktärerna i verkligheten, ibland i en dröm eller rent av i en dröm i en dröm osv. Tycker ni det låter rörigt? Då kan ni andas ut, för med Nolans stadiga hand vid rodret blir det hur enkelt och tydligt som helst. Hans korsklippande mellan olika ”drömnivåer” är mästerlig och allt flyter på felfritt. För att försäkra sig om att vi i publiken verkligen ska följa med i svängarna så är det tydliga skillnader i vilka miljöer som de olika ”drömnivåerna” utspelas i. Nolan har till stor del med sig samma gäng som han gjort Batman filmerna med. Detta syns verkligen, specialeffekter, miljöer och klippning ser lika fantastiska ut som de gör i Batman filmerna. Även Hans Zimmer har följt med på äventyret och hans musik är verkligen dominant. Den tar inte över scenerna, men den är utan tvivel markernade och höjer verkligen filmens intensitet.

Hela konceptet som filmen är uppbyggd kring tilltalar mig och jag tycker manuset är välskrivet. Dock finns det en detalj som stör mig; Dominic Cobb tar sig ann detta farliga uppdrag då arbetsgivaren lovar att hans historik i USA stryks så att han kan återvända hem och träffa sina barn. Varför kan inte barnen bara flytta till Europa istället, verkar betydligt smidigare. Men det måste väl vara för att USA är världens bästa land och ingen vill flytta därifrån.

Efter alla vändningar och hopp mellan olika ”drömnivåer” tar filmen slut. Och slutet lär diskuteras långt längre än vad filmen visas på bio. Jag gillar verkligen slutet då det lämnar mycket öppet för tolkning och man kan fundera kring vad som varit dröm och vad som varit verklighet i filmen. Om man vill kan man bortse från den problematiken och helt enkelt bestämma sig för att det är ett lyckligt eller tragiskt slut beroende på vad man föredrar. SPOILERVARNING Personligen tror jag att hela filmen är Dominic Cobbs dröm och att vi som tittare aldrig får se ”verkligheten”. Detta skulle förklara varför barnen inte kan komma till Europa, logik är ju inte alltid en dröms kännetecken. Men framförallt grundar sig min teori i den brist på mänskliga kontakter som drabbar alla filmens karaktärer utom Cobb. Om man bortser från en snabb puss så är det bara Cobb som egentligen har ett emotionellt band till en annan människa och om det är hans dröm är det inte konstigt att det är han och hans relationer som står i fokus.

Inception är utan tvekan sommarens bästa film, grym underhållning som ändå kräver eftertanke. I övrigt kan jag konstatera att årets två bästa filmer, Shutter Island och Inception har en gemensam nämnare i Leonardo DiCaprio. Snacka om att han utvecklats något enormt sedan Gilbert Grape och Titanic åren.

Titel: State of Play

Genre: Thriller

Land: USA

År: 2009

Regi: Kevin Macdonald

Skådespelare: Russell Crowe, Ben Affleck, Rachel McAdams, Helen Mirren

IMDb: 7.3

Mordet på en lovande kongressmans älskarinna leder den undersökande journalisten McCaffrey in i en härva av mörkläggningar och politiskt maktspel på hög nivå där enorma summor pengar och politisk heder står på spel.

Jag måste erkänna att jag allt som oftast är väldigt svag för thrillers som kretsar kring konspirationer. Jag fullkomligen älskar de ögonblicken där karaktärerna upptäcker ett samband man inte sett innan och de börjar ana vidden av konspirationen. State of Play har gott om dessa ögonblick. Filmen har även en väldigt bra nerv rakt igenom och fastän filmen mer eller mindre är helt dialogdriven hålls spänningen upp och man tappar aldrig intresset. State of Play är sprängfylld med duktiga skådespelare (alla utom Ben Affleck) som skänker intensitet och trovärdighet till historien.

Men filmens främsta egenskap tror jag ligger i själva konspirationen. Många konspirationsfilmer har en tendens att spåra ur lite när det visar sig vilken sanslöst stor och i många fall osannolik konspiration det rör sig om. I State of Play känns konspirationen hela tiden ytterst trovärdig, vilket inte är konstigt då handlingen baseras på Jeremy Scahills bok Blackwater: The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army (beställde boken direkt när filmen var slut då ämnet var riktigt intressant). Det är just konspirationens trovärdighet som jag tror ger State of Play ett litet försprång gentemot andra filmer i genren.

Något annat som behandlas väldigt skickligt i State of Play är synen på dagens journalistik. Dels ställer man de olika kanalerna som man kan använda för att föra ut sitt budskap mot varandra, papperstidningar vs Internet. Man ställer även journalistens hederskodex ”att alltid rapportera sanningen” mot ägarnas/arbetsgivarens önskan att sälja många lösnummer för att tjäna pengar. Även journalistens förmåga att vara objektiv när han ska rapportera en nyhet behandlas, där aspekter som journalistens etik och moral men även personliga anknytningar påverkar utfallet. Alla dessa ”ämnen” diskuteras flitigt bland journalister och det är kul att se en så nyanserad skildringen av en tidningsredaktion.

State of Play är en spännande thriller om en politisk konspiration av stora men trovärdiga mått. Filmen bjuder på bra skådespel och fungerar även som ett intressant inlägg i dagens journalistik debatt.

Titel: The Road

Genre: Drama/Thriller

Land: USA

År: 2009

Regi: John Hillcoat

Skådespelare: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Robert Duvall, Charlize Theron

IMDb: 7.5

Det enda de har kvar är varandra. Världen är i stort sett död efter en enorm kollaps av okänd art och av mänskligheten finns knappt någonting kvar, endast enstaka individer som inte hunnit lägga sig ner och dö än. En far och hans son går ensamma genom det ödsliga och förkolnade landskapet. Inget liv syns till och endast en svag vind kan skönjas. Kylan är bitande och snön som faller är grå. Himlen är mörk. De är på väg mot kusten trots att de inte vet vad, om någonting alls, väntar på dem där. De har ingenting kvar, förutom en kundvagn med ett fåtal tillhörigheter och en pistol att försvara sig med om de skulle bli hotade av någon av de fåtal förvildade människor vars enda mål är att överleva. Kärleken mellan far och son ställs mot en hopplöst skrämmande framtid, en framtid som skapats av människan.

Enligt den grekiska mytologin är kaos det ursprungliga tillståndet, det som fanns innan något annat. Ska man tro dystopin som målas upp i The Road så råder kaos även vid världens upphällning.  Dock är det inte samma sorts kaos, i den grekiska mytologin råder det kaos eftersom ingenting existerar och allt som finns är mörker. I The Road råder visserligen också mörker, men det är ett mörker som grundar sig i människans värsta egenskaper, dels gentemot varandra men även gentemot vår planet.

The Road är en oerhört obehaglig och tung film. Detta beror på att dystopin som Hillcoat skildrar känns så väldigt trovärdig. Allt från världen och miljöerna till händelserna i filmen känns realistiska och bidrar till att bygga upp en kolossalt mörk och nedstämd stämning. Filmens foto saknar mer eller mindre färger så det vi får se är genomgående en askgrå värld som ackompanjeras av dyster musik. Allt detta är i sig är redan en ganska sorlig framtid utan större hopp, men lägg där till det fåtal människor som överlevt katastrofen och nu gör vad som helst för att överleva. Människorna som överlevt gör inte ett dyft för att samarbeta och försöka överleva den vägen, istället tänker var och en på sig själv och brutala handlingar stapplas på varandra. Allt vad empati och medmänsklighet heter lyser med sin frånvaro. Fadern hävdar envist för sonen att godhet fortfarande finns kvar men varje gång de kommer i kontakt med andra människor agerar han som om ondska är allt som existerar. Det som gör skildringen av människornas agerande på ruinens brant så jävla obehaglig är att det redan nu, i jämfört goda förhållande, finns många människor som agerar på detta vis.

När filmen är över känns det som man blivit golvad av en stenhård rak höger och det är svårt att resa sig ur soffan. Även om jag tycker att slutet kommer lite väl plötsligt så tycker jag ändå att det är bra att det innehåller en strimma av hopp, annars hade jag troligen aldrig rest mig ur soffan. Man lämnas även med en ordentlig tankeställare. Även om man aldrig får veta vad det är som drabbat världen så diskuterar karaktärerna kring att de såg faran långt innan men inget gjorde. Exakt så agerar vi just nu, där vi alla är medvetna om riskerna med vår planet men där vi alla gömmer oss i mängden och undviker att ta ansvar.

Viggo Mortensen förtjänar ett omnämnande. Hans rolltolkning som pappan är helt lysande och varför Oscarjuryn inte valde att nominera honom är ett nästan lika stort mysterium som vad som drabbade vår planet i filmen.

The Road är förra årets bästa film och har man inte sett den så borde den vara det självklara valet nästa gång man står framför filmhyllan i videobutiken. Filmen är dock fruktansvärt tung så förbered dig på att vara lite nedstämd och tyngd timmarna efter den är slut.

Titel: Up in the Air

Genre: Drama/Komedi

Land: USA

År: 2009

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman

IMDb: 7.8

Ryan Bingham tillbringar större delen av sitt liv på resande fot för ett konsultföretag som tar hand om nedskärningar på andra företag. Han har ett mål i livet, att nå en viss resesträcka i American Airlines bonusprogram. Två olika kvinnor och ett bröllop får honom dock att fundera över sitt livsval och sina prioriteringar.

Jason Reitman, mannen bakom Thank You for Smoking och Juno, har snabbt blivit en personlig favorit. Detta eftersom jag tycker att han på ett välavvägt vis behandlar allvarliga ämnen och presenterar dem i en lättillgänglig och underhållande form. Up in the Air är inget undantag, här gör man satir över hur det kapitalistiska samhället låter företag kasta allt vad moral och etik heter åt sidan och utnyttja en samhällskris för att tjäna multum på den lilla människans bekostnad. Under filmens gång får vi flera gånger se personer bli sparkade, eller friställda (det låter vänligare), och dessa scener känns väldigt osminkade och påvisar tydligt det moraliskt tveksamma med att faktiskt tjäna pengar på att avskeda människor.

Precis som i Thank You for Smoking och Juno kretsar manus kring en person som har talet som främsta verktyg. Och just som i Reitmans tidigare verk gör detta filmen till stor del dialogdriven, vilket återigen fungerar utmärkt då manuset är välskrivet och dialogen både intressant och underhållande. George Clooney gör ett strålande jobb som Ryan Bingham, konsulten vars retoriska egenskaper oftast lyckas övertyga den avskedade att den givits en möjlighet istället för att ha förlorat något. Clooney visar en bredd i sitt skådespel jag inte sett innan och han förvandlar Ryan Bingham till en oerhört nyanserad karaktär som inte går att placera i något stereotypfack. Även om Clooneys rolltolkning är strålande så hamnar karaktären Ryan Bingham ändå lite i lä jämfört med Juno (Juno) och Nick Naylor (Thank You for Smoking).

Up in the Air har en hel del romantiska inslag, dessa fungerar väldigt bra. Man undviker de vanliga sockersöta fallgroparna som så många, främst amerikanska, filmer faller ner i. Istället för man fram de romantiska spåren via en och annan oväntad händelse vilket gör slutresultatet ovisst enda fram till mållinjen. Då det är ”kärleken” som helt plötsligt uppenbarar sig för Bingham och får han att omvärdera sitt liv är det viktigt att man vågar gå sitt eget håll med kärlekshistorien och håller den intressant genom hela filmen.

Gillar man något av Reitmans tidigare verk så kommer inte Up in the Air göra en besviken, det är en underhållande dramakomedi som bjuder på det mesta du kan önska dig av genren. Det ska bli intressant att se vad Reitman ska ge sig på för ämne härnäst nu när han behandlat tobaksindustrin, tonårsgraviditet och kapitalism.

Titel: Prince of Persia: The Sands of Time

Genre: Action/Äventyr

Land: USA

År: 2010

Regi: Mike Newell

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Gemma Arterton, Ben Kingsley, Alfred Molina

IMDb: 6.9

För att kämpa mot mörka krafter och förhindra dem att komma över en uråldrig dolk, som är nyckeln till att släppa lös tidens sand, måste prins Dastan motvilligt samarbeta med prinsessan Tamina.

Om man bortser från Prince of Persias premiärdatum (19:e maj) så har filmen alla ingredienser för att vara en typisk sommarblockbuster; där finns lättillgänglig action, humor, lite romantik, mycket äventyr men framförallt Jerry Bruckheimer hållandes i en stor påse med pengar. Och som oftast när den stora pengapåsen är framme blir resultatet ganska bra, förutsatt att det är en bra popcornrulle man är på jakt efter.

Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen som prins Dastan och han gör det bra. Rollen i sig är inte särskilt krävande (dock måste timmarna på gymmet varit det, fy f*n vad bitig han blivit) men kemin mellan han och Gemma Arterton känns helt naturlig vilket gör att deras gnabbande blir riktigt underhållande. Även om det bara är en biroll så är det ändå Alfred Molina i rollen som bandit/strutsentreprenör som lämnar den bästa eftersmaken, levererar en förtjusande rolltolkning med glimten i ögat.

Som sig bör i den här typen av film är det en hel del actionscener och jag tycker man lyckats riktigt bra med att fånga känslan från tv-spelen i striderna. Nu har jag bara spelat de senare spelen så jag kan inte göra någon bedömning gentemot de första klassiska spelen. Men i de senare spelen är det i alla fall så att storyn får stå åt sidan för coola actionscener och kanske inte helt oväntat är det även så i filmversionen. Man försöker sig dock på att involvera lite vändningar och twists i storyn men det går inte hem då man som åskådare räknat ut allt långt innan det avslöjas. Bruckheimer delar producentrollen med Disney, vilket jag tyvärr tror är orsaken till det lite väl ”perfekta” slutet.

Prince of Persia står sig bra jämfört med många andra tv-spelsadaptioner och det är en underhållande biofilm. Emellertid bjuder den inte på mycket mer, men är man på humör för lättsmält underhållning a la Hollywood blir man inte besviken.

Titel: The Day the Earth Stood Still

Genre: Science-Fiction

Land: USA

År: 2008

Regi: Scott Derrickson

Skådespelare: Keanu Reeves, Jennifer Connelly, Kathy Bates, Jaden Smith

IMDb: 5.5

För att rädda vår planet finns det bara en lösning. Att utplåna den mänskliga rasen helt. Utomjordingen Klaatu kommer till jorden med ett uppdrag; att rädda världen från människans angrepp och förstörelse.

1951 kunde man för första gången se The Day the Earth Stood Still på vita duken, av många räknas den till en av grundstenarna i science fiction genren, en genre som aldrig tilltalat mig fullt ut. Troligen beroende på att filmerna som omfattas av benämningen håller så oerhört blandad kvalité. Grundstenen från 1951 har jag inte lyckats se, men nu har jag i alla fall sett den bespottade nyinspelningen från 2008. Och vad som direkt kan konstateras är att The Day the Earth Stood Still inte är särskilt bra även om man saknar originalet i sin referensram.

Filmen faller överraskande nog inte på Keanu Reeves agerande, vilket annars är mer en regel än ett undantag när han finns med i rollistan. Hans träiga skådespel passar faktiskt riktigt bra för att porträttera utomjordingen Klaatu. Istället är det Jaden Smith som på egenhand mer eller mindre lyckas haverera en annars halvt fungerande popcornrulle. ”Lillvuxna” barn på film måste vara det mest irriterande moment man överhuvudtaget kan inkludera i en filmproduktion. Det finns många exempel på filmer där upplevelsen skadas eller totalt förstörs på grund av barn i för stora eller onaturliga roller. Varför envisas filmindustrin med att fortsätta skjuta sig själv i foten på detta vis?

I övrigt är faktiskt The Day the Earth Stood Still bitvis en småtrevlig science fiction film som gör ett inlägg i den pågående klimatdebatten. Ett ganska lamt inlägg ska dock tilläggas, troligen påverkar det bara amerikanska ungdomar som hellre hänger på biografen än i skolan, men det är tanken som räknas heter det ju.