Titel: Collateral

Genre: Thriller

Land: USA

År: 2004

Regi: Michael Mann

Skådespelare: Tom Cruise, Jamie Foxx, Mark Ruffalo, Jada Pinkett Smith

IMDb: 7.8

Max har i tolv år arbetat som taxichaufför i Los Angeles. En sen kväll får han en ovanlig kund, Vincent. Han är yrkesmördare och är i staden för att utöva sitt yrke, inte bara en utan flera gånger denna natt och han behöver en chaufför.

Collateral är inte bara en djupdykning i ett mörkt och våldsamt Los Angeles utan det är även en skildring av de mörkaste delarna av det mänskliga psyket. Inledningsvis känns karaktärerna aningen stereotypa, Max känns otroligt godhjärtad och väldigt principfast och Vincent upplevs precis så kall och likgiltig som en yrkesmördare behöver vara. Men samtidigt som den spännande taxifärden går från stopp till stopp i Los Angeles utvecklas också karaktärerna i bilen. Max skräck och hjälplöshet gentemot situationen byts sakta ut mot ilska och handlingskraft och en mörkare sida av Max börjar träda fram. Ju längre filmen lider desto mer tar han efter Vincent när han hamnar i trängda situationer. Vincents likgiltiga och kyliga fasad är intakt filmen igenom men vid några tillfällen så ser man en strimma av mänsklighet som är på väg att bryta sig igenom fasaden. Båda karaktärernas djup och utveckling är starkt bidragande till att Collateral står ut ur mängden.

Max och Vincent porträtteras av Jamie Foxx och Tom Cruise. Foxx imponerar på mig, vilket är första gången i hans karriär. Han hanterar rollen mycket bra och visar att han är en duktig skådespelare om han bara väljer rätt roller. Cruise presterar här sitt livs roll, han gör Vincent till en otroligt cool yrkesmördare. Absolut bland de bästa tolkningar av en yrkesmördare jag sett. Michael Mann står även han för en fantominsats, Collateral är en otroligt snygg film med flertalet genialiska partier. Min personliga favorit är ”breakdownet” när vargarna springer över vägen precis innan skottlossningen på diskoteket. Fantastiskt hur han lugnar ner hela filmen och sen sakta bygger upp stämning och tempo via musiken för att sen låta allt kulminera i totalt kaos minuter senare.

Något som irriterat mig tidigare gånger jag sett filmen är slutet. Jag har tyckt det känns för ”Hollywood-aktigt” och det har inte passat ihop med resten av filmen. Men den här gången irriterar det mig inte alls lika mycket, det är nästan så jag tycker det är vackert. Man lägger en fin grund med historien om mannen som sitter död sex timmar på ett pendeltåg i Los Angeles innan någon upptäcker att han är död, som ett bevis på storstadens opersonlighet och kyla. Framåt slutet har Max och Vincent ofrivilligt lärt känna varandra mycket väl, men likväl blir en av dem lämnade på ett pendeltåg för att dö. Jag tycker den här scenen knyter samman filmen mycket väl och blir en bra avslutning på en enormt spännande och intressant thriller.

Titel: Bröllopsfotografen

Genre: Komedi/Drama

Land: Sverige

År: 2009

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare: Björn Starrin, Kjell Bergqvist, Tuva Novotny

IMDb: 6.5

Robin är en bröllopsfotograf från en håla i Värmland. Han får uppdraget att plåta ett överklassbröllop i Djursholm, där han förälskar sig i brudens syster och försöker göra om sig för att passa in i den fina världen.

När man ska marknadsföra en produkt är det viktigt att man vet vilken målgrupp man vill nå ut till och varför de ska köpa just den här produkten. Om du i marknadsföringen lovar mer än produkten levererar blir kunden besviken och ditt varumärke skadas. Bröllopsfotografen lanseras som en komedi, dels proklameras detta på framsidan, trailern visar några roliga klipp från bröllopssessioner och framsidan signalerar tydligt lättsam komedi. Någon komedi är det här inte, skämten du får se i trailern är alla avklarade innan tio minuter har passerat. Resten av filmen är ett drygt romantisktdrama med en så klassisk dramaturgi att man kan räkna ut filmens alla skeden direkt efter att karaktärerna introducerats. Även filmens titel, Bröllopsfotografen, är ett kapitalt misslyckande då filmen inte alls handlar om en bröllopsfotograf utan om en hobbyfotograf från landet som fotograferar ETT bröllop.

Kjell Bergqvist, Tuva Novotny och Johannes Brost har förutom deras medverkan i Bröllopsfotografen en sak till gemensamt, nämligen att de alla här bjuder publiken på en lektion i överspel, modell grövre. Den ende som räddar lite värdighet till Bröllopsfotografen är Björn Starrin som faktiskt visar prov på viss komisktajming och närvaro. Jag måste även ställa mig frågande till Malmros användning av ljudeffekter, i filmens alla ”allvarliga” klimax har man valt att lägga in en ljudeffekt som påminner om laserkanonen på ett rymdskepp. Om detta är för att göra scenerna mer lättsamma eller om man tror att effekterna på något sätt ska förstärka allvaret låter jag vara osagt då de är ett misslyckande oavsett vilken funktion de fyller.

Bröllopsfotografen klarar sig undan bottenbetyget tackvare de inledande tio minuterna som håller hyfsad kvalité och Björn Starrins stabila försök att rädda ett sjunkande skepp.

Tanken är att den här TV kolumnen ska återkomma varje torsdag och ge tips på sevärda filmer som visas på tv under den kommande veckan. Kommer även att försöka varna ifall det går någon riktig kalkonrulle som bör undvikas till varje pris. Jag kommer inte lista alla filmer som går på tv under veckan utan bara ett antal utvalda, så den här kolumnen kan inte ersätta en tv-tablå. Jag kommer inte att involvera filmkanaler och liknande då omfattningen blir för stor, kanalerna som kommer innefattas är de vanligaste. Svt 1, Svt 2, Tv 3, Tv 4, Kanal 5, Tv 6, Kanal 8, Kanal 9, Tv 4+ och Svt 24.

L.A. Confidential (1997, Thriller/Drama, USA. Regi: Curtis Hanson)

Sex personer hittas brutalt mördade på ett nattöppet fik. En av de döda är en före detta polis, vilket får hans kollegor att arbeta extra hårt med att hitta den skyldige. Fallet verkar gå mot en snabb upplösning men poliserna Bud, Jack och Ed känner på sig att något inte stämmer. Spännande thriller som utspelar sig i 50-talets Los Angeles och behandlar korruption inom poliskåren. Otroligt stark rollista med Kevin Spacey, Russell Crowe, Kim Basinger, Danny DeVito och Guy Pearce.

Mitt Betyg: 4/5

IMDb: 8.4 Top 250: #63

Tid: Fredag – 22:00 – Svt 1

Bad Boys II (2003, Actionkomedi, USA. Regi: Michael Bay)

Narkotikapoliserna Mike och Marcus undersöker var det enorma utbudet av ecstasy kommer från och märker att en ny knarkkung håller på att ta över Miami. Will Smith och Martin Lawrence är tillbaka som poliserna Mike och Marcus, karaktärerna som blev bådas genombrott 1995. Filmen går på full gas från första till sista bildrutan och pistolfighter, biljakter och sexhumor avlöser varandra i ett otroligt tempo. Gillar man actionkomedier kommer man gilla Bad Boys II.

Mitt Betyg: 4/5

IMDb: 6.2

Tid: Lördag – 21:30 – Tv 3

Oldboy (2003, Action/Drama, Sydkorea. Regi: Chan-wook Park)

Oh Dae-su kidnappas och hålls inlåst i 15 år. När han väl kommer ut vill han ha reda på vem som gjorde det, och framför allt - varför? Hyllad hämndfilm som håller tittaren intresserade och på spänn rakt igenom. En av många bra och fräscha filmer som kommit från Sydkorea under 2000-talet.

Mitt Betyg: 4-/5

IMDb: 8.3 Top 250: #114

Tid: Lördag – 21:50 – Svt 2

Die Fälscher (2007, Drama, Tyskland. Regi: Stefan Ruzowitzky)

Salomon Sorowitsch är en judisk falskmyntare som för att rädda sitt eget liv samarbetar med nazisterna i en plan att förstöra de allierades ekonomi genom att infiltrera falska pengar och samtidigt fylla sina egna kassakistor med amerikanska dollar och engelska pund. Filmen vann Oscar för bästa utländska film 2007 och är ett drama som skildrar livet i ett koncentrationsläger ur en ny vinkel.

Mitt Betyg: 3+/5

IMDb: 7.6

Tid: Måndag – 22:00 – Svt 1

Personligen gillar jag egentligen inte trailers då jag tycker de avslöjar för mycket från filmen och oftast försämrar filmen när man väl ser den. Men för att locka tittare till Veckans ”Får-Inte-Missas” kommer trailern finnas här för alla er som är intresserade.

Titel: Alice in Wonderland

Genre: Äventyr

Land: USA

År: 2010

Regi: Tim Burton

Skådespelare: Johnny Depp, Mia Wasikowska, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway

IMDb: 6.9

19-åriga Alice återvänder till den magiska värld där hon upplevde sin barndoms äventyr. Där återförenas hon med sina gamla vänner, och med deras hjälp inser hon sin livsuppgift. Att störta Hjärter Dams terrorstyre i Underlandet.

Edward Scissorhands, Sleepy Hollow och Ed Wood är bara tre exempel på mycket bra filmer som Tim Burton och Johnny Depp gjort tillsammans. Resultatet när dessa herrar samarbetar är oftast oerhört fantasirikt och välgjort. Och Alice in Wonderland är inget undantag, fantasin flödar, världen är sprängfylld med udda karaktärer och allt ser otroligt snyggt ut. Johnny Depp spelar hattmakaren och gör som vanligt en utomordentlig rolltolkning. Jag tror dock han får passa sig för det börjar bli lite många ”tokiga roller” på kort tid och en viss känsla av repetition infinner sig. Som Alice ser vi Mia Wasikowska som är en ny bekantskap för mig. Hon hanterar rollen bra och har inga problem att hävda sig i en annars mycket rutinerad skådespelarensemble.

Trots att Alice in Wonderland har många positiva egenskaper och är en bra film så blev jag ändå lite besviken, hade förväntat mig mycket mer av Burtons mörka tolkning av historien. Just här ligger en stor del av filmens problematik, det känns som om Burtons vision är att göra en kolsvart variant av berättelsen. Men att göra mörka tolkningar går inte alltid hem hos filmbolagen då dessa oftast innebär att åldergränsen går upp vilket i sin tur leder till minskade intäkter. I det här fallet känns det som att filmbolaget satt ner foten och Burton har fått kompromissa vilket lett fram till denna elva års varianten. Detta leder till att mycket i filmen fastnar i ett mellanläge, det är varken mörkt eller ljust vilket gör att man inte lyckas ge filmen en tydlig atmosfär och känsla.

Jag såg filmen i 3D, vilket var både positivt och negativt. Man använder sig av betydligt fler ”direkta 3D-effekter” än vad man gjorde i t.ex. Avatar. Dessa fungerar bra och involverar publiken på ett smidigt sätt. 3D:n bidrar även till ett annat djup i bilden och här lyckas man betydligt sämre än Avatar. På flera ställen blir bilden direkt jobbig att titta på och 3D:n känns påtvingad. Något annat som jag tyckte drog ner filmupplevelsen var relationen mellan hattmakaren (Depp) och Alice (Wasikowska). I filmens inledningsskede känns relationen ganska anonym och trevande. Lite längre fram är de helt plötsligt oerhört tighta och man kan nästan känna av en romantisk underton, detta utan att man som tittare fått ta del av någon utveckling i relationen.

Alice in Wonderland är en välgjord och fantasifull film som är sevärd även om den inte riktigt lever upp till sin potential.

Titel: Videocracy

Genre: Dokumentär

Land: Sverige/Italien

År: 2009

Regi: Erik Gandini

Skådespelare: -

IMDb: 6.6

Kommersiell TV i Italien har rykte om sig som den sämsta i Europa och har blivit en maktfaktor för den sittande premiärministern och ägaren Silvio Berlusconi. Bakom en fond av skrattspäckad underhållning och lättklädda kvinnor döljer sig ett skrämmande maskineri.

Som A.C. Milan supporter och Italienälskare har man en hatkärlek till Silvio Berlusconi. Efter att han köpte Milan 1986 och investerade miljoner i klubben blev Milan under 90-talet världens framgångsrikaste fotbollsklubb. Berlusconi byggde senare starten på sin politiska karriär kring kärleken till fotbollen och dess kultur. Idag är han inblandad i den ena korruptionsskandalen efter den andra och hans åtagande som premiärminister hindrar han från att spendera pengar i fotbollsklubben. Hade det varit upp till mig skulle Berlusconi ersättas som premiärminister och återgå till livet som affärsman och fotbollsälskare.

Personligen hade jag hoppats att Videocracy skulle gå betydligt djupare på Berlusconis makt i Italien och hur han format dagens samhälle. Istället känns Videocracy mer som en skildring av kändis och Tv - världen i Italien. En hel del motbjudande och giriga personer och händelser hinner avverkas under filmens knappa 1,5 timmar. Tyvärr känns dokumentären väldigt ytlig och man går inte djupare in på något ämne. Även filmens berättarröst har brister, personen har en konstig engelskbrytning och är troligen inte särskilt duktig på engelska då han hela tiden använder ett väldigt simpelt språk. Det simpla språket gör att vissa inslag tappar i tyngd då omformuleringarna inte ger den korrekta innebörden.

Jag ställer mig även tveksam till valet av personer som intervjuas för att ge bättre inblick i den italienska medievärlden. Ta mekanikern Rick som exempel. Hans största dröm är att bli känd, för att uppnå detta har han utvecklat det perfekta uppträdandet, nämligen en mix mellan karate och framförande av Ricky Martin låtar. Han redovisar en hel del siffror under sin intervju, man kan ifrågasätta hur mycket han egentligen vet och hur mycket han bara höftar. Gandini borde snegla på The Cove och ta inspiration därifrån hur man gör en dokumentär som är intressant och berör.

Även om utförandet är ganska uselt så är Videocracy långt ifrån ointressant. Det är skrämmande att se hur många Nazisympatisörer som har högt uppsatta positioner i Italien och hur mediestrukturen gynnar de giriga och omoraliska. Även om Italien är praktexemplet i denna diskussion så ska man ha i åtanke att de långt ifrån är ensamma om det här problemet.

PS. Dokumentären finns för tillfället på SVT-Play för er som är intresserade av att se den. Ni hittar den här.