Titel: The Boondock Saints 2: All Saints Day

Genre: Action

Land: USA

År: 2009

Regi: Troy Duffy

Skådespelare: Sean Patrick Flanery, Norman Reedus, Billy Connolly, Julie Benz

IMDb: 6.7

 

Bröderna McManus har dragit sig tillbaka och bor nu ute på landet i Irland. När de får höra att en präst blivit mördad i deras gamla grannskap och mördaren försökt efterlikna deras tillvägagångssätt bestämmer de sig för att åka tillbaka och rentvå sitt namn och hitta de skyldiga.

 

The Boondock Saints är en underbar actionfilm som hade intressanta karaktärer, välgjorda actionscener och underhållande och fyndig dialog. Redan 1999 när den hade premiär började ryktet gå att man arbetade på del två, men åren gick och inget verkade hända. Men tio år senare finns helt plötsligt The Boondock Saints 2 på dvd-hyllan i videobutiken. Jag blir lite tveksam då man inte hört något om den, men jag kollar upp den och inser att det är samma regissör och till stor del samma skådespelaruppsättning. En liten låga av hopp väcks. Sen när man ser att regissören, Troy Duffy inte gjort någon annan film sen del ett blir det hela än mer lovande, är det så att han finslipat manuset i tio år?

Jag får innerligt, för Mr. Duffys skull, hoppas att så inte är fallet. The Boondock Saints 2 är den raka motsatsen till sin föregångare. Upplägget är det samma, men mer eller mindre alla actionscener känns återanvända från originalet och intressanta karaktärer går inte att hitta. Den värsta måste vara mexikanen Romeo som känns som en total kopia av Rocco i originalet, fast tråkig. Dialogen har tappat den härliga balansen som fanns mellan allvar och humor i del ett, nu är dialogen bara grov och skämten hade passat bättre i en dålig high school komedi. Men det konstigaste är att man valt att leta globen runt för att hitta en person som inte kan vara något annat än en pillertuggande pop/rock/techno guru från Tyskland för att ordna musiken. Detta kan mycket väl vara det sämsta soundtracket någonsin, de få actionscener som faktiskt har potential förstörs av att högtalarna pumpar ut musik som till och med skulle ge huvudvärk till en döv.

 

Så för att klargöra, se inte den här filmen! Se om The Boondock Saints istället, om ni nu inte tvunget har två timmar över som måste kastas bort på något meningslöst.

 

1/5

Titel: Transformers: Revenge of the Fallen

Genre: Action

Land: USA

År: 2009

Regi: Michael Bay

Skådespelare: Shia LaBeouf, Megan Fox, John Turturro, Hugo Weaving

IMDb: 6.1

 

Decepticons makter återvänder till jorden i uppdrag att ta Sam Witwicky till fånge, efter att han lärt sig sanningen om dom första forna Transformers. Samtidigt tar Optimus Prime på sig uppdraget att försvara mänskligheten och bildar en allians med internationella arméer för ett andra krig.

 

Michael Bay är kanske den mest bespottade regissören i Hollywood då filmfolk och kritiker tycker hans filmer saknar djup och mening. Men faktum är att allt han arbetar med blir kassasuccéer och personligen finner jag hans filmer otroligt underhållande, The Rock räknar jag som en av de absolut bästa actionfilmerna som gjorts. Är det något Bay verkligen kan så är det att få vartenda öre av filmens budget att synas i bild och det resulterar alltid i fantastiska actionscener och häpnadsväckande specialeffekter. Transformers: Revenge of the Fallen är inget undantag, vi bjuds på ett oräkneligt antal actionscener där omgivningar och föremål sprängs upp i en hiskelig takt. Lägg där på de kanske bästa specialeffekterna någonsin som gör att robotarna ser både levande och realistiska ut.

Tyvärr har Bay denna gång fått ett skrämmande dåligt manus att arbeta med. Manuset är töntigt och klichéfyllt med en mängd logikluckor. Det värsta elementet är robottvillingarna som tillkommit för att vara roliga sidekicks, de fungerar inte alls. De är bara irriterande och riktar sig till en betydligt yngre målgrupp än vad resten av filmen gör. Filmens längd går också att diskutera, 2,5 timmar är i längsta laget när man inte har någon egentlig handling. Det värsta är att filmstudion och manusförfattaren verkar tro att manuset har djup och att det är intressant vilket leder till att de försöker utveckla saker som ingen bryr sig om eller tror på. Annars är det inte mycket som skiljer sig från del ett, Shia LaBeouf visar återigen att han är en duktig skådespelare och Megan Fox fungerar lysande som ögongodis även denna gången.

 

Transformers: Revenge of the Fallen är för lång, fylld med brister men lyckas ändå skapa ett högt underhållningsvärde och det är det som gör att den precis klarar ett godkänt betyg. Helt klart Michael Bays svagaste film än så länge.

 

3-/5

Titel: Thank You for Smoking

Genre: Drama/Komedi

Land: USA

År: 2005

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: Aaron Eckhart, Maria Bello, Robert Duvall, William H Macy

IMDb: 7.8

 

Nick Naylor är oerhört duktig på att tala och argumentera och går aldrig ur en diskussion som förlorare. Nick är dock inte särskilt omtyckt av allmänheten då han är tobaksbolagens talesman. Hälsomedvetenheten blossar än en gång upp i USA och Nick måste göra allt i sin makt för att få folk att röka.

 

Reitman lyckas här, precis som i hans senare verk Juno, ta ett allvarligt ämne och en aktuell diskussion och baka ihop det till en svartkomedi som är både lättillgänglig och underhållande. Denna gång tycker jag att han egentligen lyckas sammanföra tre viktiga ämnen i ett och samma paket. De två mest uppenbara är lobbyistverksamheten och den evigt pågående diskussionen kring rökning. Men Thank You for Smoking ger även en ordentlig känga till alla som låter sig styras och manipuleras av andra utan att ifrågasätta deras motiv, troligen främst riktat till det amerikanska folket i allmänhet. Och detta är egentligen inte så konstigt då Public Service inte existerar i USA och alla som kommunicerar/informerar gör det med en baktanke. Thank You for Smoking var faktiskt filmen som öppnade upp mina ögon för information och kommunikationsvärlden och är en starkt bidragande orsak till att jag nu sitter i Sundsvall och pluggar Informations och PR – programmet.

Precis som i Juno lyckas Reitman vända och vrida på alla Hollywood stereotyper och här blir de som vanligtvis är ”bad guys” de fyndiga och karismatiska medan de som vanligtvis är ”good guys” känns tråkiga och inskränkta. Detta är troligen den främsta orsaken till att Reitmans filmer känns som friska fläktar i ett annars ganska vindstilla filmlandskap. Nick Naylor är en oerhört karismatisk karaktär, sitt yrke till trotts. Jag själv känner igen mig i hans ”moraliska flexibilitet” vilket sannolikt gör att jag gillar han än mer. Hur som helst ska Aaron Eckhart berömmas då han spelar rollen föredömligt och bär till stor del filmen på sina axlar. Detta eftersom manuset är sprängfyllt med fyndig och rapp dialog som underhåller, men när man bygger en film på dialog faller den ofta platt ifall man inte har rätt skådespelare att leverera den.

Filmen har dock några mindre goda kvalitéer där Nick Naylors barn är den sämsta. Barn som agerar som en vuxen är bland det mest irriterande jag vet. Och här bjuder återigen Hollywood på ett übersmart barn som inte känns det minsta realistiskt. Sen är jag heller inte särskilt förtjust i filmens kidnappningshistoria. Det känns som om man är rädd att filmen inte ska orka bäras av dialogen och skådespelarna och slänger in en actionsekvens för att helgardera sig. Jag tycker bara den bryter av filmens ton och den passar inte alls in.

 

En intressant notis är att i en film som kretsar kring tobaksindustrin och har karaktärer i legio som är rökare så får du aldrig se en tänd cigarett i filmen.

 

4/5

Titel: Revolutionary Road

Genre: Drama

Land: USA

År: 2008

Regi: Sam Mendes

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Kate Winslet, Michael Shannon, Kathy Bates

IMDb: 7.6

 

Handling: I Connecticut under mitten av 50-talet lever April och Frank Wheeler som är ett ungt, framgångsrikt par som bor med sina barn i en trevlig förort. Men under den polerade och självsäkra ytan bubblar frustrationen hos dem båda. Övertygade om att de vill ha ut mer av livet än sina medelmåttiga grannar, bestämmer paret sig för att flytta till Frankrike, där de hoppas utlopp för sina mer konstnärliga sidor.

 

Omdöme: Skandal! Det var min första tanke efter att jag sett filmen och insåg att varken DiCaprio eller Winslet blev Oscarsnominerade för sina rolltolkningar. I mina ögon borde de inte bara nominerats utan även vunnit varsin guldgubbe. Kemin mellan de båda är fenomenal och tillsammans driver de filmen. Revolutionary Road är inte en särskilt händelserik film i ordets vanliga bemärkelse, utan den fokuserar på förändringar i Frank och Aprils förhållande. Och då så mycket fokus ligger på förhållandet krävs det enastående skådespelare för att få ett lyckat resultat. Michael Shannon ska också uppmärksammas, en skådespelare jag aldrig noterat förr fastän jag sett ett gäng filmer han medverkar i. Här spelar han en psykiskt sjuk man som umgås med Frank och April och genomskådar deras fasad. Riktigt vass rolltolkning.

Revolutionary Road lyckas mycket bra med att skildra trisstesen och frustrationen med att leva ett vanligt ”Svensson liv” när man ser sig själv som ämnad för något bättre. Filmen visar även mycket pricksäkert hur barn kan förändra ett ungt förhållande, kärleken och glädjen som finns i början övergår successivt till irritation och avsky. Just barnen är intressanta i filmen då de ofta är spårlöst försvunna. De ligger kanske och gömmer sig under sängen, rädda för ilskan som bara väntar att bubbla upp i föräldrarnas förhållande. Eller är det kanske så att Frank och April beskyller dem för livet de tvingas leva och deras frånvaro i filmen är en symbol för att föräldrarna egentligen önskar bort dem, även om inte båda vill erkänna det.

 

Sam Mendes har satt ihop ett riktigt bra hantverk, men tyvärr når inte Revolutionary Road upp till samma höjder som Mendes debut, American Beauty. Filmen är otroligt mörk och sorlig men den lyckas aldrig riktigt engagera tittaren fullt ut. Det är fortfarande en mycket bra film men den saknar det där lilla extra för att nå de absolut högsta betygsregionerna.

 

4-/5

Titel: Public Enemies

Genre: Kriminaldrama

Land: USA

År: 2009

Regi: Michael Mann

Skådespelare: Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard, Billy Crudup

IMDb: 7.2

 

Handling: John Dillinger, en ökänd bankrånare i 30-talets USA, jagas av FBI med agenten Melvin Purvis i spetsen. Filmen skildrar de sista sex månaderna av Dillingers brottskarriär.

 

Omdöme: Konceptet att följa antagonister som befinner sig på varsin sida av lagen har Mann redan behandlat i Heat, en film som har en hel del likheter med Public Enemies. I båda filmerna har man två av de största aktuella skådespelarna i världen, i Heat är det De Niro och Pacino som gör upp medan det är Depp och Bale i Public Enemies. I båda filmerna tycker jag tyvärr man misslyckas med att utnytja detta fullt ut, stjärnorna har ytterst få scener tillsammans och i Public Enemies tror jag att det endast är en enda scen där Depp och Bale ställs öga mot öga. Historien fokuserar till största delen på Dillinger vilket gör att Depp får betydligt mer utrymme än Bale. Något jag tycker är helt rätt då Depp är en kompetentare skådespelare. Båda sköter sig dock utmärkt och jag hoppas det blir fler filmer med de här två herrarna i framtiden. I övrigt är det mycket trovärdiga rolltolkningar rakt igenom.

När filmen börjar så kastas man direkt in i historien utan att egentligen veta något om karaktärerna. Tyvärr är dålig karaktärsintroduktion ett genomgående problem i Public Enemies vilket gör att det ibland blir rörigt. Detta eftersom det är en hel del olika karaktärer med i filmen. Dock är det inte det största problemet, för ”röran” klarnar med tiden. Det största problemet är att eftersom man vet så lite om karaktärerna blir det svårt att riktigt engagera sig i deras liv och känna sympati med dem. Sen misslyckas även Mann med att skapa någon riktig nerv i filmen vilket leder till att det aldrig känns speciellt spännande. Det här är synd då alla förutsättningar finns för att skapa något riktigt intensivt och spännande, nu känns tyvärr flera partier som ett ganska opersonligt drama.

Nu låter jag väldigt negativ, men det beror endast på att förutsättningar kunde bjudit på så mycket mer. Public Enemies är fortfarande en bra film som behandlar ett intressant livsöde. Michael Mann har ett sjätte sinne för dealjer, allting i filmen känns verkligen 30-tal och äkta. Och hans patenterade ljudeffekter vid skottlossning återfinns även i den här filmen, och som vanligt är de grymma. Något annat jag gillade var det digitala fotot han använt sig av, det ger verkligen ett kallt och avskalat intryck vilket jag tycker reflekterar den pågående depressionen på ett genialiskt vis. Public Enemies är sevärd och bjuder på en hel del ögongodis, tyvärr når den inte riktigt upp till mina förväntningar.

 

 

3+/5

Titel: 9

Genre: Animerat

Land: USA

År: 2009

Regi: Shane Acker

Skådespelare: Elijah Wood, Christopher Plummer, John C. Reilly, Jennifer Connelly

IMDb: 7.0

 

Handling: När den lilla trasdockan 9 kommer till liv, vaknar han upp i en post-apokalyptisk värld. Han lyckas hitta sina gelikar, som gömmer sig från fruktansvärda maskiner som hotar dem. 9 övertalar till slut de övriga om att de för att överleva måste ta reda på varför maskinerna vill förgöra dem, istället för att fortsätta att leva undangömda och i rädsla.

 

Omdöme: Att göra en animerad film som ska vara spännande, våldsam, allvarlig måste vara svårt. 9 precis som Ghost in the Shell riktar sig mot en äldre publik än vad t.ex. Pixar och Dreamworks alster gör. Ett problem som de båda filmerna delar är att det aldrig blir riktigt spännande när det ska vara spännande, actionscenerna känns aldrig lika coola som i en vanlig spelfilm och allvaret undermineras av just det faktum att det är animerat. Jag tror helt enkelt att engagemanget och upplevelsen blir starkare när det ”händer på riktigt” istället för i en tecknad/animerad värld. Vill dock klargöra att jag inte på något vis ogillar animerade filmer, som komedier och familjefilmer – ja som ren underhållning fungerar de oftast föredömligt.

Som sagt riktar sig 9 till en lite äldre publik då den är en bisarr blandning av Terminator och Little Big Planet. Just att man valt trasdockor som ska slåss i en post apokalyptisk värld ger konstiga kontraster. Samtidigt som dockorna är ganska gulliga och ser otroligt oskyldiga ut så existerar de i en mycket mörk värld fylld av ondska. Frågan är om man vill locka föräldrar att ta med sina barn för att titta på de söta dockorna eller om man vill förstärka kontrasten mellan gott och ont med hjälp av dem. Jag hoppas på det senare då vissa dockor åker på ganska brutal behandling vilket kan traumatisera vilket barn som helst. Låt dig inte luras av trasdockorna, 9 är en mörk och våldsam historia.

Man känner att skaparna har lagt ner mycket tid på att skapa omgivningarna, de är detaljrika och man känner verkligen av förstörelsen som målas upp. Det är synd när man gjort ett så ordentligt arbete på att måla upp världen att manuset i sig är ganska tunt. Både historien och karaktärerna är klichéfyllda och något riktigt engagemang väcks aldrig. Manuset bygger från början på en elva minuter lång kortfilm av Shane Acker, det märks att manuset inte riktigt höll för att skrivas om till en långfilmsvariant. Trasdockorna och maskinerna är också de snyggt gjorda, dock kommer det hela inte riktigt upp i Pixars standard. Röstskådespelet når heller inte upp i den standard som Pixar brukar ha. Trots att man har många stora namn i rollistan så känns röstskådespelet väldigt slätstruket. 9 är överlag ganska slätstruken, den är inte direkt dålig på något men inte heller särskilt imponerande.

 

3-/5

Titel: Juno

Genre: Drama/Komedi

Land: USA

År: 2007

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: Ellen Page, Michael Cera, Jason Bateman, Jennifer Garner

IMDb: 7.9

 

Juno är 16 år och har blivit gravid med sin bästa kompis. Abort är inget alternativ för Juno så hon bestämmer sig för att hitta ett passande par som kan adoptera barnet.

 

Jason Reitmans tidigare verk Thank You For Smoking är en dramakomedi som jag verkligen uppskattar. Jag tycker definitivt att Juno har en del kvalitéer som påminner om Thank You For Smoking. Båda filmerna har en väldigt välfungerande balans mellan humor och drama, det känns som om innehållet levereras med glimten i ögat. Man lyckas väldigt bra med att undvika i princip alla klichéer som brukar återfinnas i ”ungdomsfilmer”. Man har egentligen ett karaktärsgalleri som bäddar för klichéer men genom utmärkt regi, samspelta skådespelare och ett välskrivet manus får man innehållet att kännas väldigt fräscht.

Dialogen i Juno håller oftast väldigt hög klass, den känns rättfram och är väldigt underhållande. Ibland känns dock Junos likgiltiga inställning till situationen lite väl omänsklig. Ellen Page gör ett otroligt bra jobb i huvudrollen och samspelet med Michael Cera känns naturligt. Just de stora kontrasterna mellan Page och Ceras karaktärer skapar en härlig dynamik i filmen. Även J.K. Simmons förtjänar ett omnämnande, han gör en väldigt varm tolkning som Junos pappa. Och att han har en lysande komisknärvaro vet redan alla som sett Spiderman med uppföljare.

Juno genomsyras av ett indierockbaserat soundtrack som verkligen passar filmen bra. Den väcker verkligen rätt känslor i vissa scener. Sen har man ibland valt att låta musiken lysa med sin frånvaro och låta skådespelarna förmedla känslorna vilket också fungerar mycket bra. En bra användning av musiken helt enkelt. Juno är en riktig ”feel-good” film som påminner lite om Little Miss Sunshine i känslorna som väcks hos åskådaren. Dock är Juno flera klasser bättre än Little Miss Sunshine. En film med ett otroligt stort hjärta som definitivt bör ses.

 

4/5

Titel: The Cove

Genre: Dokumentär

Land: USA

År: 2009

Regi: Louie Psihoyos

Skådespelare: -

IMDb: 8.6

 

Dokumentär om den årliga slakten av omkring utan 23.000 delfiner i Taiji, Japan. Delfiner dör, valar försvinner och våra hav blir sjukare. Jakten på delfiner utanför en kustby i Japan avslöjas av ett gäng aktivister ledda av Ric O'Barry, mannen som tränade Flipper.

 

Ett stort problem som många dokumentärer har är att de ofta blir tjatiga och långtråkiga, vilket är naturligt då man maler på med fakta och intervjuer om ett och samma ämne i en och en halv timme. I The Cove lyckas man undvika detta då man blandar de rena faktainslagen och intervjuerna med scener när teamet smyger runt i Taiji och placerar kameror för att avslöja skandalen i bästa spionfilmsanda. De här scenerna och är ofta filmade med nightvision kamera och de är riktigt intensiva och spännande, något som inte tillhör vanligheterna när man tittar på en dokumentär. Filmens upplösning är riktigt stark och man sitter och känner sig riktigt illa till mods när filmen är över.

Fastän man känner sig illamående och äcklad av de handlingar man precis bevittnat så går jag ändå ut i köket och lagar lövbiff och potatiskorketter några timmar senare. Konstigt då även köttindustrin är systematisk slakt av djur, definitivt lite dubbelmoral. Nu är förhoppningsvis vår köttindustri lite ”humanare” mot djuren, i alla fall får man innerligt hoppas det. Vad gäller The Cove så tycker jag man lyckas väldigt bra även med de rena faktainslagen. Man använder sig av flera ”experter” och man ger inblick i nyckelpersonernas bakgrunder vilket ökar både sympatin och trovärdigheten hos personerna. Intervjuerna är intressanta och tillför verkligen något till ämnet, det känns aldrig långrandigt.

 

The Cove är utan någon större konkurrens den bästa dokumentärfilm jag sett. Oftast blir jag inte särskilt berörd men när eftertexterna rullar här mår man riktigt dåligt. Nu har jag inte sett de andra filmerna som är nominerade för en Oscar som bästa dokumentärfilm men jag har svårt hur någon ska kunna slå The Cove.

 

4/5

Titel: Sommaren med Göran

Genre: Komedi

Land: Sverige

År: 2009

Regi: Staffan Lindberg

Skådespelare: Peter Magnusson, David Hellenius, Peter Dalle, Dan Ekborg

IMDb: 5.8

 

Sommaren har knappt börjat när Göran blir dumpad av sin flickvän och dessutom trivs han inte på jobbet. Göran och hans kompis Alex bestämmer sig för att ge sig av till västkusten över midsommar för att delta på en stor fest där en tjej som Göran spanat in ska vara.

 

Vanligtvis är jag väldigt skeptisk till svenska komedier, speciellt när ett gäng ”tv-kändisar” får för sig att flytta över till vita duken. Dock tyckte jag Sommaren med Görans trailer såg riktigt rolig ut och det kändes som om den här kunde vara annorlunda. Tyvärr visade det sig att den här höll samma låga klass som många andra svenska filmer i genren. Manuset är otroligt fantasilöst och skrämmande förutsägbart, det känns bara som en ursäkt för att Hey Baberiba gänget ska kunna testa lite nya sketcher. Detta leder till att du är fast med ett tempolöst berättande fyllt med krystad dialog och ointressant handling mellan sketcherna.

Tyvärr bjuder inte Sommaren med Göran på särskilt många roliga sketcher, som annars kunde räddat filmen. Utan det är i princip tillräckligt att se trailern, där visas det mesta av värde. Jag tycker inte att Hey Baberiba är särskilt fyndigt eller roligt, så tillhör ni dem som gillar programmet så kanske ni också finner Sommaren med Göran underhållande. Något som däremot kan fastställas är att Peter Magnusson och David Hellenius inte är det minsta kapabla att spela huvudrollerna i en film. Båda bjuder på pinsamma prestationer. Lite mer rutinerade skådespelare som Peter Dalle och Dan Ekborg återfinns också i filmen, tyvärr har båda fått små och tråkiga roller så de kan inte rädda det här projektet.

 

När filmen var slut var jag övertygad att vi tittat i över två timmar men det visade sig att Sommaren med Göran är runt 90 minuter lång, inget gott betyg till en feelgood komedi.

 

2-/5

Titel: Gamer

Genre: Action

Land: USA

År: 2009

Regi: Mark Neveldine/Brian Taylor

Skådespelare: Gerard Butler, Michael C. Hall, Alison Lohman, Kyra Sedgwick

IMDb: 5.7

 

Utspelar sig i en nära framtid. Människor kontrollerar andra människor i ett gigantiskt multiplayerspel över Internet. Spelandet har utvecklats in i en ny skrämmande dimension, där människor spelar genom att styra andra människor. I centrum finns Kable, superstjärnan från det ultrabrutala spelet Slayers. Bortförd från sin familj, inburad och tvingad att strida mot sin vilja måste Kable överleva länge nog att kunna fly från spelet.

 

Om man som mig är spelnörd och läser filmens handling i videobutiken blir man smått exalterad och låter lockelsen få överhanden mot förnuftet. Egentligen finns det inget som talar för att det här ska skilja sig från alla andra standardiserade actionfilmer från USA, men det handlar ju om spel! Jag har själv haft tanken att se dödsdömda fångar i ett Robinson liknande program med vapen skulle vara ett underhållande tv-program. Här är samma idé fast i spelvärlden istället. Tyvärr vinklar man det hela som ett stort kritiskt pekfinger mot spelutveckling och alla användare som låter sig sugas in i spelens underbara värld. Det känns som ett förlegat synsätt och påverkar filmen riktigt negativt.

Jag gillar Gerard Butler, tycker han är en kvalificerad skådespelare som ofta kan ge lite karisma och en extra dimension till ganska standardmässiga roller. Tyvärr får han inte utrymme att göra det här, Kable är skriven enligt standardmall A1 för en Hollywood actionhjälte. Butler har dock musklerna och pondusen för att passa väldigt bra i en sådan roll, så inget problem här. Michael C. Hall återfinns som filmens elaka geni. Han passar bra i sin roll även om tolkningen i stora drag påminner om en lite modifierad version av Dexter. I övrigt bjuds det på ganska svaga rollprestationer vilket inte precis hjälper en redan haltande film.

Gamer har en hel del actionscener, tyvärr är de inte speciellt bra. Man använder sig av en väldigt modern klippning vilket gör att actionscenerna känns väldigt röriga. Sen är de även opersonliga, det finns ingen klar fiende utan bara andra spelare vilket gör att det inte blir speciellt spännande. Förutom actionscenerna bjuder inte Gamer på speciellt mycket av värde, handlingen är otroligt förutsägbar och musiken är elektroniks och högljudd. I det stora hela känns det som en 90 minuter lång MTV produktion. Nu är inte allt uselt, det finns ändå ett visst underhållningsvärde. Men eftersom Gamer inte bjuder på något nytt så har man redan sett allt i bättre utförande. Det som ä av störst intresse när filmen är slut är tankarna som väcks kring spelutveckling och dess framtid.

 

2/5

Titel: Ratatouille

Genre: Animerat/Komedi

Land: USA

År: 2007

Regi: Brad Bird/Jan Pinkava

Skådespelare: Patton Oswalt, Ian Holm, Peter O´Toole, Lou Romano

IMDb: 8.2  Top 250: #162

 

Handling: Remy bor i Paris. Remy har en dröm: Att bli kock. En dröm som inte är lätt alls att uppfylla då Remys familj är riktigt skeptiska till den och kanske det som hindrar honom mest: han är en råtta.

 

Omdöme: Det är alltid glädjande att bänka sig för att beskåda ett nytt verk från Pixar. De bjuder alltid på högklassig animation, ett fartfyllt och händelserikt berättande och lysande röstskådespel. Detta krävs eftersom Pixar i mångt och mycket använder sig av samma karaktärsgalleri, handling och värderingar i alla sina filmer. Ratatouille blev tyvärr lite av en besvikelse. När det gäller Pixar kommer aldrig ord som t.ex. dålig in i sammanhanget, men Ratatouille är definitivt ett av deras svagaste verk hittills. Det här beror främst på att filmens tempo är förvånande lågt och filmen blir inte den friska fläkt som Pixar vanligtvis bjuder på. Jag tycker också att humorn på flera ställen lyser med sin frånvaro, om detta beror på att filmen är anpassad mot en yngre publik eller det helt enkelt är så att här är mindre humor vet jag inte. Avslaget är i alla fall ett ord som beskriver filmen bra.

Den avslagna känslan ger en tid att reflektera över brister i filmen som man vanligtvis inte hinner tänka på. T.ex. blir man smärtsamt påmind om alla moralkakor rörande utanförskap, det faktum att man kan lyckas bara man anstränger sig och att alla kan bli vänner oavsett bakgrund. Självklart sunda värderingar som även vi lite äldre mår gott av att bli påminda om, men i Ratatouille blir det väl uppenbart och stör upplevelsen. Även om jag låter väldigt negativ så är som sagt filmen inte dålig. Den bjuder på ett lysande röstskådespel som gör att karaktärerna känns oerhört levande, oavsett om de är råttor eller människor. Detta trots att det för att vara en Pixar film är en rollista med ganska okända namn, Holm och O´Toole borträknade. Den svenska versionen vet jag inget om då jag aldrig skulle få mig för att se Pixars filmer med dubbning.

Animation är en sak som Pixar är mästare på. Det här är troligen den snyggaste animerade filmen jag sett, och då är den ändå tre å gammal. Råttorna ser otroligt naturliga och detaljrika ut och det är en fröjd för ögat. Självklart ser även omgivningarna och människorna fantastiska ut. Den mirakulösa animationen tillsammans med gediget röstskådespel gör att allt i filmen känns levande och naturligt. Ratatouille är ett otroligt hantverk som definitivt bör ses om nu någon mer än jag inte lyckats se den än. Dock hamnar den i skuggan av t.ex. Monsters Inc och Bolt när det gäller underhållningsvärde.

 

3/5

Titel: Cloverfield

Genre: Action/Skräck/Katastrof

Land: USA

År: 2008

Regi: Matt Reeves

Skådespelare: Lizzy Caplan, Jessica Lucas, T.J. Miller, Michael Stahl-David

IMDb: 7.5

 

Handling: En monsterattack drabbar New York. Man får följa en liten grupp människors desperata jakt på att fly undan monstret och överleva.

 

Omdöme: Ett problem när man ger sig in på att göra filmer om överdimensionerade monster är att allt vad realism heter oftast inte går att finna i närheten av filmen. Lägg därtill att man ofta följer en väldigt standardiserad mall för hur filmen ska utformas så får man ofta ett ganska löjligt resultat. Det här kan ibland räddas av att filmen har ett högt underhållningsvärde, tyvärr tycker jag att man oftast blir besviken. Cloverfield lyckas däremot lysande med att undvika fallgroparna och bjuder på knappa 90 minuters spänning och underhållning.

 

Att hela filmen spelas upp från en handkamera som en av filmens karaktärer använder ger filmen en nästan dokumentärlik känsla. Man lyckas väldigt bra med att suga in tittaren i filmen och ibland känns det som om man själv är personen som håller i kameran. Om man till den handhållna kameran lägger till det faktum att man valt att inte använda sig av musik i filmen så lyckas filmmakarna skapa förvånande mycket realism och trovärdighet i en väldigt extrem situation. Vad som nästan är ännu mer imponerande är hur man lyckas skapa en sådan klaustrofobisk känsla av att det inte finns någonstans att gömma sig eller fly på det stora Manhattan.

Dock räcker det inte med lite skakig kamera och avsaknad av musik för att skapa trovärdighet. Att man valt att följa en grupp vanliga människor, inga militärer eller hjältar som ska döda monstret och rädda världen, ger ett fräscht perspektiv i genren. Skådespelarna gör ett bra jobb och känns övertygande framför kameran. Jag tror det är ett klokt val att inte använda sig av någon stjärna i huvudrollerna, fokus hade enkelt kunnat hamna på han/hon istället för på filmen. Något annat som gör sig bra framför kameran är filmens effekter. När man väljer att använda sig av ett ”handkamera perspektiv” så kan dåliga effekter skada filmen mer än i vanliga fall eftersom ”realismkänslan” hade fått sig en törn.  Som tur är har Cloverfield genomgående välgjorda effekter, allt från New Yorks förstörelse till monstren ser bra ut.

 

Det enda negativa med Cloverfield är storyn i storyn. Att gruppen inte gör allt som finns i deras makt för att rädda sig själva utan ger sig ut för att undsätta en kompis som ligger fastklämd i andra änden av staden. I övrigt gillar jag manuset, man avslöjar inte särskilt mycket av vad som egentligen händer vilket ökar mystiken. Slutet är ganska abrupt men jag gillar att man vågat frångå de klassiska Hollywoodsluten. Det är även kul hur filmmakarna gömt småsaker och ledtrådar genom filmen, nu har jag inte hittat särskilt många själv. Men om ni i filmens absolut sista scen, som utspelar sig innan katastrofen, tittar ut över havet så får man en ledtråd av vad som komma skall.

Cloverfield når nästan upp till högsta betyget, riktigt bra underhållning som håller dig fast naglad i soffan. Ska absolut finnas med på en lista över 2000-talets bästa filmer.

 

4+/5

Titel: Slumdog Millionaire

Genre: Drama

Land: England

År: 2008

Regi: Danny Boyle

Skådespelare: Dev Patel, Anil Kapoor, Freida Pinto

IMDb: 8.4 Top 250: #90

 

Handling: Jamal Malik, en 18-årig föräldralös kille från Bombays slumområden, är bara en fråga ifrån att vinna 20 miljoner rupier i den indiska tv-versionen av "Vem vill bli miljonär?". Men när programmet tar paus arresteras han, misstänkt för fusk. Ingen tror att han, en pojke från slummen, ska veta de rätta svaren. Desperat försöker Jamal bevisa sin oskuld och går igenom fråga för fråga för att förklara hur han kunnat känna till alla svar. För varje fråga kommer det fram en fascinerande historia om hans liv på gatorna tillsammans med sin bror, om människorna som korsat hans väg och, inte minst, historien om Latika, flickan han älskat och förlorat. I varje del av hans berättelse finns nyckeln till svaret på frågan han besvarat.

 

Omdöme: Det var med blandade känslor som jag gick in i biosalongen för att se Slumdog Millionaire, självklart kändes det kul och spännande att äntligen få se filmen som mer eller mindre hyllats av alla och vunnit otroligt många och tunga priser. Men som alltid när man ska se dessa ”mästerverk” så är man också otroligt nervös, för hur många gånger har man inte blivit så fruktansvärt besviken?

När filmen är slut så är det med blandade känslor som jag lämnar biosalongen, men det är till största delen en mix av tillfredsställelse och fascination för den här filmen var verkligen bra. Den påminner inte det minsta av någon film som Danny Boyle (28 Dagar Senare, Trainspotting) har regisserat innan, men frågan är om detta inte är hans bästa. Regin är i mina ögon lysande, man lyckas förmedla ett oerhört spektrum av känslor filmen igenom. Man kastas fram och tillbaka mellan glädje och sorg, och det mest otroliga är att vid vissa tillfällen så lyckas Boyle

förmedla dessa känslor i en och samma scen. Man sitter och skrattar gott och sen sekunden senare så fastnar skrattet i halsen när något oerhört hemskt inträffar.

 

Filmens berättande håller även det mycket hög klass, genom att låta hela filmen berättas genom små historier som tar oss tillbaka till Jamals barndom så håller Boyle tittarens intresse uppe hela tiden. Jag fann mer eller mindre all historierna väldigt intressanta, men skulle man nu inte göra det så tvivlar jag på att man hinner tappa intresset eftersom man snabbt kastas till nästa berättelse. I återblickarna till Jamals barndom så blir fotot väldigt färgrikt och bidrar starkt att skapa en atmosfär som påminner om Guds Stad. Eftersom filmen skildrar nästan hela Jamals uppväxt så krävs det många skådespelare i olika åldrar för att spela de olika karaktärerna. Och återigen så har man lyckats, inte nog med man lyckats med konststycket att hitta barnskådespelare som känns naturliga och inte förstör filmen. De lyckas faktiskt också spela sin roll, vilket gör att när filmen hoppar i tiden så känner du direkt igen huvudkaraktärerna och det känns aldrig rörigt.

Det enda som jag egentligen kan hitta att klaga på är kanske kärlekshistorien. Den kändes lite väl överdriven, visst jag kan förstå att han som yngsta son kanske knyter ett starkt band till Latika eftersom det är den första tjej som han träffar och lär känna efter att hans mamma har dött. Men att han ska skapa så starka känslor till en person och sen mer eller mindre låta hela sitt liv fokusera kring henne känns lite väl överdrivet, speciellt med tanke på den relativt korta tiden som de ändå känt varandra. Det är egentligen en mindre parantes och inget som förstör helhetsintrycket nämnvärt. Hur som helst så kan jag varmt rekommendera Slumdog Millionaire.

 

4/5

 

Titel: Sherlock Holmes

Genre: Action/Komedi/Äventyr

Land: USA

År: 2009

Regi: Guy Ritchie

Skådespelare: Robert Downey Jr, Jude Law, Rachel McAdams, Mark Strong

IMDb: 7.7

 

Handling: Hela rikets säkerhet står på spel när Sherlock Holmes och Dr Watson följer spåren efter en samvetslös skurk, vars planer kan omstörta hela det brittiska imperiet. Holmes mäter gärna sitt skarpa intellekt mot sjuka brottsgenier, men om det krävs slåss han mot skurkarna på ett mer handgripligt och kraftfullt sätt.

 

Omdöme: Jag har inga tidigare referenser till Sherlock Holmes, jag har inte läsa några av böckerna, inte sett miniserierna och inte heller filmerna. Den första känslan jag får är ändå att Robert Downey Jr och Guy Ritchies tolkning av Holmes är annorlunda. Karaktären är smart och uppmärksam som få, men samtidigt totalt tankspridd. Han saknar allt vad socialaegenskaper heter, men har ändå en enorm karisma. Och sen kan han mäta sig med de största och starkaste när det blir slagsmål. Känslan man får är att det är lite av Jack Sparrow i detektivform. Jag tänkte faktiskt i början att det här hade varit en roll som skulle passa Johnny Depp perfekt. Dock försvinner de tankarna ganska fort eftersom Downey Jr gör en fullkomligt briljant rolltolkning, riktigt imponerande.

Rollen som Dr. Watson axlas av Jude Law och även han känns helgjuten i sin roll. Samspelet mellan Law och Downey Jr fungerar utmärkt och tankarna går till Redford och Newman i Butch Cassidy and the Sundance Kid. Filmens bad-guy spelas av Mark Strong, inledningsvis tyckte jag han passade riktigt bra i rollen. Men framåt slutet får han några lite längre scener och där märker man av en viss grad av överspel som faktiskt stör upplevelsen lite. Något som var intressant var att det introducerades en hel del karaktärer som inte fick något större utrymme, kan det vara så att del två redan är planerad?

 

Jag tycker filmen besitter en klockren mix av action, humor och äventyr vilket gjorde att jag inte hade tråkigt en enda sekund. Endast på ett ställe mot slutet känns effekterna uppenbart datorgjorda, utöver det håller både effekter och actionscener hög klass. Slagsmålsscenerna är upplagda annorlunda mot vad man vanligtvis brukar bjudas på, vill inte avslöja på vilket vis men se filmen så förstår ni. Jag gillade det i alla fall. Något annat man lyckats väldigt bra med är musiken, genom större delen av filmen är det ett mörkt stämningsfullt soundtrack. Men när det blir action så spelas istället någon form av irländsk folkmusik, jag tycker det ger filmen härliga kontraster.

Som ni säkert förstår så gillar jag Sherlock Holmes, tycker det är en härlig underhållningsfilm som bjuder på det mesta. Största risken för besvikelse tror jag är om man ser filmen och förväntar sig en deckare, för det är det inte.

 

4/5