Tanken är att den här TV kolumnen ska återkomma varje torsdag och ge tips på sevärda filmer som visas på tv under den kommande veckan. Kommer även att försöka varna ifall det går någon riktig kalkonrulle som bör undvikas till varje pris. Jag kommer inte lista alla filmer som går på tv under veckan utan bara ett antal utvalda, så den här kolumnen kan inte ersätta en tv-tablå. Jag kommer inte att involvera filmkanaler och liknande då omfattningen blir för stor, kanalerna som kommer innefattas är de vanligaste. Svt 1, Svt 2, Tv 3, Tv 4, Kanal 5, Tv 6, Kanal 8, Kanal 9, Tv 4+ och Svt 24.

 

Blood In Blood Out (1993, Kriminaldrama, USA. Regi: Taylor Hackford)

Jag har inte sett filmen själv, men den får väldigt goda omdömen från mer eller mindre alla håll. Det är ett kriminaldrama om tre latinamerikanska bröder i L.A. som hamnar i gängstrider och problem vilket leder till tre väldigt olika livsöden. Med tanke på den sena starttiden och det faktum att den är tre timmar lång så är den bara något för dig som är en nattmänniska.

Mitt betyg: -/5

IMDb: 7.7

Tid: Fredag - 00:35 – Tv 4

 

Veckans "Får-Inte-Missas"

Sleepers (1996, Drama, USA. Regi: Barry Levinson)

Stjärnfylld film med bland annat Brad Pitt, Dustin Hoffman och Robert De Niro. Handlar om fyra kompisar som hamnat på en ungdomsvårdsskola som använder sig sadistiska medel. När de fyra kompisarna är vuxna så bestämmer de sig för att hämnas på sina forna plågoandar. Det här är en riktigt bra film med flera riktigt gripande scener. Det är synd att inte fler har sett den, men nu kommer er chans.

Mitt betyg: 4/5

IMDb: 7.3

Tid: Lördag – 21:30 – Tv 6

 

Inside Man (2006, Thriller, USA. Regi: Spike Lee)

Clive Owen rånar en bank och tar både kunder och personal som gisslan. Det blir Denzel Washingtons ansvar som gisslanförhandlare att lösa situationen och få ut alla vid liv. Välspelad och spännande thriller som fungerar perfekt som söndagsfilm. Bjuder även på en del härliga och överraskande vändningar.

Mitt betyg: 4/5

IMDb: 7.7

Tid: Söndag – 21:00 – Tv 3

 

Mystic River (2003, Thriller/Drama, USA. Regi: Clint Eastwood)

Tre ungdomsvänner återförenas i vuxen ålder då en av vännernas dotter blivit mördad. I vännernas historia finns en skrämmande händelse som mycket väl kan ha anknytningar till mordet. Återigen har vi en välspelad och spännande film med regi av självaste Clint Eastwood. Filmen lyckades kamma hem sex Oscarsnomineringar och vann två av dessa. Nästintill en modern klassiker som varmt rekommenderas.

Mitt betyg: 4/5

IMDb: 8.0  Top 250: #214

Tid: Måndag – 21:00 – Kanal 9

 

The Bourne Identity (2002, Action, USA. Regi: Doug Liman)

Jason Bourne vaknar upp på en fransk fiskebåt med total minnesförlust. Hans kunskaper och fysik tyder dock på ett våldsamt förflutet. Han börjar jakten för att ta reda på sin identitet, en jakt som visar sig vara mycket farligare än han kunnat föreställa sig. Riktigt välgjord action som bjuder på mycket våldsamheter, biljakter och en bra story. Filmen är del ett i en trilogi, se den här så ni kan se del två och tre när de kommer på tv för det är en mycket sevärd actiontrilogi.

Mitt betyg: 4/5

IMDb: 7.7

Tid: Tisdag – 21:00 – Tv 6

 

The Bourne Supremacy (2004, Action, USA. Regi: Paul Greengrass)

För er som såg The Bourne Identity på tisdagskvällen är det bara att bänka sig vid tv:n ikväll igen och se del två. Bourne tvingas återigen ge sig in i kamp med sitt förflutna och även denna gång blir det våldsamt. I mina ögon är den här lite sämre än del ett, främst på grund av lite röriga actionscener.

Mitt betyg: 4-/5

IMDb: 7.6

Tid: Onsdag – 21:00 – Tv 6

Titel: 9

Genre: Animerat

Land: USA

År: 2009

Regi: Shane Acker

Skådespelare: Elijah Wood, Christopher Plummer, John C. Reilly, Jennifer Connelly

IMDb: 7.0

 

Handling: När den lilla trasdockan 9 kommer till liv, vaknar han upp i en post-apokalyptisk värld. Han lyckas hitta sina gelikar, som gömmer sig från fruktansvärda maskiner som hotar dem. 9 övertalar till slut de övriga om att de för att överleva måste ta reda på varför maskinerna vill förgöra dem, istället för att fortsätta att leva undangömda och i rädsla.

 

Omdöme: Att göra en animerad film som ska vara spännande, våldsam, allvarlig måste vara svårt. 9 precis som Ghost in the Shell riktar sig mot en äldre publik än vad t.ex. Pixar och Dreamworks alster gör. Ett problem som de båda filmerna delar är att det aldrig blir riktigt spännande när det ska vara spännande, actionscenerna känns aldrig lika coola som i en vanlig spelfilm och allvaret undermineras av just det faktum att det är animerat. Jag tror helt enkelt att engagemanget och upplevelsen blir starkare när det ”händer på riktigt” istället för i en tecknad/animerad värld. Vill dock klargöra att jag inte på något vis ogillar animerade filmer, som komedier och familjefilmer – ja som ren underhållning fungerar de oftast föredömligt.

Som sagt riktar sig 9 till en lite äldre publik då den är en bisarr blandning av Terminator och Little Big Planet. Just att man valt trasdockor som ska slåss i en post apokalyptisk värld ger konstiga kontraster. Samtidigt som dockorna är ganska gulliga och ser otroligt oskyldiga ut så existerar de i en mycket mörk värld fylld av ondska. Frågan är om man vill locka föräldrar att ta med sina barn för att titta på de söta dockorna eller om man vill förstärka kontrasten mellan gott och ont med hjälp av dem. Jag hoppas på det senare då vissa dockor åker på ganska brutal behandling vilket kan traumatisera vilket barn som helst. Låt dig inte luras av trasdockorna, 9 är en mörk och våldsam historia.

Man känner att skaparna har lagt ner mycket tid på att skapa omgivningarna, de är detaljrika och man känner verkligen av förstörelsen som målas upp. Det är synd när man gjort ett så ordentligt arbete på att måla upp världen att manuset i sig är ganska tunt. Både historien och karaktärerna är klichéfyllda och något riktigt engagemang väcks aldrig. Manuset bygger från början på en elva minuter lång kortfilm av Shane Acker, det märks att manuset inte riktigt höll för att skrivas om till en långfilmsvariant. Trasdockorna och maskinerna är också de snyggt gjorda, dock kommer det hela inte riktigt upp i Pixars standard. Röstskådespelet når heller inte upp i den standard som Pixar brukar ha. Trots att man har många stora namn i rollistan så känns röstskådespelet väldigt slätstruket. 9 är överlag ganska slätstruken, den är inte direkt dålig på något men inte heller särskilt imponerande.

 

3-/5

Titel: Juno

Genre: Drama/Komedi

Land: USA

År: 2007

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: Ellen Page, Michael Cera, Jason Bateman, Jennifer Garner

IMDb: 7.9

 

Juno är 16 år och har blivit gravid med sin bästa kompis. Abort är inget alternativ för Juno så hon bestämmer sig för att hitta ett passande par som kan adoptera barnet.

 

Jason Reitmans tidigare verk Thank You For Smoking är en dramakomedi som jag verkligen uppskattar. Jag tycker definitivt att Juno har en del kvalitéer som påminner om Thank You For Smoking. Båda filmerna har en väldigt välfungerande balans mellan humor och drama, det känns som om innehållet levereras med glimten i ögat. Man lyckas väldigt bra med att undvika i princip alla klichéer som brukar återfinnas i ”ungdomsfilmer”. Man har egentligen ett karaktärsgalleri som bäddar för klichéer men genom utmärkt regi, samspelta skådespelare och ett välskrivet manus får man innehållet att kännas väldigt fräscht.

Dialogen i Juno håller oftast väldigt hög klass, den känns rättfram och är väldigt underhållande. Ibland känns dock Junos likgiltiga inställning till situationen lite väl omänsklig. Ellen Page gör ett otroligt bra jobb i huvudrollen och samspelet med Michael Cera känns naturligt. Just de stora kontrasterna mellan Page och Ceras karaktärer skapar en härlig dynamik i filmen. Även J.K. Simmons förtjänar ett omnämnande, han gör en väldigt varm tolkning som Junos pappa. Och att han har en lysande komisknärvaro vet redan alla som sett Spiderman med uppföljare.

Juno genomsyras av ett indierockbaserat soundtrack som verkligen passar filmen bra. Den väcker verkligen rätt känslor i vissa scener. Sen har man ibland valt att låta musiken lysa med sin frånvaro och låta skådespelarna förmedla känslorna vilket också fungerar mycket bra. En bra användning av musiken helt enkelt. Juno är en riktig ”feel-good” film som påminner lite om Little Miss Sunshine i känslorna som väcks hos åskådaren. Dock är Juno flera klasser bättre än Little Miss Sunshine. En film med ett otroligt stort hjärta som definitivt bör ses.

 

4/5

Titel: The Cove

Genre: Dokumentär

Land: USA

År: 2009

Regi: Louie Psihoyos

Skådespelare: -

IMDb: 8.6

 

Dokumentär om den årliga slakten av omkring utan 23.000 delfiner i Taiji, Japan. Delfiner dör, valar försvinner och våra hav blir sjukare. Jakten på delfiner utanför en kustby i Japan avslöjas av ett gäng aktivister ledda av Ric O'Barry, mannen som tränade Flipper.

 

Ett stort problem som många dokumentärer har är att de ofta blir tjatiga och långtråkiga, vilket är naturligt då man maler på med fakta och intervjuer om ett och samma ämne i en och en halv timme. I The Cove lyckas man undvika detta då man blandar de rena faktainslagen och intervjuerna med scener när teamet smyger runt i Taiji och placerar kameror för att avslöja skandalen i bästa spionfilmsanda. De här scenerna och är ofta filmade med nightvision kamera och de är riktigt intensiva och spännande, något som inte tillhör vanligheterna när man tittar på en dokumentär. Filmens upplösning är riktigt stark och man sitter och känner sig riktigt illa till mods när filmen är över.

Fastän man känner sig illamående och äcklad av de handlingar man precis bevittnat så går jag ändå ut i köket och lagar lövbiff och potatiskorketter några timmar senare. Konstigt då även köttindustrin är systematisk slakt av djur, definitivt lite dubbelmoral. Nu är förhoppningsvis vår köttindustri lite ”humanare” mot djuren, i alla fall får man innerligt hoppas det. Vad gäller The Cove så tycker jag man lyckas väldigt bra även med de rena faktainslagen. Man använder sig av flera ”experter” och man ger inblick i nyckelpersonernas bakgrunder vilket ökar både sympatin och trovärdigheten hos personerna. Intervjuerna är intressanta och tillför verkligen något till ämnet, det känns aldrig långrandigt.

 

The Cove är utan någon större konkurrens den bästa dokumentärfilm jag sett. Oftast blir jag inte särskilt berörd men när eftertexterna rullar här mår man riktigt dåligt. Nu har jag inte sett de andra filmerna som är nominerade för en Oscar som bästa dokumentärfilm men jag har svårt hur någon ska kunna slå The Cove.

 

4/5

Tanken är att den här TV kolumnen ska återkomma varje torsdag och ge tips på sevärda filmer som visas på tv under den kommande veckan. Kommer även att försöka varna ifall det går någon riktig kalkonrulle som bör undvikas till varje pris. Jag kommer inte lista alla filmer som går på tv under veckan utan bara ett antal utvalda, så den här kolumnen kan inte ersätta en tv-tablå. Jag kommer inte att involvera filmkanaler och liknande då omfattningen blir för stor, kanalerna som kommer innefattas är de vanligaste. Svt 1, Svt 2, Tv 3, Tv 4, Kanal 5, Tv 6, TV 8, Kanal 9, Tv 4+ och Svt 24.

 

Paradise Now (2005, Drama, Frankrike. Regi: Hany Abu-Assad)

Har inte sett filmen själv, men var nominerad till en Oscar för bästa utländska film 2006. Handlar om två kompisar som blir rekryterade att utföra en självmordsbombning och deras sista natt med sina familjer.

Mitt betyg: -/5

IMDb: 7.6

Tid: Torsdag - 02:25 - TV 8

 

Veckans ”Får-Inte-Missas”

Rain Man (1988, Drama, USA. Regi: Barry Levinson)

När fadern dör får autistiske Raymond ärva hela förmögenheten, hans bror Charlie finner sig inte i detta och kidnappar Raymond för att få honom att skriva över pengarna. På resan hem lär bröderna känna varandra och en relation börjar utvecklas. Mycket bra och varmt drama med briljanta Hoffman i huvudrollen. En film som man måste ha sett.

Mitt betyg: 4+/5

IMDb: 8.0

Tid: Fredag - 00:20 - TV 3

 

Along Came Polly (2004, Romantik/Komedi, USA. Regi: John Hamburg)

Är man på jakt efter en romantiskkomedi så är Along Came Polly ett helt okej val. Den bjuder inte på så mycket nytt men är ganska mysig och bjuder på några skratt. Philip Seymour Hoffman återfinns i en riktigt härlig biroll.

Mitt betyg: 3/5

IMDb: 5.8

Tid: Lördag - 21:30 - TV 3

 

The Negotiator (1998, Action/Thriller, USA. Regi: F Gary Gray)

Handlar om en gisslanförhandlare som själv tvingas ta gisslan för att rentvå sitt namn. Mycket action och väldigt intensivt när två gisslanförhandlare ställs mot varandra. Många duktiga skådespelare med Kevin Spacey och Samuel L Jackson i spetsen. Bra och spännande underhållning.

Mitt betyg: 4-/5

IMDb: 7.2

Tid: Lördag – 21:30 – Kanal 5

 

Die Hard: With a Vengeance (1995, Action, USA. Regi: John McTiernan)

Fick ni mersmak av amerikansk underhållningsaction efter The Negotiator så borde den här passa utmärkt. Det här är del tre i Die Hard-serien och troligen den näst bästa filmen med del ett som överlägset bäst. Intensivt och våldsamt med Bruce Willis och Samuel L Jackson i huvudrollerna.

Mitt betyg: 4/5

IMDb: 7.4

Tid: Söndag – 21:00 – Kanal 5

Titel: Sommaren med Göran

Genre: Komedi

Land: Sverige

År: 2009

Regi: Staffan Lindberg

Skådespelare: Peter Magnusson, David Hellenius, Peter Dalle, Dan Ekborg

IMDb: 5.8

 

Sommaren har knappt börjat när Göran blir dumpad av sin flickvän och dessutom trivs han inte på jobbet. Göran och hans kompis Alex bestämmer sig för att ge sig av till västkusten över midsommar för att delta på en stor fest där en tjej som Göran spanat in ska vara.

 

Vanligtvis är jag väldigt skeptisk till svenska komedier, speciellt när ett gäng ”tv-kändisar” får för sig att flytta över till vita duken. Dock tyckte jag Sommaren med Görans trailer såg riktigt rolig ut och det kändes som om den här kunde vara annorlunda. Tyvärr visade det sig att den här höll samma låga klass som många andra svenska filmer i genren. Manuset är otroligt fantasilöst och skrämmande förutsägbart, det känns bara som en ursäkt för att Hey Baberiba gänget ska kunna testa lite nya sketcher. Detta leder till att du är fast med ett tempolöst berättande fyllt med krystad dialog och ointressant handling mellan sketcherna.

Tyvärr bjuder inte Sommaren med Göran på särskilt många roliga sketcher, som annars kunde räddat filmen. Utan det är i princip tillräckligt att se trailern, där visas det mesta av värde. Jag tycker inte att Hey Baberiba är särskilt fyndigt eller roligt, så tillhör ni dem som gillar programmet så kanske ni också finner Sommaren med Göran underhållande. Något som däremot kan fastställas är att Peter Magnusson och David Hellenius inte är det minsta kapabla att spela huvudrollerna i en film. Båda bjuder på pinsamma prestationer. Lite mer rutinerade skådespelare som Peter Dalle och Dan Ekborg återfinns också i filmen, tyvärr har båda fått små och tråkiga roller så de kan inte rädda det här projektet.

 

När filmen var slut var jag övertygad att vi tittat i över två timmar men det visade sig att Sommaren med Göran är runt 90 minuter lång, inget gott betyg till en feelgood komedi.

 

2-/5

Titel: Gamer

Genre: Action

Land: USA

År: 2009

Regi: Mark Neveldine/Brian Taylor

Skådespelare: Gerard Butler, Michael C. Hall, Alison Lohman, Kyra Sedgwick

IMDb: 5.7

 

Utspelar sig i en nära framtid. Människor kontrollerar andra människor i ett gigantiskt multiplayerspel över Internet. Spelandet har utvecklats in i en ny skrämmande dimension, där människor spelar genom att styra andra människor. I centrum finns Kable, superstjärnan från det ultrabrutala spelet Slayers. Bortförd från sin familj, inburad och tvingad att strida mot sin vilja måste Kable överleva länge nog att kunna fly från spelet.

 

Om man som mig är spelnörd och läser filmens handling i videobutiken blir man smått exalterad och låter lockelsen få överhanden mot förnuftet. Egentligen finns det inget som talar för att det här ska skilja sig från alla andra standardiserade actionfilmer från USA, men det handlar ju om spel! Jag har själv haft tanken att se dödsdömda fångar i ett Robinson liknande program med vapen skulle vara ett underhållande tv-program. Här är samma idé fast i spelvärlden istället. Tyvärr vinklar man det hela som ett stort kritiskt pekfinger mot spelutveckling och alla användare som låter sig sugas in i spelens underbara värld. Det känns som ett förlegat synsätt och påverkar filmen riktigt negativt.

Jag gillar Gerard Butler, tycker han är en kvalificerad skådespelare som ofta kan ge lite karisma och en extra dimension till ganska standardmässiga roller. Tyvärr får han inte utrymme att göra det här, Kable är skriven enligt standardmall A1 för en Hollywood actionhjälte. Butler har dock musklerna och pondusen för att passa väldigt bra i en sådan roll, så inget problem här. Michael C. Hall återfinns som filmens elaka geni. Han passar bra i sin roll även om tolkningen i stora drag påminner om en lite modifierad version av Dexter. I övrigt bjuds det på ganska svaga rollprestationer vilket inte precis hjälper en redan haltande film.

Gamer har en hel del actionscener, tyvärr är de inte speciellt bra. Man använder sig av en väldigt modern klippning vilket gör att actionscenerna känns väldigt röriga. Sen är de även opersonliga, det finns ingen klar fiende utan bara andra spelare vilket gör att det inte blir speciellt spännande. Förutom actionscenerna bjuder inte Gamer på speciellt mycket av värde, handlingen är otroligt förutsägbar och musiken är elektroniks och högljudd. I det stora hela känns det som en 90 minuter lång MTV produktion. Nu är inte allt uselt, det finns ändå ett visst underhållningsvärde. Men eftersom Gamer inte bjuder på något nytt så har man redan sett allt i bättre utförande. Det som ä av störst intresse när filmen är slut är tankarna som väcks kring spelutveckling och dess framtid.

 

2/5

Titel: Ratatouille

Genre: Animerat/Komedi

Land: USA

År: 2007

Regi: Brad Bird/Jan Pinkava

Skådespelare: Patton Oswalt, Ian Holm, Peter O´Toole, Lou Romano

IMDb: 8.2  Top 250: #162

 

Handling: Remy bor i Paris. Remy har en dröm: Att bli kock. En dröm som inte är lätt alls att uppfylla då Remys familj är riktigt skeptiska till den och kanske det som hindrar honom mest: han är en råtta.

 

Omdöme: Det är alltid glädjande att bänka sig för att beskåda ett nytt verk från Pixar. De bjuder alltid på högklassig animation, ett fartfyllt och händelserikt berättande och lysande röstskådespel. Detta krävs eftersom Pixar i mångt och mycket använder sig av samma karaktärsgalleri, handling och värderingar i alla sina filmer. Ratatouille blev tyvärr lite av en besvikelse. När det gäller Pixar kommer aldrig ord som t.ex. dålig in i sammanhanget, men Ratatouille är definitivt ett av deras svagaste verk hittills. Det här beror främst på att filmens tempo är förvånande lågt och filmen blir inte den friska fläkt som Pixar vanligtvis bjuder på. Jag tycker också att humorn på flera ställen lyser med sin frånvaro, om detta beror på att filmen är anpassad mot en yngre publik eller det helt enkelt är så att här är mindre humor vet jag inte. Avslaget är i alla fall ett ord som beskriver filmen bra.

Den avslagna känslan ger en tid att reflektera över brister i filmen som man vanligtvis inte hinner tänka på. T.ex. blir man smärtsamt påmind om alla moralkakor rörande utanförskap, det faktum att man kan lyckas bara man anstränger sig och att alla kan bli vänner oavsett bakgrund. Självklart sunda värderingar som även vi lite äldre mår gott av att bli påminda om, men i Ratatouille blir det väl uppenbart och stör upplevelsen. Även om jag låter väldigt negativ så är som sagt filmen inte dålig. Den bjuder på ett lysande röstskådespel som gör att karaktärerna känns oerhört levande, oavsett om de är råttor eller människor. Detta trots att det för att vara en Pixar film är en rollista med ganska okända namn, Holm och O´Toole borträknade. Den svenska versionen vet jag inget om då jag aldrig skulle få mig för att se Pixars filmer med dubbning.

Animation är en sak som Pixar är mästare på. Det här är troligen den snyggaste animerade filmen jag sett, och då är den ändå tre å gammal. Råttorna ser otroligt naturliga och detaljrika ut och det är en fröjd för ögat. Självklart ser även omgivningarna och människorna fantastiska ut. Den mirakulösa animationen tillsammans med gediget röstskådespel gör att allt i filmen känns levande och naturligt. Ratatouille är ett otroligt hantverk som definitivt bör ses om nu någon mer än jag inte lyckats se den än. Dock hamnar den i skuggan av t.ex. Monsters Inc och Bolt när det gäller underhållningsvärde.

 

3/5

Titel: Léon

Genre: Action/Drama/Thriller

Land: Frankrike

År: 1994

Regi: Luc Besson

Skådespelare: Jean Reno, Gary Oldman, Natalie Portman

IMDb: 8.6  Top 250: #34

 

Leon jobbar som yrkesmördare. Mellan uppdragen lever han ett tillbakadraget liv och går knappt ut från sin lägenhet. En dag ringer 12-åriga Mathilda på hans dörr då hennes familj blivit dödade av en korrumperad polis och bådas liv förändras för alltid.

 

Att göra en film om en yrkesmördare kan inte vara helt enkelt eftersom man gärna vill att publiken ska känna sympati och engagera sig i huvudkaraktärens historia. I Léon lyckas man med det här konststycket. Genom att låta Léon vara väldigt egendomlig och nästan socialt inkompetent känns han inte lika farlig. Att man väljer att lägga fokus på hur Léon och Mathildas relation utvecklas istället för på hans yrke och våld så framstår han som en väldigt sympatisk och mänsklig karaktär. För att förstärka dessa känslor så slänger du in Gary Oldmans korrumperade polis i andra ringhörnan, han personifierar allt vad omänsklighet är, vilket bara förstärker ditt engagemang för Léon.

Skådespelarna i den här filmen gör alla fenomenalt bra ifrån sig. Jean Reno är som klippt och skuren i den här rollen. Han lyckas väldigt bra med att vara cool och kylig i ena scenen för att sen framstå som lite efterbliven och älskvärd i nästa. Natalie Portman gör här sin långfilmsdebut endast tolv år gammal. Hon visar redan här vad hon går för och hanterar scener som många vuxna skådespelerskor skulle ha problem med. De mest imponerande är de scenerna när det växer fram en riktigt obekväm sexuellspänning mellan Mathilda och Léon. Samtidigt som scenerna gör mig obekväm så kan man inte annat än att imponeras av Portmans skådespel. Kung och härskare i den här filmen är ändå Gary Oldman som stjäl varje scen som han medverkar i. Han har en enorm närvaro och känns så oberäknelig och obehaglig varje gång han är med i bild så man sitter på spänn i soffan.

 

I vanliga fall hade det faktum att en professionell yrkesmördare väljer att ta hand om ett barn stört mig något enormt. Här lyckas man dock väldigt bra med att ge ledtrådar om en tragisk bakgrund i Léons liv som gör att han kan identifiera sig med Mathilda, vilket gör att det känns betydligt naturligare att han handlar som han gör. Genom filmens gång utvecklas deras relation och man bjuds på värme och humor såväl som obehag och våld. Léon är mer av ett drama än en actionfilm, även om när det är dags för action så ser det riktigt snyggt och coolt ut. Slutstriden är riktigt magnifik och en av de actionscener jag minns bäst från min uppväxt.

 

Léon är en riktig 90-tals klassiker som man, om man inte sett den innan, definitivt ska försöka se. Den bjuder på ett karaktärsgalleri och djup som få av dagens actionfilmer kan erbjuda.

 

4/5

Titel: Cloverfield

Genre: Action/Skräck/Katastrof

Land: USA

År: 2008

Regi: Matt Reeves

Skådespelare: Lizzy Caplan, Jessica Lucas, T.J. Miller, Michael Stahl-David

IMDb: 7.5

 

Handling: En monsterattack drabbar New York. Man får följa en liten grupp människors desperata jakt på att fly undan monstret och överleva.

 

Omdöme: Ett problem när man ger sig in på att göra filmer om överdimensionerade monster är att allt vad realism heter oftast inte går att finna i närheten av filmen. Lägg därtill att man ofta följer en väldigt standardiserad mall för hur filmen ska utformas så får man ofta ett ganska löjligt resultat. Det här kan ibland räddas av att filmen har ett högt underhållningsvärde, tyvärr tycker jag att man oftast blir besviken. Cloverfield lyckas däremot lysande med att undvika fallgroparna och bjuder på knappa 90 minuters spänning och underhållning.

 

Att hela filmen spelas upp från en handkamera som en av filmens karaktärer använder ger filmen en nästan dokumentärlik känsla. Man lyckas väldigt bra med att suga in tittaren i filmen och ibland känns det som om man själv är personen som håller i kameran. Om man till den handhållna kameran lägger till det faktum att man valt att inte använda sig av musik i filmen så lyckas filmmakarna skapa förvånande mycket realism och trovärdighet i en väldigt extrem situation. Vad som nästan är ännu mer imponerande är hur man lyckas skapa en sådan klaustrofobisk känsla av att det inte finns någonstans att gömma sig eller fly på det stora Manhattan.

Dock räcker det inte med lite skakig kamera och avsaknad av musik för att skapa trovärdighet. Att man valt att följa en grupp vanliga människor, inga militärer eller hjältar som ska döda monstret och rädda världen, ger ett fräscht perspektiv i genren. Skådespelarna gör ett bra jobb och känns övertygande framför kameran. Jag tror det är ett klokt val att inte använda sig av någon stjärna i huvudrollerna, fokus hade enkelt kunnat hamna på han/hon istället för på filmen. Något annat som gör sig bra framför kameran är filmens effekter. När man väljer att använda sig av ett ”handkamera perspektiv” så kan dåliga effekter skada filmen mer än i vanliga fall eftersom ”realismkänslan” hade fått sig en törn.  Som tur är har Cloverfield genomgående välgjorda effekter, allt från New Yorks förstörelse till monstren ser bra ut.

 

Det enda negativa med Cloverfield är storyn i storyn. Att gruppen inte gör allt som finns i deras makt för att rädda sig själva utan ger sig ut för att undsätta en kompis som ligger fastklämd i andra änden av staden. I övrigt gillar jag manuset, man avslöjar inte särskilt mycket av vad som egentligen händer vilket ökar mystiken. Slutet är ganska abrupt men jag gillar att man vågat frångå de klassiska Hollywoodsluten. Det är även kul hur filmmakarna gömt småsaker och ledtrådar genom filmen, nu har jag inte hittat särskilt många själv. Men om ni i filmens absolut sista scen, som utspelar sig innan katastrofen, tittar ut över havet så får man en ledtråd av vad som komma skall.

Cloverfield når nästan upp till högsta betyget, riktigt bra underhållning som håller dig fast naglad i soffan. Ska absolut finnas med på en lista över 2000-talets bästa filmer.

 

4+/5

Titel: Slumdog Millionaire

Genre: Drama

Land: England

År: 2008

Regi: Danny Boyle

Skådespelare: Dev Patel, Anil Kapoor, Freida Pinto

IMDb: 8.4 Top 250: #90

 

Handling: Jamal Malik, en 18-årig föräldralös kille från Bombays slumområden, är bara en fråga ifrån att vinna 20 miljoner rupier i den indiska tv-versionen av "Vem vill bli miljonär?". Men när programmet tar paus arresteras han, misstänkt för fusk. Ingen tror att han, en pojke från slummen, ska veta de rätta svaren. Desperat försöker Jamal bevisa sin oskuld och går igenom fråga för fråga för att förklara hur han kunnat känna till alla svar. För varje fråga kommer det fram en fascinerande historia om hans liv på gatorna tillsammans med sin bror, om människorna som korsat hans väg och, inte minst, historien om Latika, flickan han älskat och förlorat. I varje del av hans berättelse finns nyckeln till svaret på frågan han besvarat.

 

Omdöme: Det var med blandade känslor som jag gick in i biosalongen för att se Slumdog Millionaire, självklart kändes det kul och spännande att äntligen få se filmen som mer eller mindre hyllats av alla och vunnit otroligt många och tunga priser. Men som alltid när man ska se dessa ”mästerverk” så är man också otroligt nervös, för hur många gånger har man inte blivit så fruktansvärt besviken?

När filmen är slut så är det med blandade känslor som jag lämnar biosalongen, men det är till största delen en mix av tillfredsställelse och fascination för den här filmen var verkligen bra. Den påminner inte det minsta av någon film som Danny Boyle (28 Dagar Senare, Trainspotting) har regisserat innan, men frågan är om detta inte är hans bästa. Regin är i mina ögon lysande, man lyckas förmedla ett oerhört spektrum av känslor filmen igenom. Man kastas fram och tillbaka mellan glädje och sorg, och det mest otroliga är att vid vissa tillfällen så lyckas Boyle

förmedla dessa känslor i en och samma scen. Man sitter och skrattar gott och sen sekunden senare så fastnar skrattet i halsen när något oerhört hemskt inträffar.

 

Filmens berättande håller även det mycket hög klass, genom att låta hela filmen berättas genom små historier som tar oss tillbaka till Jamals barndom så håller Boyle tittarens intresse uppe hela tiden. Jag fann mer eller mindre all historierna väldigt intressanta, men skulle man nu inte göra det så tvivlar jag på att man hinner tappa intresset eftersom man snabbt kastas till nästa berättelse. I återblickarna till Jamals barndom så blir fotot väldigt färgrikt och bidrar starkt att skapa en atmosfär som påminner om Guds Stad. Eftersom filmen skildrar nästan hela Jamals uppväxt så krävs det många skådespelare i olika åldrar för att spela de olika karaktärerna. Och återigen så har man lyckats, inte nog med man lyckats med konststycket att hitta barnskådespelare som känns naturliga och inte förstör filmen. De lyckas faktiskt också spela sin roll, vilket gör att när filmen hoppar i tiden så känner du direkt igen huvudkaraktärerna och det känns aldrig rörigt.

Det enda som jag egentligen kan hitta att klaga på är kanske kärlekshistorien. Den kändes lite väl överdriven, visst jag kan förstå att han som yngsta son kanske knyter ett starkt band till Latika eftersom det är den första tjej som han träffar och lär känna efter att hans mamma har dött. Men att han ska skapa så starka känslor till en person och sen mer eller mindre låta hela sitt liv fokusera kring henne känns lite väl överdrivet, speciellt med tanke på den relativt korta tiden som de ändå känt varandra. Det är egentligen en mindre parantes och inget som förstör helhetsintrycket nämnvärt. Hur som helst så kan jag varmt rekommendera Slumdog Millionaire.

 

4/5

 

Titel: Sherlock Holmes

Genre: Action/Komedi/Äventyr

Land: USA

År: 2009

Regi: Guy Ritchie

Skådespelare: Robert Downey Jr, Jude Law, Rachel McAdams, Mark Strong

IMDb: 7.7

 

Handling: Hela rikets säkerhet står på spel när Sherlock Holmes och Dr Watson följer spåren efter en samvetslös skurk, vars planer kan omstörta hela det brittiska imperiet. Holmes mäter gärna sitt skarpa intellekt mot sjuka brottsgenier, men om det krävs slåss han mot skurkarna på ett mer handgripligt och kraftfullt sätt.

 

Omdöme: Jag har inga tidigare referenser till Sherlock Holmes, jag har inte läsa några av böckerna, inte sett miniserierna och inte heller filmerna. Den första känslan jag får är ändå att Robert Downey Jr och Guy Ritchies tolkning av Holmes är annorlunda. Karaktären är smart och uppmärksam som få, men samtidigt totalt tankspridd. Han saknar allt vad socialaegenskaper heter, men har ändå en enorm karisma. Och sen kan han mäta sig med de största och starkaste när det blir slagsmål. Känslan man får är att det är lite av Jack Sparrow i detektivform. Jag tänkte faktiskt i början att det här hade varit en roll som skulle passa Johnny Depp perfekt. Dock försvinner de tankarna ganska fort eftersom Downey Jr gör en fullkomligt briljant rolltolkning, riktigt imponerande.

Rollen som Dr. Watson axlas av Jude Law och även han känns helgjuten i sin roll. Samspelet mellan Law och Downey Jr fungerar utmärkt och tankarna går till Redford och Newman i Butch Cassidy and the Sundance Kid. Filmens bad-guy spelas av Mark Strong, inledningsvis tyckte jag han passade riktigt bra i rollen. Men framåt slutet får han några lite längre scener och där märker man av en viss grad av överspel som faktiskt stör upplevelsen lite. Något som var intressant var att det introducerades en hel del karaktärer som inte fick något större utrymme, kan det vara så att del två redan är planerad?

 

Jag tycker filmen besitter en klockren mix av action, humor och äventyr vilket gjorde att jag inte hade tråkigt en enda sekund. Endast på ett ställe mot slutet känns effekterna uppenbart datorgjorda, utöver det håller både effekter och actionscener hög klass. Slagsmålsscenerna är upplagda annorlunda mot vad man vanligtvis brukar bjudas på, vill inte avslöja på vilket vis men se filmen så förstår ni. Jag gillade det i alla fall. Något annat man lyckats väldigt bra med är musiken, genom större delen av filmen är det ett mörkt stämningsfullt soundtrack. Men när det blir action så spelas istället någon form av irländsk folkmusik, jag tycker det ger filmen härliga kontraster.

Som ni säkert förstår så gillar jag Sherlock Holmes, tycker det är en härlig underhållningsfilm som bjuder på det mesta. Största risken för besvikelse tror jag är om man ser filmen och förväntar sig en deckare, för det är det inte.

 

4/5